stjärnvandrare
förhindra mörkrets infällande
i mina ögon
den vilken är jag
såg dig vandrandes
i molnskogen i all din skönhet
våra ögon strålade in i varandra
brast i regnbågsord
jag frågade dig
är mitt hjärta din vilja
du bejakade det min upplevelse
var
de frågade dig i trenne
är denna kvinnas hjärta din
levnadsvilja
till detta svarade du dem utan
tvekan
så må det ske
trenne klanger hördes ur
kopparskivans skönhet
vari våra händer flätades samman
så bar vi våra korgar
flätade av solguld av månsilver
med bladen med skrivdonen av
himmelsfjädrar
vandrade bron in i flodens svar
så slöts våra ögon
jag svävade lätt i havet
så skimrande var denna tillvaros
färger innan
sedan dess har jag upplevt din
hand
väntat ditt ansikte
sedan
dess
stjärnvandrare
förhindra mörkrets infällande i
mina ögon
jag ber dig
till dig vänder jag mig
du vilken jag gav mitt hjärta
redan innan infärden
till dig vilken gör att jag ej är
hemma
på grund
av ditt vända ansikte
vilket jag skymtar
i kommande vaggade cittran
strängarna i bäckens vinterdvala
i ide lagda tonerna
i stämda stämmor
bäcken följde jordarnas oceaner
fann vägar till länder
vari saris syntes bölja i vinden
cittran
bytte genast sina kläder
lade sig stilla i mannen
med de bara fötternas
knäfamn
mannen lade mjukt
fingrarna till slöt ögonen
fåglar vakar i träden
fågelmoln i alla vingars
färgskrudar skridande
tonerna pudrade fjädrarna
bars in i vinden
följde luftens oceaner
fann bäcken
vilken ligger slumrande i
vinterdvala
pudrar så isen med
fjäderbladskristaller
fåglarna ler i svirrande
gnistmolnskaskader
han drar en kälke allt efter sig
kälken bär fällar
fällarna bär barnet med rosende
kinder
strålande ögon
han är mannen
vilken vakar med bävrarna
med uttrarna i skogens djupavita
drömsömn
han bar skogens vinterklädnad
lämnar ej steg efter sig
ty kälken suddar ut
det tagna vart
efter
han följer vägen klövarna lade
så många äro spåren
barnet
visshetsler
pekar in i granarnas salar
där domherren målar röda fjädrar
där älgen betar ögonsyn
de når platsen dit vinden förde
hans dröm
till kvinnan vilken vakar med
elden
barnet sluter han in i sitt
hjärta
ej inlåst
ej instängt
fritt likt snövindarnas
gnistrandefärder
kälken lutar han till granen den
vänstra
stampar så av snön från
stövlarna höga
tar av luvan
knackar mjukt på
hennes dörr
väntad är du
man av skog
stig in
låt oss tala livets strömmar
vid elden vilken väcker bäckens
toner ur ide
uttern bävern dessa lyssnar med
så också älgen med
fåglar i kronhav
och domherren målar röda fjädrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar