skogen kvider ur djupa sår
revor gjorda av larvfötter
larvfötter ej komna ur
fjärilsljus
komna av stålskodda fötter av
osande kroppar kallade maskiner
maskiner utan hjärttankar, målet
är vinning. de hör ej skogens kamp
skogens nukamp
träden fäller bladen fåglar
hackar i sank
skogen har slutits allt tätare
samman, stigarna trampas ej längre av fröjdande barnsteg. skogen minns barnen
med de mjuka leende fötterna. minns hur de satt vid kärret inväntandes grodors
ankomst. minns hur barnen satte barkbåten i kärret. minns hur barnen följde
båtarnas färd i bäcken. så vackra leende följen nådde fågelvattnen där
resandevingar möttes i vilosamkomster. skogsvassen bjöd lä. myggor svärmade.
barnen hoppade mjuka skutt. klättrade uppför berget. bergsporten en leende aura
bjöd rosiga kinder, rosenbladsfingrar smultron. detta innan kottar blev kossor
innan kåsor tömdes på medhavd dryck. soldroppar rörde vid barnens klättringar i
träd.
träden, träden skänker ljus. hur
leva utan trädandning.
en gång levde han vilken andades
trädens stämmor här
en gång var han en av alla dessa
genomgångsbarn.
han lyssnade, i samspel fälldes
de trötta. gav värme i vinterfäbodens
halm höreden
han täljer till en gosse en
barkbåt
han minns
stunderna
innan skogsmaskinerna rev upp
sår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar