rimfrostbärare skrider i nattens
stillhet varnär
oro ännu darrar i hus rede bo
stuga
andas dessa mjuka toner
stilla
stilla
somna in i barnets rosenkindssömn
vita liljor vakar i ring
nynnar moderns vaggvisa
hon vilken vakar i natten
näri andningen lugnas
lägger sig snödimman
runt klippor
breder ut händer
värmande runt
trädens gnistrande kristallblad
ur dimman andas
röster stämmor
från var från fjärran från när
överallt i allt
stjärnor andas stilla
höljda av
höljda i
molnhänder mjuka bolster
fyllda med snödun
undrar du varthän allt detta
leder frågar
visdomsbäraren vilken slutit upp
vid min värkande sida
visdomsbäraren
han med de vida molnhavens mantel
med staven vilken är trä vilken
är eld
frågar han visdomsbäraren med
händer med fötter rörda av jord
vilken andas luftens alla vindar
vilken håller råd med de fyra
eurus sefyr notus
borea ohion
visdomsbäraren vars ögon strålar
stjärnklaras
planetsigills metallklanger
vilka i sin gång spelar alla
toner
det leder dig in i dimman
kan snö vara dimma eller är det
månne kölddimma
ekan
båten
snipan
slupen
strömmar ur dimman
rör vid stranden
våra fotbladsknoppar
vattnets sånger bjuder oss i
slupen snipan båten ekan
lägger ut
följer strömmen in i dimman
tyst är denna dimma
så vänligt sinnad
leder den färden
hans blickar sköljer mina tankar
fria ur bundenhet
alla frågor
stiger förtroendefyllda in i
dimman
i en stund av en stund
flyger eldfjärilar lätta
slocknar
efterlämnar doften av tankens
urkälla
sällsam är denna frid
detta lugn vilken
vilket sköljer in i mig
han rör vid dimman
höljer oss i
en ellips
en spole
en kokong
han rör vid dimman
med staven
lyfter slöjan av
hennes ansikte
bergen klättrar uppför stranden
leder våra steg
vi möter skogar
vi möter örtagårdar
vi stannar inför bergstemplets
port
denna port vilken ej är sluten
öppen är den till vår ankomst
vi bjuds kristallbägare med
källvatten
bjudes en strimma bröd
så mättar detta bröd
bjudes en strimma frukt
så när denna frukt
en av bergsfolken leder oss
vidare
genom bergsdalen
vari bergstemplet är
svaren stiger med oss och vi med
svaren
där vi nu är
är luften florstunn
stengestalter vakar med skålen
skålen vilken ej kan tömmas
ur mesan knytet
vid midjegördeln bältet
tager han stjärnstoff
sänder detta i vattnet
se
ytan skingras
markens ådror stiger upp
en man breder ut sitt väsen hela
omfamnar ådrorna blottade
lyssnande andas han in pulsen
viskar
vägen han vandrar
bejakelsefjädrar rör vid svarselden
han lägger händerna till
förtäljer gången
inväntar
bejakelsefjäder rör vid
svarselden
han frigör ett stycke marmor
marmorn rodnar i skymningsröda
slöjor
i gryningen låser han upp
hennes bojor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar