torsdag 21 augusti 2014

den 21 augusti 2014

en bit av en kaka är ej kakan
ändå kakan
det intagna runt det dukade bordet är smaksammansättningen
*
kverulans kanske är fjällbäckens porlande
när den smälter isen
*
ambivalens är kanske stunden innan droppen faller
ens
ans
kanske är skolningsvägen
viskar flyghavrens vilda färd
*
visst kan även ingådda skor skava
du kanske ej hörde det stukade steget mana vila

*

jag har vandrat över stigar
vad är detta över
vad är detta mellan
vad är detta under

under kanske är dina ögon fyllda av förundran
kanske är droppen vilken gnistrar näri solen rör dess livspuls


vad är existentiell melankoli
är det en stund av begrundan
är det valarnas sånger
är det jordens sånger
är det tyngden

och

vad är tyngden
är det rötternas utbredda vingar
är det dina händer vilande i knäet
är det dina fingrar utbredda

är det tyngden i degen vilken jäser
vilken knådades av händer i bagarstugan där vid forsens närhet
där i närheten av elden
degen vilken kom ur fälten
ur en hand sådd
ur sol vind måne hav marker
livsbörd
spirande
är varje korn en stjärna ett frö
är
är
vad
och kornen bars till kvarnen i förklädes mjuka vagga
maldes av stenar
stenar komna ur hav ur berg
ur klippor
rörda av
hjälp mig att mala dessa korn
och stenarna cirklade
cirklade
lugn
och kornen maldes
hennes händer pudrades vita
blygt slog hon ned blicken
detta blyga
sedesamhet
stolt såg hon sina övade stigar
hon med mandelögon
med sidenskimmer
med nätta
steg

steg hon över tröskeln
luften vibrerar floden forsar
mjukt böjer hon sig
in över det klara
rena vattnet
viskar
får jag lov
vattnet stiger i skålen
skålen med mjöl
stenen skänker ett korn salt
biet en droppe honung
hon knådar brödet

molnen skrider
elden brinner glöd i bakugnen
hon gräddar bröd
doften ringlar
slingrar
bjuder
in

barnen skuttar
ned över
bärs av mossa
doft av ljung
lingon kisar
blåbär ler
rönnen bär röda bär
landar
vid bordet
vid den utbredda markduken
hon vävde duken i vinterkammarens glöd
smör glänsande kärnad
lugn frid
han kommer ur skogen
kärleksansikten möter
en stund av stillhet
en stund av
närhet
över mellan genom
i
tacksamhet tager jag emot

och allt detta viskar
i tacksamhet tager vi emot
i tacksamhet skänker vi

och detta tacksamhet
är

hjärtats vilja

ej slagen ej inbränd

fri
fri

öppnas templets förlåt

jag har vandrat över stigar
lagda till mitt liv
stigar
insvepta i så tät dimma
jag kunde ej taga mig genom
ej igenom
stigarna jag vandrade över
andades ofta träsk
kärr med sjunken
vilka drog ned
händer höll mig ovan ytan
och jag kunde ej låta bli att viska
varför
de svarade i tystnad
var
för
lade mig i strandhänder
baddade mig torr med hjärtblad
reste mig upp
vidare vandrade jag
stundtals i sand vilken var kvickare än min aning
vilken greppade mina vrister
jag sjönk
sjönk
och åter drog de mig upp
med grenar av hassel
smärtan brände
eldars hetta
huden liknade alltmer glas

stigarna jag vandrade över var att vandra över
jag kan ej säga över min ork
 ty det handlar vare sig om ork eller trötthet
egentligen ej heller om förmåga
ändå var det som att hoppa höjd
som att jag lade ribban alltjämnt
alltför högt
hur trött jag än var tog jag sats
hindrade mig ej
och inte någon hindrade mig
och hur skulle någon kunna
i allt det jag upplevde
upplever
hur trött jag än var tog jag sats
hoppade jag
och jag minns mina barndomssteg
när de inmatade mig med klumpighet
brände in detta sigill i mina fotsulor
du är klumpig
klumpig
klumpedunsa
ringen av händer vilka knuffade vilka slog
spottade fräste galla deras egen smärta
jag hörde mitt hjärta viska kärlek
jag har försökt bryta alltjämnt bryta detta sigill
dessa sigill
i samma stund jag lyckades smälta vaxet alltjämnt stelande det
igen och igen
hur många gånger förmår koder höras
detta var det
förmågan hade jag
och hade jag den ej så går den att öva
det var min klumpighet
känslan av min stora fula kropp
de orden maldes in
osynligt puder
hur tvagar ett liv detta puder vilket kväver
kväver
håller strypgrepp
är porerna baljor av zink
är medlet lut
ur kalkbrott

och hade jag ej förmågan
går den att öva så var min djupa insikt alltjämnt
det var min klumpighet
känslan av min stora fula kropp
de orden återkom även i vuxenlivet ur så kallade mansmunnar

så säg mig
hur älska sig själv när huden bränns med annat
leenden vilka i nästa sekund är slagfält

så vandrade jag in i detta klister
kanske trodde jag att det var lindor
var puppor
kanske trodde jag att jag var en larv
av ljus kommen till ljus åter
fjäril
fjäril
vad än sker
så vandrade jag över
in i detta klister
klister var det
klistertrådar
ty dimma smetar ej
håller ej fast
märkte ej att jag vandrade över
istället för genom
ty slutligen orkade jag ej lyfta dimman
hur mycket jag än övade

jag föll
alltjämnt

hörde vargar yla
hörde
fåglar svirra toner
hörde

tarantella
jag dansade tarantella
och hon lyfte mig
ur nätet
det nät hon bad fränder spinna med helande drömörter
för visst såg hon att detta ej var
min meningsbörd


Inga kommentarer: