Det landet steg
upp ur havet
Hon bar det i
sina moderliga kupade händer
Hon blåste lätt
Som vore det dun
Hon lade det hon
höll
Så varsamt som
vore det ett ägg
Till viss del
var detta ett ägg ett dun
det är helt beroende
av
Vems ögon vilka
följer berättelsen
Och kanske
ögonen är dina kanske är de mina
Det är ögon
Ur detta öga
Steg detta land
Och sträckte sig
sömndrucket
Lite snubblande
Så där innan det
stigit helt in kroppen
Gäspade stort
Gnuggade sig
ögonen
Såg sig yrvaket
omkring
Oh
Oh
Detta är
oändligvackert
Det hon bar var
kanske detta land
Det landet låg
invid vatten
Vatten vilket
porlade sorlade
Glittrade följde
molnens färgrörelser
Kanske var det
Hon lyfter
blicken
Ljudlöst kallar
hon in fåglar
Vilka kommer
vilka lyssnar in hennes bön så vänder fåglarna
Återkommer strax
med
Frön
Frön vilka nu
nedlägges i det landets vård
Vattnet porlade
vindar vandrade
Pilar växer vid
stranden
Folken står och
ser ut över vattnet
Så fint det vore
Så fint att
vandra över vattnet
Du har många
strömmar vatten porlande sorlande
Hur skall vi
komma över dig utan att föras med av strömmarna
Bygg en bro
Viskade vattnet
En bro, vad är
en bro
Och vattnet
porlade
Dis dimma
vattenrök steg upp
Lade sig som,
som en bro
Det är en bro
Är det en bro
Hur kan den
läggas över
Pilarna susade
Vinden susade
Vattnet porlade
Ur en av
äldrestenarna vilken låg
Ligger i vattnet
Stiger en
bromakare
Han visar
Så lägger ni en
bro
Och bromakaren
undervisade dem med händer
De vandrade till
pilarna de skänkte träd
Trä , lindar med
vida stammar skänkte trä
Så kom det sig
att en bro lades över detta vatten
I tacksamhet
hälsade de bron
Och bromakaren
steg åter in i stenen
Ropa när ni så
behöver
Ropa
Skrik inte
Min hörsel är
sensibel
Folken tackar
bromakaren för bromakarens närvaro
Folken vandrade
Årsringar
vandrade
Folken vandrade
Hur bron blev
till glömdes
Vattnet glömde
ej
Stenarna glömde
ej
Pilarna,
lindarna glömde ej
Och det fanns
folk
Finns folk vilka
ej glömmer
Vilka ser
helvaroväven
Och vattnet
porlar sorlar
Fiskar hoppar i
lustiga piruetter
Gräsen susar
Pilarna doppar
fingrar grenar kvistar i vattnet
Som, som spelade
de violin
Och stenarna,
stenarna är blanka skimrande
Änder sjöfåglar
besöker detta land
Det är ett
vackert land
Där det var
väver med det är det är väver med det var
Och alla är de i
ständigt kommande
Det landet steg
upp ur havet
Hon bar det i
sina moderliga kupade händer
Hon blåste lätt
Som vore det dun
Hon lade det hon
höll
Så varsamt som
vore det ett ägg
Till viss del
var detta ett ägg ett dun
det är helt
beroende av
Vems ögon vilka
följer berättelsen
Och kanske
ögonen är dina kanske är de mina
Det är ögon
Ur detta öga
Steg detta land
Vet du
Idag när jag
vandrade, kom det. Mötte jag en ballong. Ballongen svävade röd och kanske i
skuggdyningar blå. Sakta djupt violett. Det blir ju lätt så då vi möts, blå
samt röd, röd samt blå. Nåväl, ballongen stannade och utbrast; hej, jag är en
ballong. Vem blåste mig, vem förde mig.
Vad kunde jag
göra, ofta är det inte jag möter talande ballonger, jag lyssnade.
Huden min, sa
ballongen leende, kom av en soppa utan dess like, kautschuk hette den visst,
det är väl ett vackert namn på en soppa och så solnedgångstoner förstås, det
röda.
Komponenter av
alla de slag lever minsann i mig. Slag, jag menar material och soppa är väl ett
märkligt uttryck.
Jag minns
trädet, ett träd. Först såg jag gossar klättra uppför stammar, kokos, såg dem
klyva bollar, hårda bollar och håriga. Insidan var alldeles vit och de drack
vit saft, de blev ju törstiga av allt klättrande. Ballongen slöt stämman i
handen en stund eller tog sig en paus. De där halvorna av bollen, vad sade du
nötter, aha. Jo de sattes fast vid det där trädet jag talade om. Gummi,
kautschuk och saften den droppade, det där jag kallade soppa. Det är en lång
historia det där. Saften och fram till ballong utan luft.
Den vilken
blåste mig var en moder, den vilken höll mig var ett barn. De är fortfarande en
moder samt ett barn.
Till barnet
blåste modern mig, en tråd höll luften inom mig och så härligt det var, är att
stiga och barnet sprang med. Barnet kände min flygarglädje så barnet släppte
mig fri, så vinkade jag hejdå med tråden med snöret, vinden kom och så hamnade
jag här, vinden blåste mig hit. Hit till dig, du är tämligen sällsynt sällsam
som hör mig tala, är det vanligt, nej det är det nog inte. Ballongen hämtade
lite luft i alla porlandeordens strömmar. Till dig önskar jag berätta. Det var,
det var allt detta, det var gjorde mig flygfärdig redo, det bär jag inom mig
min barndomsväxt ungdomsväxt. Det bär jag inom mig i lagom mängd. Här sitter
jag och talar med dig och snart kommer vinden igen
Det du vackra
ballong förtäljer mig, för mig till det jag lever med, hur vi bär detta var,
det var inom oss och just det du säger; i lagom mängd eller dos kanske.
Det lever en
fågel, flera fåglar, många fåglar flerfalds mångfaldsfåglar i träden här.
Ballongen ser
sig om, här också.
Ja här också.
Fåglarna sjunger
och speciellt en fågel svävar runt, runt med toner så fyllda med glädje. Det är
som, som om fågeln är en isprinsessa vilken glider fram samt gör piruetter.
Eller.
En fågel
kvittrar.
Sången är
kanske; jag ser en violinist ser tonen i ständig rörelse
med lätthet
svävar tonen
fågeln släpper
sam flyger vidare i tongivan
det är ju just
det du här förskrivit förtalt mig
Det är också att
släppa det var samt ingå i det är till det var och så vidare.
Det är vackra
bilder att leva med.
Det är det sade
ballongen och somnade i mitt knä av trötthet.
Det ballongen
mumlade innan den steg in i sömnskogens svalka var
Jag har en
släkting, såpbubblan. Såpbubblan skulle du
Skall du möta
Vi är minsann
släkt
Så slumrade
ballongen
Och jag bäddade
in den i molndunstäcken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar