den 31 maj 2014

Kan vatten verkligen 
klättra
floden verkligen 
rinna 
uppför

Varför säger du så
I den enkla anledningen
mångfaldsmeningen 
av allts stigande 
ur fallande


Att kullkasta planer är ibland av godo 
ty tanken kan vara tämligen enkelriktad 
näri tillstånden krymper


Hon fäller ut vingarna
pärlvingarna
Eller 
är hon en katt
en berguv

Vakar med natten det gör hon
Skänker månskugga 
in över sollapande 
kattfötter

Spinner

vad spinner du ängstös 
med förklädet d
et vida

Med fickor fyllda med moln


Är jag en tös är jag vad är jag

Jag är spindeln 
vilar vid 
trädets 
rothav

Vågor

Dyningar hör jag snudda vid stranden av kronor

Kronor av hjärtblad
näckrosor röda 
i skogssjö

skogsgräset höljer
Skogsgräs 
trädgräs 

grästräd

Du leker med ord

Är orden bollar med vilka du jonglerar
Är orden nystan av trådarna du spann

Hon 

med de vida vingarna
Med ögon vilka ser genom

Lyfter 
mörkrets slöja
Harklar stämman mjuk ur
Lyssnandetystnat


Ser du gryningsfolken nalkas
De följer flodens stigande lopp
Ljusfloden vilken sveper
Uppför bergets 
bara ryggås

den 30 maj 2014

jag ser den stora fågeln sväva

är du en fågel är du en vind är du moln

är du

är du

tanken befriad ur bojor

befriad ur hölster av hud av senor av ben

den bön du är, är märgen ur ben

bönen är den ödmjuka stämman

ur hjärtats urkälla

är du moln vind fågel

det jag ser landar

lägger vingar runt mig

se

jag är

allt det du ser det du ej ser

fågel bär skrud av vindar av moln

så är jag det tanken är

så är jag hon vilken landade i floden

floden vilken rann uppför berget

så är jag den sjö berget har i sin skål

siarsjö

stjärnsjö

den sjö du drömmer lotusbladen in i

låt oss sitta ned

vi har ting att svara till innan natten anländer

hon lyfter ett nystan ur luften

ett nystan helt runt i silver

av silvergarn

hon är nu kvinnan vilken stickar klädnaden till natten

och kanske tror de vilka vandrar i bergsgläntan att det är regn

regn vilket faller näri stickorna klingar

hon lyfter blicken

skänker i mig pärlor

natten bad oss sömma dem runt fållen

fållen ej fållan

så skall vi skrudas i stjärnmoln

ej av vilsekomna

i drömmen av svarande

dröms hemkomst

den 29 maj 2014

Så är det med vinden, så är det med talet, så är det med andningen.

Tanken tänker talet. Den tanken vilken friskapar eller den tanke vilken påbudsskapar. Säg, kan påbud skapa.

Påbud kan skapa när tanken vilar i vaggan av urkällans påbud.  De påbuden är icke växtpressar ej heller herbarium. Visst kan det vara vackert med pressade växter, i dem kan du skåda hudens skörhet, livets skörhet. Pergament är vackra sepiaark. Den pressade själen kvider ofta. Den pressade själen har uppmärksammat de påbud vilka verkligen ställer sig med stöveln på, påbud vilka bär kvävarstövlar. Själen upplever sig vara levande begravd samt ripas av panik. Så är den negativa bilden av detta. Påbud skapade i skörhet så kallade vita påbud kanske är det lindade barnet. Minns att de ej lindade barnet in i fångenskap de bar ofta barnen i en kont eller i tyg nära intill kroppen. Barnet skrämdes därigenom ej av egenrörelsen, reflexerna. Reflexerna vilka barnet i sin spädhet ej tillerkände komna från sin egen kropp. Hur skulle barnet kunna tillerkänna dem hörandes till sin kropp. Barnet upplever sig ej vara en del. Därför blir dessa reflexer häftigt påkomna, kanske barnet upplever eller känner dem vara anfall.

Barnet har ej termer vilka beskriver dessa påkomna rörelser, dessa rörelser vilka slutligen till syvende och sist hjälper barnet känna delen i helheten.

Du frågar huru vinden är en vindvagga,

Moln i vindvaggans hand.

Kom. Vagga mina sinnen.

Vik varsamt upp det vikta bladet.

Minn mig mitt minns.

Kupa dina händer runt min panna.

Kyss mina ögon rena.

Så ser du molnen

Tanken tänker.

Hur kan vinden vara en vagga.

Molnen säras lätt. Vinden flätar med ens fingrar samman. Är .

Just en vindvagga.

Molnen. Molnfruarna sträcker händer. Lyfter dig in i vaggan.

Vaggan är fäst i hasselns vidkrona.

Dina minnen vattnade dess rot.

Dina minnen reste dess stam.

Detta är ditt viljeträd. Bladen i vårgryning.

Vårens gryning. Vikes sakta upp i ljusberörelse. I värmeberörelse.

Så. Är dina minnen synliggjorda.

Frukterna är. Ädelstenar. Kastade in i vindens händer.

Kastade i kärlek. Ej bort.

Så lyssna till stenfåglarna vilka lyfter ur kronan. Landade i markhägn.

Dessa minns det du viskar. Minn mig mitt minns.

Och jag är en vindmoder. Vind. Vindvagga.

Moln är du i vindvaggans älskande hand.

den 28 maj 2014

Träden vilka klättrar uppför kvarnbacken frågar mig vad luft egentligen är, vad vinden egentligen är. Träden frågar mig vindens färder i trädens nu lövverk. Stilla i steget står jag här, borde väl fundera över. Över om träd verkligen kan klättra om träd verkligen kan tala. Suckar, sucken fyller mig, försöker följa var ifrån sucken kommer vart sucken tar vägen. Tanken mumlar, alla dessa funderingar, bara för förklaringar ibland blir jag så trött på dig.

Så först var det träden och nu tanken, vem kommer härnäst.

Träden fortsätter sin klättring, stenarna lyfter täcken ur ris och avbrutna kvistar. Sådant röjsågen lämnat kvar. Stenarna borstar med grovavackra händer av sig damm, cement.

Stenarna frågar mig jordens färder i markens nu grönska. Nu ler tanken så fick du ännu en fundering. Det blir understundom tyst, faktiskt mycket tyst, funderingarna har jag ej för ser du tanke god. Upplever gör jag. Vem rör vid vad, vad rör vid vem. Träden skrider i detta vackralugn, bladen löven ett virrvarr vilket jag sakta inser är ordnat kaos. Stannar ser in i lövverken, ser löven bladen hur dessa är händer vilka sluts samt öppnas. Ler för jag ser hur trädens bladhänder släpper vindfåglar luftfåglar fria. Träden susar, ser du luften ser du vindarna vem skapar rörelsen i allt detta. Kanske är lövens rörelser alla tankar vilka surrar flyger. Ditt hår flyger också i vindens andning.

Jag ler, luften är kanske allt det vilket är, så är luften träd i denna stund, ty träden skrider uppför kvarnbacken.

Kvarnen ler, ser du mina vingar, väderkvarnsvingar, segel vita, ser du hur, kanske är de en vindsnurra i barnets hand. Kvarnen i vanligseende har inte vingar är en kal knopp kanske vingarna är där kanske vi åter tror att vi tar bort att saker försvinner vilka egentligen ej försvinner. Jag sätter mig ner för plötsligt når yrseln mig igen. Den kommer ofta i dessa dagar, stunder. Gräset tar emot min yrsel jag finner fäste. Finner, jag sökte ej de tog emot mig. stenar harklar stämman, har du glömt vår undran. Inte har jag glömt. Jorden, jordar. Helt nyligen kala inte helt kala. Jordar i vinterland väcks sakta. Jordar vandrar mumlade jag. Jordar strövar det är så lätt glömma det. Betar grönska skänker grönska smälter grönska och vi är i allt detta. Sakta inser jag, luften jorden är vandringar, så vandrar vi alla och jag kan bara stilla undra varför vi säger osynligt om vissa skeenden. Är det för att slippa denna yrsel.

Andas, andas dansar vinden kom skrid med oss susar träden kom segla med mig säger kvarnen jag är ett skepp en snurra en snurra i barnets hand. Stenarna formar med grovavackra nävar av  jord skålar till festen täljer skedar brygger av ädelstensljus nektar till seende. Rusdrycker är det ej. Du sade det själv ler stenarna. Jordarna betar skänker smälter, så betar de också stjärngåvor. Så spirar allt i livets rörelse.

Träden är samlade nu, ungträden spädträden sitter runt trädens  utbredda, alla makar sig närmre till vad. Till den vilken nalkas ankomst, hon vilken bär sagorna i händerna hon vilken tänder berättarelden i aftonstunden.

Hon ler in i mig, nu vet du vem eller vad luften vinden är.

Ur dem är jag kommen

Andas.

Mamaku ler följer skuggdyningar, förundras, beundrar släpper maskrosmoln fria eller är det snö, är detta vinterland är detta sommarland. Mamaku ler. Kvinnan vilken vandrar stannar i steget med ett fotblad hängandes i luften är du ginst hängandes hängen gullregn. Mamaku ler, när skall fotbladet landa avser du plantera det i min rotväv. Kvinnan landar steget, lyfter vril bjuder Mamaku medhavt vatten vilket stenarna i bergsäng skänkte. Har du sett ett pärldraperi frågar Mamaku, sett hur rörelsen ansätts. Kvinnan har sett. Så är det med berättarglöden, det är den absoluta vad säger ni; ultimata tomheten varur berättelsen andas fri. Är det snö är det maskrosmoln, du undrar hur kan det komma sig här, i denna skog. Det kommer sig av att här ör gränserna upphörda. Vi ser lyckans andning, befrielsen. Ser du mina blad, visst är det ett vackert pärlbroder.

Jord, hjordar. hjul, hjulmakare. Kanske bar dessa tunga ok lagda in över axlar. Kanske såg de hjulen, ekrarna, ögats klarhet.

De bugade i kärlek inför träd inför växtfolken, frågade hur de skulle väva hur de skulle fläta. Träden växtfolken av dem fibrer visade dem hur de kunde fläta väva tak väggar, mattor, tofflor. Träden växtfolken sade; det finns mångahanda skor. En del har höga klackar till svajande gång, en del har räfflade sulor, en del är mockasiner lätta mjuka en del är skor till att trampa på med. Dessa av bast skänker svalka skänker värme ty de bär våra stämmor inom. Sommarfolken, vinterfolken kan bära dem och de rör varsamt vid hennes hud. Så kan vi väva fläta filtar mattor täcken allt till värn så är ju vårt ursprung. Träden växtfolken visade dem hur.

Så satt de och flätade blickade ut över markerna, såg vandrare med ok, med böjda ryggar med sjunkna axlar. Slöt ögonen, såg ögonen inom. Såg hjulen inom, så solen allt runts och begav sig till träden för att bedja om råd. Träden vände ansikten in i bergen i samråd. Så visade de hur hjulen är till gagn. Detta folk blev så hjulmakare till vagnsmakarna, så samverkade de och dessa vagnar kom till gagn när folken reste när folken besökte varandra och hjulen, hjulen var ännu i dessa land till gagn egentligen till snurrande medföljare. De gav icke jorden sår de skrämde icke hjordrna de liknade mest ögats klarhet, liknade mest hjulen de såg i sina inren.

den 27 maj 2014

Så syntes stjärnorna helt nära det ni benämner jorden. Det ni viskade in i det barnets snäcka. Namnet susade in i gångarna nådde djupet. Djupet där magmaandningen lever, förenad, förenad med den stora andningens puls. Så vet du varför snäckan fascinerar så månget öga, så mången själ. Kanske strömmar namnet vilket viskades in och stjärnorna var aldrig fjärran hur kunde de hur skulle de. Ser du trådarna vilka väver, ser du spinnerskorna vilka liksom, liksom klättrar mer svävar uppför nedför, nedför uppför. Så är det med detta och stjärnorna är alltid nära. du kan se dem i havets pärlor i allt det vilket gnistrar tindrar, ädelstensljus smitt av stjärnsmeder. Lagt i snäckbärarnas händer.

Somligt är lyssnande somligt är i stunder stängt.

I vinterlandet syntes stjärnorna mer låt oss säga tydligt. Kanske är den nattliga upplevelsen litegrann lik den du upplever i dagens ljus. En självklarhet däri du ej behöver anstränga dig. Du kan i princip vandra utan att vara vaken utan att snubbla. Det är ju det behovet mången har i vinterlandet, att vandra i den upplysta natten inlindad i den midnattsblå manteln.

Nåväl vinterlandet skriver vi, målar vi i vita toner.

Vita kristalltoner

Så nalkas våren

Vilka färger möter du först

Du möter kanske gula toner vita toner du möter sakta doft given av hägg av syren

Sakta stegras dessa toner in i eldsfärers röda vallmon djupa blå toner

Så är det med hennes vishets

Visdomsandning

Hon sade, det är sant att stigarna är valda, de valdes ut ur jordelängtan ut ur det vida blås andedräkt. Ändå är det så att stigar kan dras isär av oförsiktiga händer. Nerver kan dras av ibland hittar de pulserna, impulserna till varandra, ändarna förs samman. I den stund de dras av krullas de samman och så, sakta sträcker de sig till varandra. Det är ju så att de vilka hör samman dras samman. Elektriska nodpunkter kanske. Se icke dessa punkter var ände av eller ändar av vägar. Se in i blomman, i varje blomma finnes en ö i mitten. In i denna mitt söker sig vingfolk ty de vet pollineringens konst och pollen är ju till viss del punkter. Språk kan lätt bli till bildförbistringar. Ett ord uttalas eller skrivs och med ens poppar ett majskorn ut sig. Detta popkorn har ju till viss del behov av smak i form av till exempel salt. Gives det ej denna smak är det tämligen utan smak, formerna vilka utvecklas är vackra, visst är de, liknar väl till viss del moln. Kanske sommarmoln eller vintermoln. Jag har nu sagt till viss del många gånger, upprepat till viss del och visst är det så att du nu väntar in nästa till viss del. Viss är den del vilken upplever helheten. Vilken ej stretar emot, det är inte obehagligt att svara till helheten. Den finns vald i stigarna. Stigarna är trådar är varp är spunna ty en gång i det ni blickade in i det vida blå var ni spinnerskor med vackra sländor i era händer. Så vackra drömmar spanns så vackra drömmar spinns. Och i den stund ni bars in i svarandelängtan, i den stunden lades er slända i en vacker ask. Kanske en trädask kanske på moln i en ask. Den är och den upphör ej. Så mycket visshet andas så mycket vetande suktar efter hjärtats svar. Visshet, vishet, visdom vilken, vilka förskjuts blir landsförvisade. All denna landsförvisning eller bannlysning sker just på grund av avvisandet av helheten. Till viss del fastnar i ett slags dödsgrepp eller i en kramp. Denna kramp stegras samt blir till en tankemonsun eller varför inte en stegrande häst. Hästen har en lång böljande man. Hästar har manar. Vad manar hästarna till, manar hästarna eller manar anföraren, vem är anföraren, i denna bild är det krampen. Ser du krampen vara en häst inser du tämligen snabbt villfarelsen i att en vildhäst vill vara instängd i en fålla med betsel tyglar samt sporrar. Så är det ju med er själva; frihet i det inre. Viss är den del vilken upplever helheten, det är det hästen manar er till. så lyssna in i klipporna se molnen stiga, nu är de icke popkorn, det ärg glädjens moln av vad. Av frihjordarna vilka rinner ned genom klipporna in i ravinens höga svajande doftande gräs. Det är sant stigarna är valda och de viskar det isärdragna samman ty vem kan hindra skönheten, vem kan hindra skapandeglädjen detta skapande är det lekande barnet, vilket leker med hela sin kropp, inte till viss del, viss är den del vilken upplever helheten, barnet målar med hela sitt väsen. Målar drömspråkens klarhet, drömspråkens svarsvilja. Detta är ett äkta skapande så länge ett pekfinger icke är den första stängselpålen. Låt barnen skapa det ni egentligen så intensivt drömmer om att medverka i. Lyssna till detta med verkande, det är en vacker symfoni, inte stark inte överröstande, den är medverkande i stigskapande skönhet.

Vad susar ängsblomstren, mossor, lava, jorden, blad, barr , mineraler. Kanske susar de kanske viskar de. Kom, kom låt oss måla molnbladsdrömmar

Skruda nattens ark med mönster av allt det vilket rör sig i skogssjöarnas djupa stengrunder

Låt oss överlämna arken i kärlek till sömmerskorna

De vilka gavs nålar ur månsilverskålen

Nålar med ögon seende i natt

Nattskärran öppnar tonen

Så sömmas dagens skrud av färger givna av dem vilka susade, de vilka viskade, de vilka svarade.

De gav färger, sina färger, detta utan att sina. Gav färgerna till färgmakerskan och hennes make. De beredde jordefägringens färger i mortlar i skålar till allt.

Hur var det du skrev, hur var det berättarglöden viskade, viskar in i din själ. Allt det du förtalte dem vilka trodde de ej kunde använda penslar, pennor toner i sång i dans i rörelse. Tveksamheten tvekade deras tillit ur den tro de till slut trodde de ej hade där, de föll handlöst i tvivlets gropar. Handlöst föll dessa ej de lades däri, känslan gav dem denna svindel. Detta skedde ty i den gropen mötte de sina själv i det vilket är deras hjärtgrop. Tvivelsutan steg de upp ur gropen helt utan block tiljor samt rep.

den 26 maj 2014

 skuggdyningar

Träden viskar

Skuggdyningar

Skuggdyningar är vackra själar

Det ordet gav vi dig i gåva

Den rörelsen

Gav vi dig i gåva

Skuggdyningar fläktar

Solvandrarens panna

En fläkt av fjädersolsvindar lyfter haken av fönstret. Den skira tyllgardinen fläktar, far ut är en hand vilken rör vid den gamlas kind. Hon ler i källan av rörelsen. Det var en gång att minnas. Grusets vita kiselstränder, krattade, än ser hon honom, rörelsen, än hör hon sången ur gruset, grusets vita kiselstränder. Hans fötter är bara, bär inte en tråd inte en sula varken hackad räfflad grov eller malen. Vad malen ler hon. Handen stannar i rörelsen, kvarnen doften av, ur bönor stiger hon för veven med solen. Återhämtar den vackra bilden. Hans fötter är bara är nakna, valven är höga, floderna, åar, bäckar gives tillfälle. Koltrasten landade mjukt på hans vänstra axel, tonade in i snäckans gång.

Han bar en skjorta, hon minns kvällarna, nätterna. Först minns hon fröna vilka regnade ned i hennes händer hur hon sådde dem. En stämma manade henne in i dessa göromål och hon svarade ty hon kände att detta var gott. Hon vårdade marken ömt hörde frön gro i fäste av rede, hörde frön, groddar spira i fästen av redo. Åter ler hon, visst är det så skalen, fröna är reden är bon och öga har de. Åter andas hon i den stilla tonen, hjärtbladen fyllde ängssådden. Träden runt följde mognaden skänkte skuggdyningar fyllda med havsrörelser. Var gryning steg hon över tröskeln svarade fröns maningar och vindar regn sol måne strödde gåvor. I en av den fylldas gryningar gavs hon en skära av silver. Bergssmederna skänkte, marken manade henne ännu tjugoåttas vakan , skäran viskade lägg till trenne. Så gjorde hon. Skar hon lin, skar hon väg med skäran, det vet hon det vet stenarna det vet vallaren, hjärtvallaren vilken nynnar stämma. En stämma manade henne in i dessa göromål och hon svarade ty hon kände att detta var gott. Och kanske hände det igen ty han stannade i rörelsen han lystrade lyfte hörseln, koltrasten landade mjukt på hans vänstra axel, tonade in i snäckans gång. kanske såg han en kvinna vilken med mjuka fingrar plockade moln, vita moln. Ömt lade hon dem i förklädets korg. Hon beredde trådarna hon vävde åter är hon i kvällarna nätterna hon sömmar en skjorta hon broderar de vackraste vita rosenblad. Det är en stämma och tiden är ett regn vilket faller, sjunker in stiger i mognaden.

Han bar en skjorta. En fläkt av fjädersolsvindar lyfter haken av fönstret. Den skira tyllgardinen fläktar, far ut är en hand vilken rör vid den gamlas kind. Hon ler i källan av rörelsen.

Tonmolnen fyller träden så glädjefyllda, hon väcker elden. Fyller kannan med vatten ur källbrunn. Niger inför brunnens stämma. Häller det malda i kitteln, kitteln landar i kroken ovan elden. De kokar, aromen stiger. Kitteln, kannan bjuder henne koppen den han formade i kärlek till en stund i en stund till en kvinna. Hon lyfter koppen, sätter sig i stenens gungstol glömmer drycken. Det är så många minnen vilka stiger i skyggdyningarna.

Fanns de fanns de ej, skjortan hon sömmade i ömhet ligger ännuvikt i silkespapper.

Det är en vacker bild med tiden varandes ett regn. Det skildrar verkligen tiden i det tiden är. detta ständiga rörelseskeende vilket så mycket påminner om spindelmors vävar, trådvävande. Samt sländans rörelse. Nornan håller en slända, den vilken spunnit med en handslända vet denna rörelse. Ett stilla trådregn ett stilla regn. En gång har dessa regn stigit

Fallit

Sjunkit

In

In är ett vackert skeende

Modern matar barnet med silversked

Modern följer rörelsen med hela sitt väsen i aktsamhet.

Ja tiden är ett stilla regn

Så är spannen ett tidvattenregn är spannen de vilka sänks ned in i brunnen

Vad är en brunn

Kanske kom det en vandrare vandrerska i öknen upplevde törsten. Stack detta strå ned i sanden. Så hade dem en gång lärt av en visdomsbärare. Vattnen sipprade upp, helt utan brådska, först kom en droppe mest liknade den välan en såpbubbla utan vingar utan flygandeluft. Bubblan förökades blev fler och fler in i en rännil

In i ett flöde ett livsflöde.

Dem

Vandraren vandrerskan såg bilden av törstande karavaner så dem lade ringar runt rännilen

Bliv här du vackra källa

Bliv här

Vattna de törstande hudarna

Källan stannade gärna i visshet av att fångenskap är detta icke

Och hur hålla regn

Vatten fånget

Allt har rötter

Ådror

Källan gav livgivande

Belivandedroppar till mången törstande hud

Och markerna spirade

Steg in i oasenkläder

Skepnader

Kaftaner böljande svepande

Beduiner

Stannandefolk

Dem

Vandraren vandrerskan kanske är de brunnsväktare

Vad är en brunn

En brunn är en ring

Är ett centrum

Är kanske en navel

Vad är en navel

Den första ringen ur en ring av en ring

Den sten vilken släpps i havet sjunker samt stiger och först ser du en ring vilken vandrar

Ut från eller till periferin

Nosar

Kanske är ringen en upptäckarvalp

Nosar samt återvänder till centrum

Modern

Moderfadern

Fadermodern

Origo

Så är det ju med navelsträngen

Ett strå

Till liv

Livsgärning belivelse

Så vad är ett spann vad är en brunn

Vad är tid

Ett stilla regn

Vi stannar i en av regnets strofer

Bilden där molnen öppnas samt skänker regn

Ett stilla regn

Regnet sjunker in

Bubblorna vilka steg sjunker in

Horisonten sägs av mången vara en strimma eller ett strå

Kanske visdomsbäraren såg detta strå

Så lyfter du spannet

Glittrande fröjdas vattnet

Du gives att dricka samt tar emot

Det är en vacker rörelse i detta

Allt har en rörelse i sig, allt har rörelser i sig vilka låt oss säga utförs av bäraren.

Så kan vi ställa oss frågan i leendeljus

Är bäraren dirigenten eller är rörelsen dirigenten

Ställ dig här vid träden samt blicka in i bladverken. Har du någonsin skådat så många instrument på eller i en och samma plats, hör du grenar knaka. Är det månne dirigenten vilka med pinnen lätt knackar på pulpeten eller notstället

Vem knackar

Är det dirigenten eller är det pinnen

Undrar du varför allt detta vem samt eller

Det är mycket vackert att icke klippa ut en enda sekvens av en hel räcka med rörelser eller skeenden

Allt är helhet så är skeendena rörelserna helhet

Du hör grenar eller en gren knaka, är det månne dirigenten vilken med pinnen påkallar koncentration redo uppmärksamhet närvaro. Eller är det grenens längtan, grenarnas längtan vilken, vilka öppnar dörrar så länge slutna. Sådana dörrar brukar knaka ty gångjärnen, gång järnen har ej smorts på länge. Väder och vind kanske har svällt det ena med det andra.

Låt oss vända åter till enkomträdet. Märker du nu hur vinden liksom håller andan och rörelsen ansätts

Rörelsen liksom springer i bladverket. Kanske röre4lsen är en långdans. I detta konstfyllda verk kan du skåda rörelsen hur den förändras utan att förändras ty trädet är träd, bladen är blad och så vidare

Och tiden är ett regn av toner

Detta är tidens hemvist

Tiden kan du ej fånga ej heller mäta i mått och enheter

Tiden är ett fallande regn av toner

Sjunker in samt faller.

den 25 maj 2014

Det landet steg upp ur havet

Hon bar det i sina moderliga kupade händer

Hon blåste lätt

Som vore det dun

Hon lade det hon höll

Så varsamt som vore det ett ägg

Till viss del var detta ett ägg ett dun

det är helt beroende av

Vems ögon vilka följer berättelsen

Och kanske ögonen är dina kanske är de mina

Det är ögon

Ur detta öga

Steg detta land

Och sträckte sig sömndrucket

Lite snubblande

Så där innan det stigit helt in  kroppen

Gäspade stort

Gnuggade sig ögonen

Såg sig yrvaket omkring

Oh

Oh

Detta är oändligvackert

Det hon bar var kanske detta land

Det landet låg invid vatten

Vatten vilket porlade sorlade

Glittrade följde molnens färgrörelser

Kanske var det

Hon lyfter blicken

Ljudlöst kallar hon in fåglar

Vilka kommer vilka lyssnar in hennes bön så vänder fåglarna

Återkommer strax med

Frön

Frön vilka nu nedlägges i det landets vård

Vattnet porlade vindar vandrade

Pilar växer vid stranden

Folken står och ser ut över vattnet

Så fint det vore

Så fint att vandra över vattnet

Du har många strömmar vatten porlande sorlande

Hur skall vi komma över dig utan att föras med av strömmarna

Bygg en bro

Viskade vattnet

En bro, vad är en bro

Och vattnet porlade

Dis dimma vattenrök steg upp

Lade sig som, som en bro

Det är en bro

Är det en bro

Hur kan den läggas över

Pilarna susade

Vinden susade

Vattnet porlade

Ur en av äldrestenarna vilken låg

Ligger i vattnet

Stiger en bromakare

Han visar

Så lägger ni en bro

Och bromakaren undervisade dem med händer

De vandrade till pilarna de skänkte träd

Trä , lindar med vida stammar skänkte trä

Så kom det sig att en bro lades över detta vatten

I tacksamhet hälsade de bron

Och bromakaren steg åter in i stenen

Ropa när ni så behöver

Ropa

Skrik inte

Min hörsel är sensibel

Folken tackar bromakaren för bromakarens närvaro

Folken vandrade

Årsringar vandrade

Folken vandrade

Hur bron blev till glömdes

Vattnet glömde ej

Stenarna glömde ej

Pilarna, lindarna glömde ej

Och det fanns folk

Finns folk vilka ej glömmer

Vilka ser helvaroväven

Och vattnet porlar sorlar

Fiskar hoppar i lustiga piruetter

Gräsen susar

Pilarna doppar fingrar grenar kvistar i vattnet

Som, som spelade de violin

Och stenarna, stenarna är blanka skimrande

Änder sjöfåglar besöker detta land

Det är ett vackert land

Där det var väver med det är det är väver med det var

Och alla är de i ständigt kommande

Det landet steg upp ur havet

Hon bar det i sina moderliga kupade händer

Hon blåste lätt

Som vore det dun

Hon lade det hon höll

Så varsamt som vore det ett ägg

Till viss del var detta ett ägg ett dun

det är helt beroende av

Vems ögon vilka följer berättelsen

Och kanske ögonen är dina kanske är de mina

Det är ögon

Ur detta öga

Steg detta land

Vet du

Idag när jag vandrade, kom det. Mötte jag en ballong. Ballongen svävade röd och kanske i skuggdyningar blå. Sakta djupt violett. Det blir ju lätt så då vi möts, blå samt röd, röd samt blå. Nåväl, ballongen stannade och utbrast; hej, jag är en ballong. Vem blåste mig, vem förde mig.

Vad kunde jag göra, ofta är det inte jag möter talande ballonger, jag lyssnade.

Huden min, sa ballongen leende, kom av en soppa utan dess like, kautschuk hette den visst, det är väl ett vackert namn på en soppa och så solnedgångstoner förstås, det röda.

Komponenter av alla de slag lever minsann i mig. Slag, jag menar material och soppa är väl ett märkligt uttryck.

Jag minns trädet, ett träd. Först såg jag gossar klättra uppför stammar, kokos, såg dem klyva bollar, hårda bollar och håriga. Insidan var alldeles vit och de drack vit saft, de blev ju törstiga av allt klättrande. Ballongen slöt stämman i handen en stund eller tog sig en paus. De där halvorna av bollen, vad sade du nötter, aha. Jo de sattes fast vid det där trädet jag talade om. Gummi, kautschuk och saften den droppade, det där jag kallade soppa. Det är en lång historia det där. Saften och fram till ballong utan luft.

Den vilken blåste mig var en moder, den vilken höll mig var ett barn. De är fortfarande en moder samt ett barn.

Till barnet blåste modern mig, en tråd höll luften inom mig och så härligt det var, är att stiga och barnet sprang med. Barnet kände min flygarglädje så barnet släppte mig fri, så vinkade jag hejdå med tråden med snöret, vinden kom och så hamnade jag här, vinden blåste mig hit. Hit till dig, du är tämligen sällsynt sällsam som hör mig tala, är det vanligt, nej det är det nog inte. Ballongen hämtade lite luft i alla porlandeordens strömmar. Till dig önskar jag berätta. Det var, det var allt detta, det var gjorde mig flygfärdig redo, det bär jag inom mig min barndomsväxt ungdomsväxt. Det bär jag inom mig i lagom mängd. Här sitter jag och talar med dig och snart kommer vinden igen

Det du vackra ballong förtäljer mig, för mig till det jag lever med, hur vi bär detta var, det var inom oss och just det du säger; i lagom mängd eller dos kanske.

Det lever en fågel, flera fåglar, många fåglar flerfalds mångfaldsfåglar i träden här.

Ballongen ser sig om, här också.

Ja här också.

Fåglarna sjunger och speciellt en fågel svävar runt, runt med toner så fyllda med glädje. Det är som, som om fågeln är en isprinsessa vilken glider fram samt gör piruetter. Eller.

En fågel kvittrar.

Sången är kanske; jag ser en violinist ser tonen i ständig rörelse

med lätthet svävar tonen

fågeln släpper sam flyger vidare i tongivan

det är ju just det du här förskrivit förtalt mig

Det är också att släppa det var samt ingå i det är till det var och så vidare.

Det är vackra bilder att leva med.

Det är det sade ballongen och somnade i mitt knä av trötthet.

Det ballongen mumlade innan den steg in i sömnskogens svalka var

Jag har en släkting, såpbubblan. Såpbubblan skulle du

Skall du möta

Vi är minsann släkt

Så slumrade ballongen

Och jag bäddade in den i molndunstäcken.

den 24 maj 2014

så har jag ofta undrat över detta med skor, skodon. vi är ju här. vi lever i dessa kroppar. lever i dessa kroppar just till andens gagn. andens längtan till kropp, till upplevande av allt detta vackra. kroppen, kroppen har givits ett svarandelöfte ut ur sin längtan till ande, det vill säga egentligen kroppsbefrielse.  kroppen bär oss ju in i individtänkandet. kroppen är ju en slags skal, inom vilket jag, vi kan skåda varandra just i jag och du, du och jag samt i alla dessa indelningar av vi, ni, dem och så vidare. det är ju inte märkligt; vi kan ju se sandkorn vi kan se grässtrån, vi kan se blad vara enskilda delar så varför inte mänskligheten. så är varje sandkorn en illusion liksom varje människa är inte det fascinerande så säg.

skor, skodon undrar jag ofta över

det finns vetare vilka säger mig att skor är av godo

det är i de stunderna jag beskådar alla skor vilka passerar. utformning och så vidare. vad skor gör med fötterna med stegen

låser dessa skor eller frigör de

binder de

eller löser de

hur når de marken

hur lyfter de

undrar varför stålhätta behövs

stridshätta

är det en fäktningsvandring

är det vadslagning

det finns många arter

tonarter av skor

en del vetare säger att skor är av godo eller av värde för oss i bemärkelsen av ett så kallat plan mellan oss och marken.

så finns det vetare vilka förordar barfotastigar

bara fötter, just för den totala närheten. så moder vad är skovägen

vad är dessa don

donen

kanske är de en tersisk tillvaro vilken icke är kvantfysik

möjligen en kvintcirkel

hon ler in i tystnaden

donen är don donen är dona, dona är bona, bona är bon så är dessa don fotbon.

bon består av strån kvistar material. materialen är beroende av byggarna

bon byggs ofta i cirklar i linjer av

det vill säga då du ser dessa strån vilka vävs samman

du ser just nu ett skepp och egentligen är detta skepp i ena stunden i egypten och är inte ett skepp mer en utpost eller utkiksplats. den vilken står där är en visdomsbärare lyssnare.

vilken skådar in i stjärnorna

på ett bord ligger ett ark en rulle nu rullad ut.

stjärnskådaren har penna har passare och så vidare

ser in i stjärnorna

mäter drar linjer drar cirklar

så är vägen

en stjärnskådare är detta

en stjärnfarare

bon består av strån kvistar material. materialen är beroende av byggarna

åter ett skepp

även här

är ett ark rullat ut och det dras streck linjer

mäts

ritas cirklar med passare

tekniken är en spegling

skomakaren ritar också passmönster

du har undrat över detta med skor, så har jag undrat över detta med skor

liksom du studerat stegen

vi har undrat över detta med sko don. vad är ett don och vad är en sko. en sko är en fotklädnad.

folken vilka upplevde etthet vandrade med bara fötter, så blev fötterna mer likt vandringsdon. fötterna låt oss säga härdades, gavs sulor. nu var det ju så att de icke upplevde sig åtskilda. kanske var de, de så kallat första stjärnfararna.

så som i himlarna så och på jorden

ser du

redan där lades i språket en skillnad

i himlarna på jorden

är detta insteg icke ett i, befinner du dig verkligen på eller är du i.

 samt är uttrycket sätta huvudet på spets en hemsk bild, ändå kan det vara att spetsa tanken. ge tanken en udd, en spetsudd en tankeudd, det vill säga klarna tanken. se diset skingras.

skor, skodon.

så kom den stunden vari de trodde sig vara på, trodde sig vara utanför ettheten.

varsamt sömmades sandaler, mockasiner.

av jord är du kommen

hon, människan frånsäger sig gärna detta av jord är du kommen. vad skrev han. han skrev; när maskarna kräla i mitt stoft. säg mig, vad gör maskar.

är det så lätt glömma är det så lätt att förneka denna jordens skönhet.

allt vilket dras ned eller bildligt talat faller det stiger.

av jord är du kommen av himlar av allt av din jordlängtan

och detta är min vilja säga

de vackra ögonens möte är

stenarnas djupa stämmor