Så syntes
stjärnorna helt nära det ni benämner jorden. Det ni viskade in i det barnets
snäcka. Namnet susade in i gångarna nådde djupet. Djupet där magmaandningen
lever, förenad, förenad med den stora andningens puls. Så vet du varför snäckan
fascinerar så månget öga, så mången själ. Kanske strömmar namnet vilket
viskades in och stjärnorna var aldrig fjärran hur kunde de hur skulle de. Ser
du trådarna vilka väver, ser du spinnerskorna vilka liksom, liksom klättrar mer
svävar uppför nedför, nedför uppför. Så är det med detta och stjärnorna är
alltid nära. du kan se dem i havets pärlor i allt det vilket gnistrar tindrar,
ädelstensljus smitt av stjärnsmeder. Lagt i snäckbärarnas händer.
Somligt är
lyssnande somligt är i stunder stängt.
I vinterlandet
syntes stjärnorna mer låt oss säga tydligt. Kanske är den nattliga upplevelsen
litegrann lik den du upplever i dagens ljus. En självklarhet däri du ej behöver
anstränga dig. Du kan i princip vandra utan att vara vaken utan att snubbla.
Det är ju det behovet mången har i vinterlandet, att vandra i den upplysta
natten inlindad i den midnattsblå manteln.
Nåväl
vinterlandet skriver vi, målar vi i vita toner.
Vita
kristalltoner
Så nalkas våren
Vilka färger
möter du först
Du möter kanske
gula toner vita toner du möter sakta doft given av hägg av syren
Sakta stegras
dessa toner in i eldsfärers röda vallmon djupa blå toner
Så är det med
hennes vishets
Visdomsandning
Hon sade, det är
sant att stigarna är valda, de valdes ut ur jordelängtan ut ur det vida blås
andedräkt. Ändå är det så att stigar kan dras isär av oförsiktiga händer.
Nerver kan dras av ibland hittar de pulserna, impulserna till varandra, ändarna
förs samman. I den stund de dras av krullas de samman och så, sakta sträcker de
sig till varandra. Det är ju så att de vilka hör samman dras samman. Elektriska
nodpunkter kanske. Se icke dessa punkter var ände av eller ändar av vägar. Se
in i blomman, i varje blomma finnes en ö i mitten. In i denna mitt söker sig
vingfolk ty de vet pollineringens konst och pollen är ju till viss del punkter.
Språk kan lätt bli till bildförbistringar. Ett ord uttalas eller skrivs och med
ens poppar ett majskorn ut sig. Detta popkorn har ju till viss del behov av
smak i form av till exempel salt. Gives det ej denna smak är det tämligen utan
smak, formerna vilka utvecklas är vackra, visst är de, liknar väl till viss del
moln. Kanske sommarmoln eller vintermoln. Jag har nu sagt till viss del många
gånger, upprepat till viss del och visst är det så att du nu väntar in nästa
till viss del. Viss är den del vilken upplever helheten. Vilken ej stretar
emot, det är inte obehagligt att svara till helheten. Den finns vald i
stigarna. Stigarna är trådar är varp är spunna ty en gång i det ni blickade in
i det vida blå var ni spinnerskor med vackra sländor i era händer. Så vackra
drömmar spanns så vackra drömmar spinns. Och i den stund ni bars in i
svarandelängtan, i den stunden lades er slända i en vacker ask. Kanske en
trädask kanske på moln i en ask. Den är och den upphör ej. Så mycket visshet
andas så mycket vetande suktar efter hjärtats svar. Visshet, vishet, visdom
vilken, vilka förskjuts blir landsförvisade. All denna landsförvisning eller
bannlysning sker just på grund av avvisandet av helheten. Till viss del fastnar
i ett slags dödsgrepp eller i en kramp. Denna kramp stegras samt blir till en
tankemonsun eller varför inte en stegrande häst. Hästen har en lång böljande
man. Hästar har manar. Vad manar hästarna till, manar hästarna eller manar
anföraren, vem är anföraren, i denna bild är det krampen. Ser du krampen vara
en häst inser du tämligen snabbt villfarelsen i att en vildhäst vill vara
instängd i en fålla med betsel tyglar samt sporrar. Så är det ju med er själva;
frihet i det inre. Viss är den del vilken upplever helheten, det är det hästen
manar er till. så lyssna in i klipporna se molnen stiga, nu är de icke popkorn,
det ärg glädjens moln av vad. Av frihjordarna vilka rinner ned genom klipporna
in i ravinens höga svajande doftande gräs. Det är sant stigarna är valda och de
viskar det isärdragna samman ty vem kan hindra skönheten, vem kan hindra
skapandeglädjen detta skapande är det lekande barnet, vilket leker med hela sin
kropp, inte till viss del, viss är den del vilken upplever helheten, barnet
målar med hela sitt väsen. Målar drömspråkens klarhet, drömspråkens svarsvilja.
Detta är ett äkta skapande så länge ett pekfinger icke är den första
stängselpålen. Låt barnen skapa det ni egentligen så intensivt drömmer om att
medverka i. Lyssna till detta med verkande, det är en vacker symfoni, inte
stark inte överröstande, den är medverkande i stigskapande skönhet.
Vad susar
ängsblomstren, mossor, lava, jorden, blad, barr , mineraler. Kanske susar de
kanske viskar de. Kom, kom låt oss måla molnbladsdrömmar
Skruda nattens
ark med mönster av allt det vilket rör sig i skogssjöarnas djupa stengrunder
Låt oss
överlämna arken i kärlek till sömmerskorna
De vilka gavs
nålar ur månsilverskålen
Nålar med ögon
seende i natt
Nattskärran öppnar
tonen
Så sömmas dagens
skrud av färger givna av dem vilka susade, de vilka viskade, de vilka svarade.
De gav färger,
sina färger, detta utan att sina. Gav färgerna till färgmakerskan och hennes
make. De beredde jordefägringens färger i mortlar i skålar till allt.
Hur var det du
skrev, hur var det berättarglöden viskade, viskar in i din själ. Allt det du
förtalte dem vilka trodde de ej kunde använda penslar, pennor toner i sång i
dans i rörelse. Tveksamheten tvekade deras tillit ur den tro de till slut
trodde de ej hade där, de föll handlöst i tvivlets gropar. Handlöst föll dessa
ej de lades däri, känslan gav dem denna svindel. Detta skedde ty i den gropen
mötte de sina själv i det vilket är deras hjärtgrop. Tvivelsutan steg de upp ur
gropen helt utan block tiljor samt rep.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar