ormöga, det är inte ormögon
det är ormöga
ser rörelsen i gräset
ser rörelsen strömma uppför
ur diket
regn stiger
rörelsen stiger
upp ur ett fallande
vilket är ett stigande
ser ormöga blinka
tvenne rörelser möts
blicken i detta öga kan tyckas
vara skarp
fråga dig huruvida det är din
rädsla vilken styr din känsla
ty ser du djupare in skall du se
den allomfattande visdomen
kanske var det ur vida djup
de valde kobrans blick
vilken spejar ut över ökenhavet
vakar vid pyramidens graal
ormöga
hinna
blickar fokuserad
ser varje sandkorn
ser ett
kanske förtäljer dig ormen med
detta öga
lyft hinnan
slöjan
så gjorde du en gång då du steg
in i detta vara
ser du en gång grävde vi
grävde vi djupt
till värn lades denna hinna
se djupt in
se visdomsorden
opalerna i hennes inre
ormöga
strålandeblå är din skönhet
växer vid kanter
växer
strålandeblå drömmer du alpernas
rosor
drömmer du getter
killingar
med bjällror
rinner de utför alphögas
herden vakar med staven han bär
i handen den vänstra
gräset är ännu slumrande
morgontrött
viskar till dig; så skulle du
också vara efter en vintersömn
sträcker sig en aning lojt
nätterna är ännu kyliga
dagarna värmer ej än
än vore du
nära
du blida värme
nåja
nå
ja
visst värmer de väl
det går ej att bortse ifrån
säg
varför undviker du ordet men
men, men kan användas till
mycket.
låt oss se detta ord m; möt, e;
en, n; närhet.
så kan det vara istället för men
i bemärkelsen skada.
skada är då du bejakar samt i
nästkommande säger
men, men inte så.
jag ger dig detta men då får du.
jag gjorde men det blev inte bra
jag älskar dig men borde du inte
vara så här.
det är att likna vid vårt
vaknande; vi vaknar och så säger vi; men det är för kallt vi tar tillbaks
växandet.
så är det med ord; ibland knipsar
de av navelsträngen för tidigt, väntar inte ut hela skeendet.
nåväl, ord kan inte göra detta av
sig självt av sig själva.
de behöver en slagman
eller en kastare
ser du brännbollen
spelet
ord kan inte göra detta av sig
själva.
utan att mena harm eller såra grodan
kan vi väl säga; då ord hoppar är hoppande grodor inväntar orden kyssen vilken
förlöser dem.
har du sett djupt in i en grodas
ögon
vem ser du
vem hör du
kanske en gnom
nåväl en snabb rörelse i gräset i
närheten av din gång
i vår famn, gräsfamn i en av
solhandsdagarna
vad kommer väl där
en kopparorm
en ödla så vacker i solslinga
ödla
orm
groda
se, se rörelsen, se ögonen
ormöga är också
en blomma strålandeblå
öde tomt
vilar i händer
väggen den spruckna bär
utsmyckning
ramen bär ett gulnat blad ur pergamentsträdsdalen.
den dalen däri krukmakaren levde, den dalen där floden skänkte lera. där han
formade en vas av röd lera. stenar samlades i ring i djup beundran av hans
händers lyssnan. samlades i ring bad elden in ty stenarna var nu en ugn en
lerkruksugn. unga spädträd spiror med nakna stammar förutom liljevita armar
vilka vände ansikte in i öster med violetta pärlor. upplevde sakta hur pärlorna
virades ut av vind av sol späda björkar mottager koltrastens tonhöjder. och
elden brann i stenarnas gryta den gryta vilken var en ugn. var, var den ej ty
minnet av den lever, stenarna ligger kvar tomten är skrudad med äppeldoftande
vildhet. de fängslade oss ej innanför staketen vi släppte stenarna fria och
stenarna var fria får lamm betandes i gröna mantlar.
krukmakaren lyfte vasen ur eld.
ja, elden var stigen ur stenar stodo åter i denna stund i ring.
han snurrade vasen och med mjuka
ögonpenslar målade han solslingor gav kvinnan en vas ur solhand bärandes
solslingor. hon såg hon rodnade hon omfamnade givarhändernas skönhet omfamnade
mannen. vasen sattes på byrån fylld med liv.
ringar lades ill ringar
en man en maka somnade
huset stod tomt
öde
tomt
ringar lades
lades
städer restes i höjden
i mitten en
öde
tomt
en kvinna finner en vas i grus
och mackadam
dammar av vasen
ställer den på en byrå
en gång fylld med liv.
dety bankas steg in i hennes rum
i förstone mjuka varsamma goda
leende
hon borde ha sett
sakta knäcks en kvinnostam
hon viskar
de djupa rötterna kan ej skadas
kvinnostammen knäcks sakta
händer en gång smekande
slår
hårt
han osar
berusandedrycker
rökelser av splitter
flygande
slag
han trycker upp henne mot väggen
trycker hårt
hon ser hans smärta djupt i det
inre
brinna
han sveder henne
hon viskar tyst
de djupa rötterna kan ej skadas
hans händer kropp
hård
hans händer runt hennes ansikte
hon borde ha sett
vittringen
han bär
hon borde
borde
bor
de
vasen darrar skälver
hans händer glider nedför
formas runt halsen
dras åt
ett skruvstäd är en kvinnostam
satt i
hon vrider
vrider
smärgelhjulets kuggar
hon kvider
men tyst inom sig
de djupa rötterna kan de ej skada
han pressar händerna hårdare
luften sinar
motstånd gör hon ej
så var det så
så är det
han kväver hennes stämma
liv
de djupa rötterna kan de ej skada
vasen faller
faller
hon klistrar
limmar
klistrar skärvor
en gång var du vatten en gång
lera bar du vatten bar du ögonfröjd
hon ser en make en maka vid
floden
stenar betar fria
äppelträden andas fria
hon doftar
byrån han snidade
i ett rum
i en stad vilken restes i höjden
sitter på en brusten vägg
ett gulnat slitet fotografi
i en slagram
hon viskar
de djupa rötterna kan de ej skada
hon flyger till en
öde tomt
lägger av hamnen
koltrastens sånger
ljuder ur
en kvinnas
spirandestämma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar