trött sätter han sig ned
tager av sig de mjuka
sämjestövlarna
viftar på tårna
i snöbladens friska riskorn
sträcker fotbladens vida rankor
tager av sig tumvantarna
tummarna skruvar sig ur städet
så hälsar de alla varandra i
fingerramsors lekfylldhet
nog månne jag vara trött
efter dessa gjorda timavandringar
isen suckar
viker undan blad
drick din törst in i otörst
låt oss förena våra stämband
se strupvingar
röra vid strängar spända
strandfolken lystrar
till tonals ljudskrift
isen rörs till tårar
det är länge sedan detta hände
isen låter tårkanalen vara öppen
till mannen vilken kom ur
stäppernas balalajkasånger
med glödande kol ur samovareldens
doftkittel
han tillreder bädden till kolen
ber vördsamt elden in
kom låt oss värma våra händer
vilka burit våra hjärtas böner in
i är
rördrommen stiger ur vassens
frysta rimpor
vart är du på väg vandrare
dit stjärnorna mig ropar
jag skådar en stämma där i notus
öga
hör korparna lyfta nattpläden av
den värkandes axlar
linda helandeförband av jordegröt
vandraren börjar nu tälja åror av
ögonträdsfröjd
vad skall du med åror till
du har ju ej en båt
båten den har jag här
i min ränselficka
den gavs jag av skogarna i borea
ohions skogsfärder
rördrommen lade nu huvudet på
sned
månne han fått snösting
nej så kan det ej vara
ögonen hans är klara
så klar är nysnön i nymånens
skära
han ler
rumsterar om
rotar i ränselfickans nu öppnade
händer
se
här är båten
nu kan rördrommen helt enkelt
inte vara tyst
ej heller vadaren vilken ur
aldungens pilhängen stiger fram
det är ju
en
nöt
inte av hassel
ej heller mandel
det är ju en valnöt
hur skall du resa färdas med den
i den
isen kluckar i mjuka vågor
eller sjön kluckar
jo
se här säger vandraren
knackar tre gånger nöten i
stranden
så ligger där en kanot eller är
det en eka
ekar vinden av frågestämma
rördrommen
vadaren
står med tappade slutennäbbar
med ögons rundade klot
hur gick detta till
till gick det av hurs upphörande
han lade åter kolen i kitteln
tackade sällskapets närhet
klev i sämjestövlar mjuka
knöt samman ränselfickan
drog på tumvantarna
steg till synes i farkosten och
årorna ljöd mjuka
detta utan ljud
eller var det bävern vilken bor
vid stranduddens löv
ty mannen såg de ej
flaxade yrvaket med vingarna
var det en dröm
var det en tankestrof
det var det ej råmar isen varsamt
i det isen sluter kanalen
en utdragen befrielsesuck höres
rulla från ön
där i notusudden av silkesgarn
näri vandraren bryggde medhavda örter
till den sargades väg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar