en bit av en
kaka är ej kakan
ändå kakan
det intagna runt
det dukade bordet är smaksammansättningen
*
kverulans kanske
är fjällbäckens porlande
när den smälter
isen
*
ambivalens är
kanske stunden innan droppen faller
ens
ans
kanske är
skolningsvägen
viskar
flyghavrens vilda färd
*
visst kan även
ingådda skor skava
du kanske ej
hörde det stukade steget mana vila
*
jag har vandrat
över stigar
vad är detta
över
vad är detta
mellan
vad är detta
under
under kanske är
dina ögon fyllda av förundran
kanske är
droppen vilken gnistrar näri solen rör dess livspuls
vad är
existentiell melankoli
är det en stund
av begrundan
är det valarnas
sånger
är det jordens
sånger
är det tyngden
och
vad är tyngden
är det rötternas
utbredda vingar
är det dina
händer vilande i knäet
är det dina
fingrar utbredda
är det tyngden i
degen vilken jäser
vilken knådades
av händer i bagarstugan där vid forsens närhet
där i närheten
av elden
degen vilken kom
ur fälten
ur en hand sådd
ur sol vind måne
hav marker
livsbörd
spirande
är varje korn en
stjärna ett frö
är
är
vad
och kornen bars
till kvarnen i förklädes mjuka vagga
maldes av stenar
stenar komna ur
hav ur berg
ur klippor
rörda av
hjälp mig att
mala dessa korn
och stenarna
cirklade
cirklade
lugn
och kornen
maldes
hennes händer
pudrades vita
blygt slog hon
ned blicken
detta blyga
sedesamhet
stolt såg hon
sina övade stigar
hon med
mandelögon
med sidenskimmer
med nätta
steg
steg hon över
tröskeln
luften vibrerar
floden forsar
mjukt böjer hon
sig
in över det
klara
rena vattnet
viskar
får jag lov
vattnet stiger i
skålen
skålen med mjöl
stenen skänker
ett korn salt
biet en droppe
honung
hon knådar
brödet
molnen skrider
elden brinner
glöd i bakugnen
hon gräddar bröd
doften ringlar
slingrar
bjuder
in
barnen skuttar
ned över
bärs av mossa
doft av ljung
lingon kisar
blåbär ler
rönnen bär röda
bär
landar
vid bordet
vid den utbredda
markduken
hon vävde duken
i vinterkammarens glöd
smör glänsande
kärnad
lugn frid
han kommer ur
skogen
kärleksansikten
möter
en stund av
stillhet
en stund av
närhet
över mellan
genom
i
tacksamhet tager
jag emot
och allt detta
viskar
i tacksamhet
tager vi emot
i tacksamhet
skänker vi
och detta
tacksamhet
är
hjärtats vilja
ej slagen ej
inbränd
fri
fri
öppnas templets
förlåt
jag har vandrat
över stigar
lagda till mitt
liv
stigar
insvepta i så
tät dimma
jag kunde ej
taga mig genom
ej igenom
stigarna jag
vandrade över
andades ofta
träsk
kärr med sjunken
vilka drog ned
händer höll mig
ovan ytan
och jag kunde ej
låta bli att viska
varför
de svarade i
tystnad
var
för
lade mig i
strandhänder
baddade mig torr
med hjärtblad
reste mig upp
vidare vandrade
jag
stundtals i sand
vilken var kvickare än min aning
vilken greppade
mina vrister
jag sjönk
sjönk
och åter drog de
mig upp
med grenar av
hassel
smärtan brände
eldars hetta
huden liknade
alltmer glas
stigarna jag vandrade
över var att vandra över
jag kan ej säga
över min ork
ty det handlar vare sig om ork eller trötthet
egentligen ej
heller om förmåga
ändå var det som
att hoppa höjd
som att jag lade
ribban alltjämnt
alltför högt
hur trött jag än
var tog jag sats
hindrade mig ej
och inte någon
hindrade mig
och hur skulle
någon kunna
i allt det jag
upplevde
upplever
hur trött jag än
var tog jag sats
hoppade jag
och jag minns
mina barndomssteg
när de inmatade
mig med klumpighet
brände in detta
sigill i mina fotsulor
du är klumpig
klumpig
klumpedunsa
ringen av händer
vilka knuffade vilka slog
spottade fräste
galla deras egen smärta
jag hörde mitt
hjärta viska kärlek
jag har försökt
bryta alltjämnt bryta detta sigill
dessa sigill
i samma stund
jag lyckades smälta vaxet alltjämnt stelande det
igen och igen
hur många gånger
förmår koder höras
detta var det
förmågan hade
jag
och hade jag den
ej så går den att öva
det var min
klumpighet
känslan av min
stora fula kropp
de orden maldes
in
osynligt puder
hur tvagar ett
liv detta puder vilket kväver
kväver
håller
strypgrepp
är porerna
baljor av zink
är medlet lut
ur kalkbrott
och hade jag ej
förmågan
går den att öva
så var min djupa insikt alltjämnt
det var min
klumpighet
känslan av min
stora fula kropp
de orden återkom
även i vuxenlivet ur så kallade mansmunnar
så säg mig
hur älska sig
själv när huden bränns med annat
leenden vilka i
nästa sekund är slagfält
så vandrade jag
in i detta klister
kanske trodde
jag att det var lindor
var puppor
kanske trodde
jag att jag var en larv
av ljus kommen
till ljus åter
fjäril
fjäril
vad än sker
må
må
så vandrade jag
över
in i detta
klister
klister var det
klistertrådar
ty dimma smetar
ej
håller ej fast
märkte ej att
jag vandrade över
istället för
genom
ty slutligen
orkade jag ej lyfta dimman
hur mycket jag
än övade
jag föll
alltjämnt
hörde vargar yla
hörde
fåglar svirra
toner
hörde
tarantella
jag dansade
tarantella
och hon lyfte
mig
ur nätet
det nät hon bad
fränder spinna med helande drömörter
för visst såg
hon att detta ej var
min meningsbörd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar