när en hand tar
upp en droppe ur havet samt säger
detta är det
se djupare
fråga källan
be källan öppna
havets helhet
*
tystnaden är ej
det tystade
det tystade är
ej tystnaden
invänta
tystnadens mjuka stillhet
*
de river upp
asfalten nu
markerna
de river upp
asfalten nu
rötterna
markerna
rötterna
smeka vindens
lyra
strängarna är
förda in i stallet
spiltorna är
silverknappar
nycklar till
källan
källan vilken
stiger i nattens vila
källan med
stroferna vinden andas
träden minns
kittlingarna av barnens lekar
hur barnen
byggde städer,
hur barnen
skapade liv runt stammens pelare,
huru barnens
lekar kittlade rötternas närvaro
träden minns
barnens övandesteg
hur dessa
klättrade steg till steg
gren till
in i kronans
verk
häften,
nothäften
kompositören
sitter i en sal med marmorgolv
lyssnar till
marknadens jalusiers öppnande
gardiner vävda i
tyll fläktar stillhetens klocka
kompositören
håller en
silverbjällra i hand
bjällran är en
droppe given av en av de genomsiktliga, en av regnjungfrurna
vilken bär en
skrud vävd av regn
hon viskar
droppens vandring
hur fågeln
fågeldroppen
landade i trädet
föll
föll in i marken
klättrade uppför
trädet in i kronans verk
i träddungen
ljuder livets symfonier
barnen växte upp
ur skott ur kvistar ur grenar
till
till vuxna
så
kallade
vuxna
glömskan lades
livsmanteln i djupa veck
kavlades ut till
asfaltstäcken
hårda
mjuka
stelnande
hårda
träden minns
de river upp
asfalten nu
markerna
rötterna
åter smeker
barnens röster vindens lyra
kasta
kasta lyra
bollen landar i
trädets rede
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar