han hade så länge suttit vid det
tårblanka fönstret
det fönster vilket är inramat
vilket ändock är runt
blickat in i den stjärnsläckta
natten
vari intet är synligt
vari ändock allt är synligt
natten var släckt
hade länge så varit
han hade följt lyktsläckaren
den vilken vandrar med
ljussläckaren
sett den
varsamma
rörelsen
hur mässingskonen
klockan
med spiralskaftet
sakta
sakta
sänkas ned
ned över
lågan
med en klang
klang
spröd
sett konen
klockan lyftas
andats in röken
för en stund slutit ögonen
kanske var det en strut
en karamellstrut
så kan det bli
ljuder
klangen
kandisocker
brända mandlar
sett konen
klockan lyftas
andats in röken
den vackra rörelsen
hört veken darra en aning
stundtals
ibland hade han viskat
är det din glädje
är det din ledsnad
hann du säga
hann du taga far väl
han hade så länge blickat in i
den stjärnsläckta natten
visst är du mörker
ändå skönjer jag
är detta
diamanter du sköljer
ur
kolets
svärta
det är din medkänslas
kristallregn
dina tårar med allt det
vilket är samt ej är
en fjäder
faller i hans hand
ur skarens
vinter
vita
silver
lägger sig
ett blad
tryggt i hans hand
en kniv tryggt till rätta
han filar uddens
spets
bas
ryggmärg
ur natthav
skänkes
indigo
nu kan du skriva mig
orden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar