skuggdyningar
Träden viskar
Skuggdyningar
Skuggdyningar är vackra själar
Det ordet gav vi dig i gåva
Den rörelsen
Gav vi dig i gåva
Skuggdyningar fläktar
Solvandrarens panna
En fläkt av fjädersolsvindar lyfter haken
av fönstret. Den skira tyllgardinen fläktar, far ut är en hand vilken rör vid
den gamlas kind. Hon ler i källan av rörelsen. Det var en gång att minnas. Grusets
vita kiselstränder, krattade, än ser hon honom, rörelsen, än hör hon sången ur
gruset, grusets vita kiselstränder. Hans fötter är bara, bär inte en tråd inte
en sula varken hackad räfflad grov eller malen. Vad malen ler hon. Handen
stannar i rörelsen, kvarnen doften av, ur bönor stiger hon för veven med solen.
Återhämtar den vackra bilden. Hans fötter är bara är nakna, valven är höga,
floderna, åar, bäckar gives tillfälle. Koltrasten landade mjukt på hans vänstra
axel, tonade in i snäckans gång.
Han bar en skjorta, hon minns kvällarna,
nätterna. Först minns hon fröna vilka regnade ned i hennes händer hur hon sådde
dem. En stämma manade henne in i dessa göromål och hon svarade ty hon kände att
detta var gott. Hon vårdade marken ömt hörde frön gro i fäste av rede, hörde
frön, groddar spira i fästen av redo. Åter ler hon, visst är det så skalen,
fröna är reden är bon och öga har de. Åter andas hon i den stilla tonen,
hjärtbladen fyllde ängssådden. Träden runt följde mognaden skänkte
skuggdyningar fyllda med havsrörelser. Var gryning steg hon över tröskeln
svarade fröns maningar och vindar regn sol måne strödde gåvor. I en av den
fylldas gryningar gavs hon en skära av silver. Bergssmederna skänkte, marken
manade henne ännu tjugoåttas vakan , skäran viskade lägg till trenne. Så gjorde
hon. Skar hon lin, skar hon väg med skäran, det vet hon det vet stenarna det
vet vallaren, hjärtvallaren vilken nynnar stämma. En stämma manade henne in i
dessa göromål och hon svarade ty hon kände att detta var gott. Och kanske hände
det igen ty han stannade i rörelsen han lystrade lyfte hörseln, koltrasten
landade mjukt på hans vänstra axel, tonade in i snäckans gång. kanske såg han
en kvinna vilken med mjuka fingrar plockade moln, vita moln. Ömt lade hon dem i
förklädets korg. Hon beredde trådarna hon vävde åter är hon i kvällarna
nätterna hon sömmar en skjorta hon broderar de vackraste vita rosenblad. Det är
en stämma och tiden är ett regn vilket faller, sjunker in stiger i mognaden.
Han bar en skjorta. En fläkt av fjädersolsvindar
lyfter haken av fönstret. Den skira tyllgardinen fläktar, far ut är en hand
vilken rör vid den gamlas kind. Hon ler i källan av rörelsen.
Tonmolnen fyller träden så glädjefyllda,
hon väcker elden. Fyller kannan med vatten ur källbrunn. Niger inför brunnens
stämma. Häller det malda i kitteln, kitteln landar i kroken ovan elden. De
kokar, aromen stiger. Kitteln, kannan bjuder henne koppen den han formade i
kärlek till en stund i en stund till en kvinna. Hon lyfter koppen, sätter sig i
stenens gungstol glömmer drycken. Det är så många minnen vilka stiger i
skyggdyningarna.
Fanns de fanns de ej, skjortan hon sömmade
i ömhet ligger ännuvikt i silkespapper.
Det är en vacker bild med tiden varandes
ett regn. Det skildrar verkligen tiden i det tiden är. detta ständiga
rörelseskeende vilket så mycket påminner om spindelmors vävar, trådvävande.
Samt sländans rörelse. Nornan håller en slända, den vilken spunnit med en
handslända vet denna rörelse. Ett stilla trådregn ett stilla regn. En gång har
dessa regn stigit
Fallit
Sjunkit
In
In är ett vackert skeende
Modern matar barnet med silversked
Modern följer rörelsen med hela sitt väsen
i aktsamhet.
Ja tiden är ett stilla regn
Så är spannen ett tidvattenregn är spannen
de vilka sänks ned in i brunnen
Vad är en brunn
Kanske kom det en vandrare vandrerska i
öknen upplevde törsten. Stack detta strå ned i sanden. Så hade dem en gång lärt
av en visdomsbärare. Vattnen sipprade upp, helt utan brådska, först kom en
droppe mest liknade den välan en såpbubbla utan vingar utan flygandeluft.
Bubblan förökades blev fler och fler in i en rännil
In i ett flöde ett livsflöde.
Dem
Vandraren vandrerskan såg bilden av
törstande karavaner så dem lade ringar runt rännilen
Bliv här du vackra källa
Bliv här
Vattna de törstande hudarna
Källan stannade gärna i visshet av att
fångenskap är detta icke
Och hur hålla regn
Vatten fånget
Allt har rötter
Ådror
Källan gav livgivande
Belivandedroppar till mången törstande hud
Och markerna spirade
Steg in i oasenkläder
Skepnader
Kaftaner böljande svepande
Beduiner
Stannandefolk
Dem
Vandraren vandrerskan kanske är de
brunnsväktare
Vad är en brunn
En brunn är en ring
Är ett centrum
Är kanske en navel
Vad är en navel
Den första ringen ur en ring av en ring
Den sten vilken släpps i havet sjunker
samt stiger och först ser du en ring vilken vandrar
Ut från eller till periferin
Nosar
Kanske är ringen en upptäckarvalp
Nosar samt återvänder till centrum
Modern
Moderfadern
Fadermodern
Origo
Så är det ju med navelsträngen
Ett strå
Till liv
Livsgärning belivelse
Så vad är ett spann vad är en brunn
Vad är tid
Ett stilla regn
Vi stannar i en av regnets strofer
Bilden där molnen öppnas samt skänker regn
Ett stilla regn
Regnet sjunker in
Bubblorna vilka steg sjunker in
Horisonten sägs av mången vara en strimma
eller ett strå
Kanske visdomsbäraren såg detta strå
Så lyfter du spannet
Glittrande fröjdas vattnet
Du gives att dricka samt tar emot
Det är en vacker rörelse i detta
Allt har en rörelse i sig, allt har
rörelser i sig vilka låt oss säga utförs av bäraren.
Så kan vi ställa oss frågan i leendeljus
Är bäraren dirigenten eller är rörelsen
dirigenten
Ställ dig här vid träden samt blicka in i
bladverken. Har du någonsin skådat så många instrument på eller i en och samma
plats, hör du grenar knaka. Är det månne dirigenten vilka med pinnen lätt
knackar på pulpeten eller notstället
Vem knackar
Är det dirigenten eller är det pinnen
Undrar du varför allt detta vem samt eller
Det är mycket vackert att icke klippa ut
en enda sekvens av en hel räcka med rörelser eller skeenden
Allt är helhet så är skeendena rörelserna
helhet
Du hör grenar eller en gren knaka, är det
månne dirigenten vilken med pinnen påkallar koncentration redo uppmärksamhet
närvaro. Eller är det grenens längtan, grenarnas längtan vilken, vilka öppnar
dörrar så länge slutna. Sådana dörrar brukar knaka ty gångjärnen, gång järnen
har ej smorts på länge. Väder och vind kanske har svällt det ena med det andra.
Låt oss vända åter till enkomträdet. Märker
du nu hur vinden liksom håller andan och rörelsen ansätts
Rörelsen liksom springer i bladverket. Kanske
röre4lsen är en långdans. I detta konstfyllda verk kan du skåda rörelsen hur
den förändras utan att förändras ty trädet är träd, bladen är blad och så
vidare
Och tiden är ett regn av toner
Detta är tidens hemvist
Tiden kan du ej fånga ej heller mäta i
mått och enheter
Tiden är ett fallande regn av toner
Sjunker in samt faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar