jag ser
jag känner
vad är det jag ser
vad är det jag känner
är det
det
vilket är
eller är det min egenprojicering
av det vilket är
kan jag andas ut
mina sinnen
ur bojorna av mitt egenvill
kan jag andas bladen tomma
för att uppleva
fri från kännande
fri från projiceringsslöjan
med ens
stiger körsbärsträd fram
kärnorna
de hårda
spottas ut
bäddas i jord
mognar till
träd in i spirande
till träd
sade;
havet
beskrivs lättast med vågor
havet är i cirkeln
i cirkelrörelse
i denna stund ser jag kvarnen
kvarnhjulen
skovelhjul
vilka
lyfter
vilka andas energier till
ser jag bönerullar
att se helheten är svårt
ty det är ett upphörande
kanske lever vi i havets flöde
samt kämpar
kämpar febrilt för att sönderdela
havet i partiklar
istället för att leva i insikten
av
att vara havet
vi är
havet
är
hav
*
först trodde hon väl att det var
en liten grå mus vilken pilade stilla
så trodde hon
tanke
tanke vad du far
att det var en dammtuss vilken
krupit in i hörnet till gömmande
det heter för att gömma sig
nej
gömma är det ej
det ser jag allt för väl
sade hon plirandes in i hörnet
du sitter ju helt stoltserande
rak
hon tog en låga med lov
av elden
ur elden
lyste varsamt upp hörnet
i den ögonvrån syntes det ett
glittrande kast
i det gråas synvinkel
hon harklade nu stämman sin
säg mig
vem är du
ja säg det
säg mig först vem du är sade grå
fast
det vet jag
du är ju brödmakerskan här i
bagarstugans goda värme
säg mig
vem
tror du
att jag är
dina tankar pilar ju kvickt undan
från hit till dit
från dit till hit
brödmakerskan tog tanken i hand
den vände och vred sig
bångstyrigt
trotsandesurrande
varligt släppte hon tanken
i hjärtkorgen
lyssnade till bagarstugans stämma
tyst var hon ej längre än en
stund
du är grå
du är grå vilken jag har velat
möta
som jag har velat möta dig
mor min förtalte mig din närvaro
om
och mor hennes före henne
jag såg dig aldrig hur mycket jag
än ansträngde mig
barnet jag var
kände
något
en närvaro
du dolde dig dock noga
det var
kanske någon jagat dig med
brödspateln
ja du dolde dig noga för mina
ansträngda ögon
min ansträngda blick
till slut
nåväl än är slutet ej kommet
tänkte tanken att allt var
amsagor
växte gjorde kroppen
barnet lever i årsringarna blevo
fler och fler
så tänkte tanken att detta var
välan sagor
grå
harklade sig
amsagor
vilket förnämligt ord
ja – om vi bortser från den
bemärkelse det fått
amsagor; amma liv med sagor
vi är ej påhitt ljug skoj eller
skräm
skrämselhicka
jo det fanns de vilka jagade mig
vi är
om än mindre i kroppsstorlek
brödmakerskan skimrade lycka
hur kommer det sig att du nu _ nu
grå plirade
du släppte ditt ansträngda
du sträckte nog nyckelharpans
sträng
an
för mycket
sopranen
sprack
si
jag har lagat den.
jag är så glad
det är en ära att äntligen få
möta dig
det är en ära att du öppnat dina
ögongluggar
ditt bröd doftar gott
du bakar i enlighet med baka
hur menar du nu
jo
vi behöver välan inte gå tillbaks
till begynnelsen av sådd
det hjulet har många årsekrar
från frö till ax, ax till korn och så vidare
förr bakade folken med
fingerkänsla
djupupplevelse
de steg väl – bildligt – in i
degen
numera
är det recept
fastsatta på näsetippen
ja
det är det däringa med havet
att se helheten är svårt
ty det är ett upphörande
kanske lever vi i havets flöde
samt kämpar
kämpar febrilt för att sönderdela
havet i partiklar
istället för att leva i insikten
av
att vara havet
vi är
havet
är
hav
sade grå
och plirade godmodigt
alltmedan elden sprakade
vävde de
brödets saga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar