ibland är det
svårt minnas
den andning
vilken heter gemensam
*
kolet kan visa
vägen
till glödens
vaknande
*
Fjällfolken
stiger upp ur hav. Bär i ögon regnbågsblad. så spann dessa, tvinnade dessa
samman trådar, strand till strand, lyssnande mening.
ur origo
landsteg, tvinnade, möttes.
sju nystan
ligger i korgen, hon lyfter korgen till huvudkudden, mjukvirad av
tankeklädnader.
stolt, rakryggad
med lätta steg vandrar hon stigen till sjöstilla.
i nio lyssnar
hon i en öppnad lotus till strändernas stämmor.
fjällen lägger
en nål, snidad ur ben i hennes händer.
Hon sömmar det
sammanförda till nät.
i trettonde
steget
klangsteget
lägger hon nätet
över hans vänstra strandaxel
han stiger in i
hav, kastar nätet fritt.
Däri stiger
havets djupa sånger in i fjällens vida vandringar. Vari myrens guldkorn mognar
i ljungens djupa närhet.
så är det med
nät i levandehänder viskar lotusen
Samt sluter
kronan runt kvinnan vilken sömmar nät till mannen med lyssnarhänder.
i floden med det
gulbruna lervattnet
vaggar en djonk
seglen är vävda
av fibrer
av ris
ej av spe
ej av ris med
slag
ris
mognande i
vatten
djonken vaggar i
följd med paddelns årans rörelse
han
vilken ror bär
en hatt
en vid hatt
bär djupblå
kaftan
bär djupblå
byxor
med vidgren
han vet flodens
lopp
och han följer
det sitter en
visvingad i det djupa berget
hon följer hans
färd
hon
ugglemor
i havet seglar
tre bergsöar
tänder
bergständer
med malakitmossa
sakta svepes de
in i
skymningsskogens
purpurdimmas blå
ja
vad är vad
är vad
vad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar