man kommer till stränderna
där klipporna reser sig så höga
att man ej orkar klättra mer
jag har klättrat så länge mina
fötter kan minnas
klättrat i bön
förbarma er
lunnfåglar
lunnefåglar
klipporna bar grottor
kanske gjorde jag intrång
vingarna flockades runt mig
hackade skränade
i tystnaden föll jag
lade mig stilla i sanden
drömde
jag är ett ägg
skalet
vaggan
vinden vaggar mig med
trösteord
Visst finns
det ljusskuggor, dessa ljusskuggor kan vara dofter av eller svunna vandringar.
I form av själsmöten, andemöten, ljus
vilka tände skäppan, lanternan, lyktan i stunder av liv.
Stunderna behöver absolut inte
vara av mörkerslag. Stunderna behöver absolut inte vara i mörker. Dessa ljusskuggor
är glittrande bokmärken, änglamärken ty dessa möten är fläkten av en ängels
smekande hand.
Undrar du hur en skugga kan vara
ljus, du behöver inte undra, det handlar om trösklar. Det handlar om slöjans
mjuka rörelser. Det handlar om tyllgardinens lätta luft, tyllgardinens mjuka
fläkt i det vinden stiger in genom det öppna fönstret, kanske det franska
fönstret.
En gång hade jag ett rum, så
mycket älskade jag detta rum. Rosalaserade väggar. Den vilken laserade rummet
var en laserare en man kommen från Danmark. Han hade ett vackert lugn, mannen rökte pipa
glasögon bar han. Hans namn minns jag, det nedtecknar jag ej. Minns att jag
satt i det franska fönstret, mitt hår rördes av solen och mannen sade att jag
var vacker med auran, solauran runt mitt huvud. Mannen var en konstnär hans
hustru minns jag, hennes namn minns jag, det nedtecknar jag ej, hon var musiker
och hon målade med penslar hon också. En vacker kvinna med spann fyllda av
lugn.
Rummet laserades vackert, han
tyckte om denna konst, det var en vacker undervisning, han var en laserare
visade skikten. Rummet hade just ett franskt fönster. I det fönstret kunde jag
sitta, drömma färder, drömma ifred, i frid.
Det jag ännu kan drömma, kanske
försöker jag drömma om instigandet att vara ett orört barn. Vandra med ålders
man vilken innehar lugnet, visande lyssnande.
Vitt hår samt vackra goda ögon,
händer ansikte fyllda med livstecken, steg fyllda med lugn. Rösten säger,
ålderdomsrösten säger värmande; tösen min, så här är det, låt oss tyda tecknen
utan varsel av varse natthimlars moln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar