Träden vilka
klättrar uppför kvarnbacken frågar mig vad luft egentligen är, vad vinden
egentligen är. Träden frågar mig vindens färder i trädens nu lövverk. Stilla i
steget står jag här, borde väl fundera över. Över om träd verkligen kan klättra
om träd verkligen kan tala. Suckar, sucken fyller mig, försöker följa var ifrån
sucken kommer vart sucken tar vägen. Tanken mumlar, alla dessa funderingar,
bara för förklaringar ibland blir jag så trött på dig.
Så först var det
träden och nu tanken, vem kommer härnäst.
Träden
fortsätter sin klättring, stenarna lyfter täcken ur ris och avbrutna kvistar.
Sådant röjsågen lämnat kvar. Stenarna borstar med grovavackra händer av sig
damm, cement.
Stenarna frågar
mig jordens färder i markens nu grönska. Nu ler tanken så fick du ännu en
fundering. Det blir understundom tyst, faktiskt mycket tyst, funderingarna har
jag ej för ser du tanke god. Upplever gör jag. Vem rör vid vad, vad rör vid
vem. Träden skrider i detta vackralugn, bladen löven ett virrvarr vilket jag
sakta inser är ordnat kaos. Stannar ser in i lövverken, ser löven bladen hur
dessa är händer vilka sluts samt öppnas. Ler för jag ser hur trädens bladhänder
släpper vindfåglar luftfåglar fria. Träden susar, ser du luften ser du vindarna
vem skapar rörelsen i allt detta. Kanske är lövens rörelser alla tankar vilka
surrar flyger. Ditt hår flyger också i vindens andning.
Jag ler, luften
är kanske allt det vilket är, så är luften träd i denna stund, ty träden
skrider uppför kvarnbacken.
Kvarnen ler, ser
du mina vingar, väderkvarnsvingar, segel vita, ser du hur, kanske är de en
vindsnurra i barnets hand. Kvarnen i vanligseende har inte vingar är en kal
knopp kanske vingarna är där kanske vi åter tror att vi tar bort att saker
försvinner vilka egentligen ej försvinner. Jag sätter mig ner för plötsligt når
yrseln mig igen. Den kommer ofta i dessa dagar, stunder. Gräset tar emot min
yrsel jag finner fäste. Finner, jag sökte ej de tog emot mig. stenar harklar
stämman, har du glömt vår undran. Inte har jag glömt. Jorden, jordar. Helt
nyligen kala inte helt kala. Jordar i vinterland väcks sakta. Jordar vandrar
mumlade jag. Jordar strövar det är så lätt glömma det. Betar grönska skänker
grönska smälter grönska och vi är i allt detta. Sakta inser jag, luften jorden
är vandringar, så vandrar vi alla och jag kan bara stilla undra varför vi säger
osynligt om vissa skeenden. Är det för att slippa denna yrsel.
Andas, andas
dansar vinden kom skrid med oss susar träden kom segla med mig säger kvarnen
jag är ett skepp en snurra en snurra i barnets hand. Stenarna formar med
grovavackra nävar av jord skålar till
festen täljer skedar brygger av ädelstensljus nektar till seende. Rusdrycker är
det ej. Du sade det själv ler stenarna. Jordarna betar skänker smälter, så
betar de också stjärngåvor. Så spirar allt i livets rörelse.
Träden är
samlade nu, ungträden spädträden sitter runt trädens utbredda, alla makar sig närmre till vad.
Till den vilken nalkas ankomst, hon vilken bär sagorna i händerna hon vilken
tänder berättarelden i aftonstunden.
Hon ler in i
mig, nu vet du vem eller vad luften vinden är.
Ur dem är jag
kommen
Andas.
Mamaku ler
följer skuggdyningar, förundras, beundrar släpper maskrosmoln fria eller är det
snö, är detta vinterland är detta sommarland. Mamaku ler. Kvinnan vilken
vandrar stannar i steget med ett fotblad hängandes i luften är du ginst
hängandes hängen gullregn. Mamaku ler, när skall fotbladet landa avser du
plantera det i min rotväv. Kvinnan landar steget, lyfter vril bjuder Mamaku
medhavt vatten vilket stenarna i bergsäng skänkte. Har du sett ett pärldraperi
frågar Mamaku, sett hur rörelsen ansätts. Kvinnan har sett. Så är det med
berättarglöden, det är den absoluta vad säger ni; ultimata tomheten varur
berättelsen andas fri. Är det snö är det maskrosmoln, du undrar hur kan det
komma sig här, i denna skog. Det kommer sig av att här ör gränserna upphörda.
Vi ser lyckans andning, befrielsen. Ser du mina blad, visst är det ett vackert
pärlbroder.
Jord, hjordar. hjul,
hjulmakare. Kanske bar dessa tunga ok lagda in över axlar. Kanske såg de
hjulen, ekrarna, ögats klarhet.
De bugade i
kärlek inför träd inför växtfolken, frågade hur de skulle väva hur de skulle
fläta. Träden växtfolken av dem fibrer visade dem hur de kunde fläta väva tak
väggar, mattor, tofflor. Träden växtfolken sade; det finns mångahanda skor. En del
har höga klackar till svajande gång, en del har räfflade sulor, en del är
mockasiner lätta mjuka en del är skor till att trampa på med. Dessa av bast
skänker svalka skänker värme ty de bär våra stämmor inom. Sommarfolken,
vinterfolken kan bära dem och de rör varsamt vid hennes hud. Så kan vi väva
fläta filtar mattor täcken allt till värn så är ju vårt ursprung. Träden växtfolken
visade dem hur.
Så satt de och
flätade blickade ut över markerna, såg vandrare med ok, med böjda ryggar med
sjunkna axlar. Slöt ögonen, såg ögonen inom. Såg hjulen inom, så solen allt
runts och begav sig till träden för att bedja om råd. Träden vände ansikten in
i bergen i samråd. Så visade de hur hjulen är till gagn. Detta folk blev så
hjulmakare till vagnsmakarna, så samverkade de och dessa vagnar kom till gagn
när folken reste när folken besökte varandra och hjulen, hjulen var ännu i dessa
land till gagn egentligen till snurrande medföljare. De gav icke jorden sår de
skrämde icke hjordrna de liknade mest ögats klarhet, liknade mest hjulen de såg
i sina inren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar