i natten ser jag fiskaren
denne fiskare kastar ej nät in i
jordehavets vatten
detta är ett himmelsnät
det talas om nät
fiskenät
nät vilka kastas i fiskegärning för att
fånga fiskar
det finns nät vilka kastas för att fånga
djur
så finns det nät i ögonen
det gemensamma för näten är att dessa är
redskap, menade så
näten håller samman
näten tar emot samt ger
så är meningen
kastar du ett fiskenät så måste nätet dras
samman för att fiskarna skall följa med
vad ser du i denna natt
jag ser fiskaren
han kastar nätet upp
nätet ligger under molnen vilka seglar
ovanför
hur annat kan jag beskriva detta
och molnen är drömmar
samtidigt ser jag miljoner av droppar
det luft vatten anding består av och det
är som att dessa droppar är fiskarna i havet.
jag ser fiskaren kasta ut ett himmelsnät
och detta skulle kunna vara vackert
hon ser honom kasta ut nät
under molnen
de stora valarna
svävar
hon viskar
du kastar nät
under dina drömmar
orkar ej leva dem
och mannen kan lika gärna vara en kvinna
ty så gör dessa vilka rädslan styr
i natten vandrade jag i skogars mjuka
mossa
såg en vandrare
och jag drömde stigar jag aldrig drömt
drömde om
aldrig vandrade stigar
därför att
jag önskade vandra de
vita bladens skönhet
och jag önskar människor inte yttrade ord
de ej avser ske
att de ej yttrar ord i blindo
och jag önskar att män inte närmar sig
kvinnor
innan männen är mognade
i sin frukt
ty de kvinnor vilka vandrat de ensamma
stigarna
vissnar i sin doft de skänker
jag såg i natten en man vilken kastade
sina nät
ej i
upp under molnen
höll dropparna samlade
och molnen seglade
det var en man vilken ej orkade leva sina
drömmar
han höll dem i nätet
himlarna bär grå mantlar allt är i de
stunderna vilomattat. marken slumrar så kan det synas. ser du närmre kisar allt
vida, vida. humlor brummar, bin en tonart högre svävar. blommor hälsar dem
alla. myrorna kryper an aning långsammare. så är det med denna slummer. grå
himlars mantlar saktar det rusande.
så särar molnen grå sina mantlar,
solstrimma sträcker sig.
ädelstensmöten
säg mig vad är det så frågar droppen i
fingerbladet. fingerbladet, lupinbladet.
den gamla kvinnan stannar vid bladet i
full beundran. fylld av beundran. hon lutar huvudet så där lite på sned så sägs
det.
jo vackra droppe, det är just sådana här
möten.
här vandrade jag modlös.
varför det undrar droppen
den gamla ler ännu en aning tröttmatt
det blir så ibland, det hör till
här vandrade jag modlös och möter dig i
detta blads hand
allt kändes så tungt. kroppen var
värkande. värkande och stel,
varför det undrade droppen
det blir så ibland det hör till livets
gång
hon ler
verkande därav stel. nåväl, så möter du
vackra droppe mig med din glittrande skönhet. det är
ädelstensmöte
nu riktigt blixtrar droppen
är jag
är det så
så är det viskar den gamla ömt
den gamla är tyst, inväntande tyst
droppen i bladets hand når hennes ögon
vet du
då är du mitt
ädelstensmöte
för vi talar med varandra. du hör mig, du
ser mig.
visst gör jag det säger den gamla. allt
har stämmor
stämmare stämmor stämma
vad är det
du log runt värkande hur kan det stämma in
i verkande
den gamla funderar
helt tömd är hon
droppen ser moln segla stilla i hennes
ögon
sommarmoln
jo ser du
när jag kom hit till dig var värken en pina
det vackra var att jag i vårt möte
samtidigt uppmärksammade värken
steg in i värken
steg in i värkens verkan och stämde
strängarna
så kan det stämma
ord är konstiga ibland så tycker jag sade
droppen
orden är ibland
jag
droppar
glittrande
lekande
sjunker in
stiger
droppen och den gamla är tysta tillsammans
så är det
så är det
nu har jag stämt vårt instrument kära
droppe
låt oss ta en svängom i det nyvakna gräset
varsamt tog den gamla droppen i hand
trädde dansen an
och har dansen ej slutat så dansar de än
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar