rösten av bladregn
rör vid mina frusna fingrar
harpans strängar vibrerar
i hettan valde de slagen vågorna
steg höga
de förmådde ej höra årornas jämna
famntag
huru de dök mjukt in i centrum
huru ringarna nådde stranden
för att föras åter in i centrum
de såg ej eldarna slockna
askflagorna skymma månen
såg ej liljorna skrida in i
hennes hjärtas värme
de förblindades av det de ej
visste var vad
vågorna steg höga larmet dånade
trummorna dånade hinnorna sprack
vattnen forsade
sakta färgades vågorna röda av
purpurrosornas bön
av purpurrosornas försök att mana
deras själar
in i lugna
gröna
beteshagar
det de ej då visste
var att
de gav sitt blod till den vilken
värnar om liv
hon lade dem ömt vid sitt bröst
de diade liljornas saft
hon följde deras ögons tändande
kindernas sakta rodnande
hon såg dem
lyfta blicken
visade dem stjärnornas skogar
vågorna lade sig stilla i
förtröstan av att se
de lyssnandes strålande ögon
flagorna föll in i jordens
begynnelseblommande fält
liljorna skred in i tempelängen
i ringen av de resta stenarna
i månens silverblå
skimrade liljornas kalkar vita
de bjöd folken komma
dricka
ordens ursprung
så frågar jag dig
vet du hur svåra tatueringar är
att avlägsna
dessa gör du ej på lek
varför tror du
att de vackra målningar
du uttalade
vilka änglarna målade din hud med
gjordes på lek
dessa målningar
gjordes för mångfladens skönhet
så
nu har jag
vallat alla bräkelser in i
tystfloden
nu kan vi höra
dropparna
fjunen
tala
tag denna vinterfäll
bred ut den här vid vitelden
slut dina ögon
in i gnistfolkens mantelrörelser
vita mantas svävar i rymden
väcker kristallordens
snömolnsrosor
vinden blåser på maskrosmolnet
luften är ett vibrerande hav av
svävande dun
lägger sig till en krusning på
ytan
sjunker sakta in
mörkret blommar i djupgulds
maskrosor
höstmolnen gråter lyckotårar
så föds vi ensamma
så dör vi ensamma in i sommarens
vinteräng
ur vinterängens sommaräng
ur sommarängens vinteräng
ändå
ej
ensamma
vinden öppnade dörren till landet
där molnen smeker fötternas stigar.
doften av snö
snödoften virvlar in
drivornas mjuka linjer skymtar
genom ännu springan
vinden ler
driver snömolnen högre upp mot
huset
vallar yrans ystrandedanser
kallar vallare in från alla håll
så sejdar dessa boskapen in i
snögräsets vall
tystnaden sänker sig varligt
vänligt in
vägguret vaggar klangerna
vaggar tidsspannen
slädens medar gnistrar blå i
natten
tänder facklorna i stammarnas
vakandehänder
vinden stampar av sig snöyran
för en stund far dörren upp på
vid gavel
stövlarna ställer vinden innanför
tröskeln den just klev över
kallar gångjärnen stilla
vinden ger mig mössa
ger mig manteln ännu
snögnistrande
nyfallen
att hänga på tork
stjärnor tändas i nattdiadem
så stiger vi in i husets
hjärtkammare
däri slagen slår tolv
jag bjuder vinden stolen där
framför elden
gungstolen den vackersnidade
lägger filten blå runt vindens axlar
bjuder kopp med rykande te
vinden vaggar fram och åter i
stilla mak
sätter mig gör jag vid vindens
fötter
tänder den långa pipan
helgade örter omfamnar oss
tysta
stiger våra blickar in i elden
alltmedan pendeln vaggar rytm
slutligen harklar sig vinden
hör du
pendelns
sång
hur den löper över tunna ytskikt
isar
vatten
kanske är pendeln skräddaren
skräddaren vilken sömmar i lågans
sagosken
strumpor vantar rock byxa kjol
jacka tröja sjal mössa
till barnen
kanske
kanske ej
hör du pendelns lugna visshet
hur den vandrar fram och åter
åter och fram
i visshet att du
har
nyckeln
i din hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar