hon sade
se molnen
segla
lugnro
ord kan segla
långa
vägar
ibland
har vi behov
av att stanna dem
hålla
orden
i hand
hon säger
vinterbarken är släppt nu
blommorna andas ögontröst
in i ögonfröjdan
än
dansar pärlhyacinter
med bjällror runt vrister i
solskugga
narcissers
eldögon
ler i kärlek
spegelbilden är
ren
kristall
hon ser sjön
vilken vilar stilla i
bergscirkelns händer
blank
ett gråtande öga
är sjön
hon rör vid ytan vill så gärna se
om det är is
med ens far krusningar i
plogrörelse
fågel
fågel
svanvinge ser jag ej
åter är sjön
vilken vilar stilla i
bergscirkelns händer
blank
en spegel
hon lutar sig fram
ser ett ansikte blicka in i henne
hon lyfter blicken
så är allt detta en spegel
det är då yrseln når henne
hon näst intill faller i sjön
vindarna håller henne
famnar om
slutligen inser hon
kom hon underfund med att det
bästa för henne nu
är att fokusera synen i den lilla
spegeln
den lilla spegeln vilken ryms i
hennes hand
egentligen är den lilla skärvan
fullt tillräcklig
världens stora spegelglas gav
henne förvirring
orden har förmåga att segla
i den stund de
orden uttalas
hålls de fast av tankens febrila
jakt
på mottaglighet
bevara mina ord rena
jag ligger här i gräset
beundrar molnen
är ett moln
i himmelsvida
faller
faller
mjukt
en droppe vaggar
gnistrande diamant
håller grässtråets skrivarudd
droppen faller
sjunker
sjunker in
här
blev jag kvar
bliv
vid min sida
viskar vandrerskan
stenen
solvarm
sträcker handen
sidan
är ditt hjärta
låt oss tala
i den vackra tystnaden
vägen
vi
vandrar
jag har vandrat med dessa berg
sett stenar växa ur havet
hon säger
stenarna
stenarna sjösätter solskeppen
vilka tror du vakade med värmen
hon andas
jag har vandrat med dessa berg
sett stenar växa ur havet
omfamna varandra
sträcka sig in i himlahaven.
månne är dessa stenar de lätta
seglande molnen.
mina steg har följt bergens
rötter
detta nät vilket vaggar växandet
vilket manar stillheten in
hon sitter i kojans lä
väggarna taket är granarnas
mantlar lagda i värnandegest
stenar lägger sig i ring
träden släpper gångna grenar
elden rör vid gnistorna
hon säger
glödtråden tvinnades ur elden
den eld vilken är eld
till att tända rummen
till att leda vägen
sätt inte lyktan där lågorna ännu
ej kan hållas
du sätter väl inte ett brinnande
ljus under den torkade hökvasten
halmkvasten
hon fortsätter
livet min sköna
är inte en gjutform
i gjutformar gjuts tingen
ändå
än
då
bär tingen givarens livsdoft
träden släpper gångna grenar
elden rör vid gnistor
gnistregnen rör vid mina blad
alla skrivna med livsbläck
med stift med pennor av ädelben
så bär vi alla dessa pennor
så svarar vi alla denna rörelse
då
tanken är den svävande fågeln
vilken skådar in genom alla
slutna gluggar
äldreträdet
almen
inväntar den vilken spiller
pärlor
in i
knopparnas längtan
andas mina bladfjärilar
skrivna i
vinterdalens eld
spillkråkan landar
molnen svarar
i mjuka kaskadmantlar
gnistregnen
skapar snitt i skivor
lagda i ram
veden skänker tjära
vi skapar i nätternas kröning
litografier liknande caligrafi
vi lägger skivorna på marken
odlar världar av liv
ur källan stiger regnen
giver grödan näring
solen värmer månen svalkar
modern sitter vid vaggan av nät
modern vaggar ömt barnet
alltmedan sländan spinner
den tråd vilken icke brister
så ligger stenarna i ring
i cirkel
så stiger väggarna i ring
i cirkel
så snurrar sländan i ring
i cirkel
så vandrar dag i natt
i cirkel
så helas såren i bejakelseregnen
såren trädde ut
nu träder såren in
stenarna andas ut
i
in
floden öppnar händer
vingar av
regnbågsfjädrar
kupoler av marmorliljor
med seglande vita rosenblad
du vackra
vattenlotus
med ringar i ringar
av hjärtblads ellipsögon
din stämma jublar i forsens
virvlar
pärlhymner väckta
av dina öppna händer
färjkarlen
ror
forsen in i sjöns
stillabidan
de komna nalkas
nära
älskade
jag vet i mitt hjärta
den man
vars stämma
kan tala mina ord
i den klang orden är skrivna
är den mitt hjärta viskar
svarande
just
älskade till
först då
besannas
mina händers drömhänders rörelse
det är en ynnest
att du med silkesmoln
suddar ut mitt ansiktes längtan
den stora stenen
den
vilken vakar
i mitten av de kastade glömstenarna
du tror väl inte att stenarna är
kastade
att stenarna är glömstenar
den stora stenen
harklar
stämman
till mannen vilken slant med
foten
vitsipporna var det
vilka varsamnätt höll hans
byxslag
enen tog emot fallet
bjöd enedricka
den stora stenen
öppnade stämman
har du hört henne spinna
sägenorden
runt byn vilken är dessa stenar
komna är vi ur berget
det berget vilket är brunnen
det berg vilket bär hennes steg
den stora stenen ber mannen
stanna
rotvälta lindar
hans ömma fot
slåttergubbe
andas solpollen ur fjällhögas
åkervändor
hon kommer snart
mannen stannar
kanske är det
hennes stämma jag hör i vinden
vid havet det aldrig stilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar