Det finns en
plats vilken ligger i fullmånens händer. Så minns att fullmånen är en moder
havande. Så minns det silver är det hav är. Platsen kan vi säga bär ett namn Månsilverdalen.
I nätterna av många skimrar denna dal lavendelsilver. Detta lugna skimmer, Detta
helanderena ljus. I månsilverdalen vilar, andas en stillhet. Den stillheten går
att snudda vid i de stunder en själ stiger in i tomheten. Stiger med hela sin
ökensjäl in i månsilverdalen. Gräset är ett hav av skimrandevit pärlemor
blåtonande i skiftningar. Gräset är detta gräs med små pärlplymer. Det finns
gräs med rena strån rena, i bemärkelsen
att dessa strån ej bär plymer. I tystnaden kan du höra gräsets stämmor. Blommor
lever i månsilverdalen alla bär de månljustoner, färger. Du kan känna igen dem
från dagsljusdalen. Här i månsilverdalen andas du dofterna fria utan masker. Träden
ja det kan du se. Träden är silvrandevita stammar är vida rötter. Är vida
kronor . Bär silvervita blad skiftande in i blåtoner kanske mångfaldsfärger. Skimrande
är en stillhet vari toner kan andas fria. Lämnar utrymme till din upplevelse. Kanske
är de samstämda med rösten. Den röst vilken ej slår, ej är gäll, ej är
skrikande. Den röst vilken tonar in, tonar ut
I månsilverdalen
porlar en bäck en å. Oh så vacker är detta glittrande vatten. Kommen är vattnet
ur floden med det långa fallet. Det fall ur vilket pärlemormon stiger. En gång
kristallberg. Här och var är broar lagda till gång över bäcken. Broarna är trädgåvor.
Viskar förklaringar då fotblad rör vid dem. I månsilverdalen vilar, andas en
stillhet. Den stillheten går att snudda vid i de stunder en själ stiger in i
tomheten. Stiger med hela sin ökensjäl in i månsilverdalen.
Det lever själar
här,mestadels kvinnosjälar. Männen lever mestadels i solguldsdalen. Därav bär
träden mest silvrande blad här med inslag av guldblad. Silvrande källa. Gyllene
källa. Visst snuddar dessa vid varandra. Så är det. Snuddar vackermjukt vid
varandra. För att de skall känna igen, uppleva varandra, näri de faller, faller
in i jordmånens händer. I månsilverdalen finns tempel, du kan se dem avbildade
i skrifter från kina, från japan. Silverklanger höres i de stunder vindar andas
mjukt. I månsilverdalen är stormarna lagda i lä. Stormarna har av vana händer,
kärlekshänder seglats in i hamn. Hindrats har stormarna ej, seglats till har de,
därav vaggar stormskeppen lugna.
I en kammare sitter
en kvinna. De bar henne till denna dal. Det vet hon ej.
Hon sitter i ett
av templen händerna är fyllda med sorg. En sorg hon vet hon borde ej känna ty
allt är väl. Hur skall jag orka leva detta vackra liv. Livet är ett slutet blad.
Ådrorna är låsta i kramp. Kvinnan älskar livet. Hon har tappat sin väg på vägen.
Kanske for den ut över tröskeln ur hennes förklädesficka. De bar henne hit. Det
vet hon ej.
Och de vilka ser
henne. Ser henne i jordmånen, ser en kvinna sitta i en stuga vika pappersark på
de mest konstfulla sätt. Vem har lärt henne. Kanske hennes längtan. Kanske månsilverdalens
snuddande nuddande hand. Väggarna i jordedalen har slutits allt tätare om
kvinnan. Benen bär henne ej längre. Ansiktet skymmer hon. Hon skymmer sig själv.
Hon ler stilla. Så blir det då man gnagt på väggarna för länge. Till och med
väggarna tröttnar. Ger upp. De vilka passera förbi stugan ser i nattens sken av
flimrande lågor en kvinna vilken i flit verkar skriva.
En kvinna viker
blad det ser de ej. Väggarna är tätt slutna om henne.
Det började en
gång och så har det blivit hon viker origami. Hon har vikt hus marker, städer,
tempel, hav, floder, bäckar, träd, blomster, gräs. Själars närhet. Flockar,
frihjordar strövande. Vingfolk alla de flygande. Hon är, en älskande kvinna.
Fingrarna stannar,
scarabe, scarabe, jag ser dig rulla klot av förgångenhet. Säg mig rullar du
också mitt . Tyngd är min vilja ej att ge dig ändå giver jag dig tyngd. Scarabe
stannar i rullandet. Tyngd, tyngd ger du
mig ej ser du ej klotets rörelse jag vet
det du egentligen vet, plåster sätts till läkedom ej till att stelna. Kvinnan
vet vart scarabe rullar kloten hon andas moderlighetens närvaro, kanske
tyngdsläppandet nalkas. Därav bar de henne in i månsilverdalen. Hon vet det ej.
Hon viker
världar vackra välkomnande att vandra i och hon vandrar hon dansar hon lever. I
gryningens strimma synes papperstranor, synes pappersfjärilar sväva runt stugan.
Kvinnan sover i bäddens vila, vilar ögonen, dagens röster är så hårda.
Kvinnan
Sitter i det
upplysta
Kammaren glöder
rörelse
Natten
Är
Släckt
Tätt om
Stjärnor vakar i
skogsdungar
Hon viker
Världar ur blad
Viker sina
drömvägar
Origami
I gryningen
talar hon med vindarna
Vandrar in i det
viktas
Så talar de om
prinsar och prinsessor i sagornas färder
Skriver själar
skriver andefärder. Så skriver de segel, slott och trädgårdar. Skepp vilka
stävar ut från hamnar in i hamnar når hamnar. Så skriver de konungar kejsare
drottningar, fäder mödrar. Riddare , styvmödrar barnen andas in varje bild som,
som vore den, är den en god karamell. Ja en av de godaste vilken sakta smälter.
Det vill säga om den ej makuleras tuggas sönder.
Av barnet nej
inte av barnet. Jag menar tuggas sönder av berättarstämman eller av
läsarstämman, vilken under läsandet tolkar, omformar, värderar, förskönar eller
förstärker. Säg, saltar du på barnets godis, karameller, sötar du på barnets
karameller, godis, de godsaker barnet redan tycker om. Det gör du troligen inte
så varför gör du det, detta med sagor. Kanske därför att du i din vuxna roll ej
tror på troll allt det där du inte längre ser.
I sagans vackra
speldosa handlar det ej om att tro ty allt detta är en av de godaste karameller
barnet kan bjudas på. Och inte nog med detta, har du ej fått sagans sanna väsen
dig till livs, bjud in dig i detta vackra sagoskåp med sinnen tömda på skräp; tolkningsskräp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar