hon med den vida stjärnmanteln
med ögons strålande blå safirer
med håret flätat
med invävda ädelstenar
vars milda ansikte skådar
in i oändliga drömvärldar
vidare in i sannhetsvärldar
skådar in i sovandes brunnar
vari dagens lock är lagda på
hon rör vid oändlighetens
harposträngar
väv
väv
skyttel spring
skräddare över havets yta
icke en krusning synes
snurra spole i din hand
se havets
sjöns ögon
solvögon
vari strömmarna rinner
väves
sammanförs
tag din hand i min
tag min hand i din
så väves det dessa säger är
verklighet samman
med dröm med sannhet till
det vilket var till det vilket
blir
till det vilket är
hon följer skyttelns väg
så vackra långa skrinnardrag
gnistor viner
medar sjunger
isen andas med
hon följer skytteln
ser vakar
ej isvakar
och är det vakar är det
pupillrosors immade vägar
hon ser
hon vakar med varpens
spindeltrådstunna trådar
strängar
brist ej
brist icke
så nynnar hon till varse
i gryningen flätar hon upp
hårtet det långa
borstar
borstar
med mjuka svep
och markerna är ädelstenshav av
detta
hon skrider stilla
stannar vid varje stjärna
bäddar in nattens ljus
hennes ögon mattas sakta
i det hon sätter sig vid vaggan
den vida
nynnar vägen in i sömnens
bladriken
berätta
sjung oss sagan
berätta din vandring
utvilad vaknade jag i eurus vida
riken
pannan är varm är slät ej
sammandragen
fåglar flyger vida ut
hästarna med de mjuka oskodda
hovarna
betar snögräs i kristallängens
toner
vi hälsar solens instigande
i skogen däri vi inväntar
morgonen
vi skildes utan att skiljas
såta vänner
alltid
vandrade gjorde jag
djupare in i skogen
ditin däri bäcken lever
bäcken med de mjuka stränderna
däri rådjuren bundit
stiggirlander
skogsblommor log
ler mjukt
blygt ändå stolt rakt mötande
hänsynsblickande är det nog
bäcken ledde mig till kärret
vari åldriga stammar tager sitt
morgonbad
vinden andas lätt
stammar
knarrar
hälsar mig
notus skrider fram
visar folken med flammor i
händerna
kärret ler i förtroendeljus
vi skall öppna vägen
det har molnen förtäljt oss
bävrarna nästintill darrade
av fröjdansiver
så gjorde jag
språkade en stund i stunden med
notus
så skildes vi utan att skiljas
såta vänner alltid
sakta nalkades jag
sjön
sjön vilken lever nedanför
ditin berget rinner
med mjuka vågor
slöt ögonen för en stund i en
stund av stunden
drömde mig bort i vakenvilande
lyssnade till sjöns toner
kvällen var varm
sakta steg solen in i sjön
sefyr nalkades med mjuka
smekande steg
satte sig vid min sida
bjöd mig
frukter samt bär
bjöd mig
vatten
klart
vi talade kärlekens väg
reste mig sakta
tog avsked av sefyr
utan avsked
vi skiljdes utan att skiljas
såta vänner
alltid
hägern stigen ur skymning
visade vägen till stigen
den stigen har du vandrat
mången gång sjöng hägern
så visar jag dig
det visade
vän och frände
jag aviker från stigen denna afton
utan att avvika
jag klättrar rakt upp i denna
stund
kanske halkar du
kanske trasslar du in dig
kanske
kanske
vi mötte alla kansken vilka
spelade oss spratt
jag begynte klättra
lyssnande
upplevande varje
mötande hand
hägern svävade i cirklar runt
stunden i stunden jag vandrade
klättrade var varken lång eller
kort
ty berget bar mina fötter
bergsrosorna andades styrka
nådde toppen
toppen av berget
stannade
hämtade andan in
stod i bergets krona
i cirkeln av stenar
hägern landade vid min sida
jag far nu
du stannar här
en stund
så gör jag min vän och frände
jag inväntar visdomsbärarens
stämma
borea ohion nalkades
vävande mellan de stora resta
stenarna
ruiner säger mången om dessa
säger mången vilken icke kan se
dem
hon förde mig till stenen
stenen vilken håller skålen med
det klarnade vattnet
tvaga dina ögon häri
så gjorde jag
borea ohion visade mig stenarnas
vägar
visade mig folken vävda av ljus
hur de vördade markernas blod
vilket steg upp
inom
dem
dimman svävade runt oss
vävde in oss i icke synliga
röster kom till oss
fjärran från helt nära
rösterna var höga var gälla
skar nästan luften i strimlor
jag såg hur röster kan göra
galler
fängelsegaller
sänkte rösten
för att stämman ej skulle skälva
detta gjorde jag mången gång
så gjorde borea ohion
kanske hörde dessa oss
ty de sänkte sina röster
in i vackra melodiösa strofer
ja; kanske hörde de oss
vi såg dem
dessa såg oss
ej
vi hörde den mjuka klockklangen
ur de vackra järnklockorna i
dalen
borea ohion ler stilla
de är vackra dalklockornas stämma
stanna här i cirkeln denna
stjärnklara natt
låt oss lyssna till sångerna
du vackra
moder
borea ohion rör vid min hand
långt innan gryningen nalkas
vi tar avsked utan avsked
skiljs utan att skiljas
såta vänner
alltid
vi talade med varandra
vindarna och jag
så brukar jag göra
i nätterna inom vilka ni andas
älskade
barn
i gryningen ser jag
snödaggen tindrandestråla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar