det talade är
inte alltid händernas språkgärning
tystnaden är
iakttagelsens bladverksöppnande
*
du kan höra allt
i den stund du
ber din egen stämma stilla
*
säg mig
varför bultar
ditt hjärta i så osammanhängande rytm
varför skenar
din puls så gräset skälver
trädens rötter
söker mjukgreppa dina springande tag
varför flimrar
ljusets böljor i dina ögon
varför kämpar
origo
pupillen
så intensivt i
krampaktig rörelse
låt mig leda dig
in i pantomimens in övade rörelse
denna sakta
rörelse
vilken frilägger
varje ton
varje fördunklad
strimma
låt mig med
denna fjäder
detta dun
detta strå
kittla ditt ansikte
så
kan du uppleva
berörelsen av sakthet
låt mig
låt oss vara
pantomimiker
och ser du
molnens förvåning näri
solvingar lyfter
dem ur tyngden
så många tankar
tänker
ser du fåglar
lyfta regnen ur marker
ser du brudens
pärlbeströdda slöja
kunde jag så
vara
en fjäril vilken
svävar i dina ögon
ögons pelarsalar
skulle jag leda
dig
till den blomma
vilken svarar din huds uppenbarade stämma
och allt detta
ber jag drömväverskan bära till dig
ser du fukten
stiga
ser du molnen
samlas
i skira skyar
vi skyr ej
våra skyar är
slöjor vävda
i skirhet
hör du droppar
falla
nå marken
hör du dessa
droppar
öppnas med ett
klick
en nyckel vrids
om
ett klick
det finns folk
vilka talar så
klickspråk
och visst är
detta vackert
kanske är det
därför ditt hjärta bultar
pulsen skenar
kanske skälver
gräset i berörelse av din själs
rörelse
ja
låt oss skola
vår pantomimiker
i
oss
ut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar