onsdag 28 maj 2014

den 28 maj 2014


Träden vilka klättrar uppför kvarnbacken frågar mig vad luft egentligen är, vad vinden egentligen är. Träden frågar mig vindens färder i trädens nu lövverk. Stilla i steget står jag här, borde väl fundera över. Över om träd verkligen kan klättra om träd verkligen kan tala. Suckar, sucken fyller mig, försöker följa var ifrån sucken kommer vart sucken tar vägen. Tanken mumlar, alla dessa funderingar, bara för förklaringar ibland blir jag så trött på dig.
Så först var det träden och nu tanken, vem kommer härnäst.
Träden fortsätter sin klättring, stenarna lyfter täcken ur ris och avbrutna kvistar. Sådant röjsågen lämnat kvar. Stenarna borstar med grovavackra händer av sig damm, cement.
Stenarna frågar mig jordens färder i markens nu grönska. Nu ler tanken så fick du ännu en fundering. Det blir understundom tyst, faktiskt mycket tyst, funderingarna har jag ej för ser du tanke god. Upplever gör jag. Vem rör vid vad, vad rör vid vem. Träden skrider i detta vackralugn, bladen löven ett virrvarr vilket jag sakta inser är ordnat kaos. Stannar ser in i lövverken, ser löven bladen hur dessa är händer vilka sluts samt öppnas. Ler för jag ser hur trädens bladhänder släpper vindfåglar luftfåglar fria. Träden susar, ser du luften ser du vindarna vem skapar rörelsen i allt detta. Kanske är lövens rörelser alla tankar vilka surrar flyger. Ditt hår flyger också i vindens andning.
Jag ler, luften är kanske allt det vilket är, så är luften träd i denna stund, ty träden skrider uppför kvarnbacken.
Kvarnen ler, ser du mina vingar, väderkvarnsvingar, segel vita, ser du hur, kanske är de en vindsnurra i barnets hand. Kvarnen i vanligseende har inte vingar är en kal knopp kanske vingarna är där kanske vi åter tror att vi tar bort att saker försvinner vilka egentligen ej försvinner. Jag sätter mig ner för plötsligt når yrseln mig igen. Den kommer ofta i dessa dagar, stunder. Gräset tar emot min yrsel jag finner fäste. Finner, jag sökte ej de tog emot mig. stenar harklar stämman, har du glömt vår undran. Inte har jag glömt. Jorden, jordar. Helt nyligen kala inte helt kala. Jordar i vinterland väcks sakta. Jordar vandrar mumlade jag. Jordar strövar det är så lätt glömma det. Betar grönska skänker grönska smälter grönska och vi är i allt detta. Sakta inser jag, luften jorden är vandringar, så vandrar vi alla och jag kan bara stilla undra varför vi säger osynligt om vissa skeenden. Är det för att slippa denna yrsel.
Andas, andas dansar vinden kom skrid med oss susar träden kom segla med mig säger kvarnen jag är ett skepp en snurra en snurra i barnets hand. Stenarna formar med grovavackra nävar av  jord skålar till festen täljer skedar brygger av ädelstensljus nektar till seende. Rusdrycker är det ej. Du sade det själv ler stenarna. Jordarna betar skänker smälter, så betar de också stjärngåvor. Så spirar allt i livets rörelse.
Träden är samlade nu, ungträden spädträden sitter runt trädens  utbredda, alla makar sig närmre till vad. Till den vilken nalkas ankomst, hon vilken bär sagorna i händerna hon vilken tänder berättarelden i aftonstunden.
Hon ler in i mig, nu vet du vem eller vad luften vinden är.
Ur dem är jag kommen
Andas.
Mamaku ler följer skuggdyningar, förundras, beundrar släpper maskrosmoln fria eller är det snö, är detta vinterland är detta sommarland. Mamaku ler. Kvinnan vilken vandrar stannar i steget med ett fotblad hängandes i luften är du ginst hängandes hängen gullregn. Mamaku ler, när skall fotbladet landa avser du plantera det i min rotväv. Kvinnan landar steget, lyfter vril bjuder Mamaku medhavt vatten vilket stenarna i bergsäng skänkte. Har du sett ett pärldraperi frågar Mamaku, sett hur rörelsen ansätts. Kvinnan har sett. Så är det med berättarglöden, det är den absoluta vad säger ni; ultimata tomheten varur berättelsen andas fri. Är det snö är det maskrosmoln, du undrar hur kan det komma sig här, i denna skog. Det kommer sig av att här ör gränserna upphörda. Vi ser lyckans andning, befrielsen. Ser du mina blad, visst är det ett vackert pärlbroder.

Jord, hjordar. hjul, hjulmakare. Kanske bar dessa tunga ok lagda in över axlar. Kanske såg de hjulen, ekrarna, ögats klarhet.
De bugade i kärlek inför träd inför växtfolken, frågade hur de skulle väva hur de skulle fläta. Träden växtfolken av dem fibrer visade dem hur de kunde fläta väva tak väggar, mattor, tofflor. Träden växtfolken sade; det finns mångahanda skor. En del har höga klackar till svajande gång, en del har räfflade sulor, en del är mockasiner lätta mjuka en del är skor till att trampa på med. Dessa av bast skänker svalka skänker värme ty de bär våra stämmor inom. Sommarfolken, vinterfolken kan bära dem och de rör varsamt vid hennes hud. Så kan vi väva fläta filtar mattor täcken allt till värn så är ju vårt ursprung. Träden växtfolken visade dem hur.

Så satt de och flätade blickade ut över markerna, såg vandrare med ok, med böjda ryggar med sjunkna axlar. Slöt ögonen, såg ögonen inom. Såg hjulen inom, så solen allt runts och begav sig till träden för att bedja om råd. Träden vände ansikten in i bergen i samråd. Så visade de hur hjulen är till gagn. Detta folk blev så hjulmakare till vagnsmakarna, så samverkade de och dessa vagnar kom till gagn när folken reste när folken besökte varandra och hjulen, hjulen var ännu i dessa land till gagn egentligen till snurrande medföljare. De gav icke jorden sår de skrämde icke hjordrna de liknade mest ögats klarhet, liknade mest hjulen de såg i sina inren.

Inga kommentarer: