ödaödeödslighet
den andliga världen är för mig
allt omkring mig
naturlig
ty jag vet att allt detta är i mig
i ett enda stort evigandetag
detta evig är inte evighet
evighet är fasthållandetyngt
evig är levandeskönhet
detta evig är inte
fasthållande
det är den vackra andedräkten
den andedräkt barnen
hjärtat lever i
det är fjärilen i ängens famn
det är vinden
anden
är det de glömda folken
är det de gamla folken
indianerna visste
de visste detta i kärlek stor
de lade inte skönheten utanför
de kupade händerna
såg cirkelns skönhet
kanske var detta ursprunget till kikaren
ödegård
ödesteg
ödeskog
öda
ödsliga
det var en gång en gångning
stegen träddes milda
i förinsikt
hennes hud skimrade i morgondaning
hennes ögon var daggens klara silver
solbarn fyllde ögon
skimrandevarma
omslöt de
allt
hennes hår växte allt längre
ur hår steg spirande blad
steg växter av
allskönhet
sakta
lugnt
i stunder av stundan andades hennes hår i havet
ur det hav hon en gång uppsteg
skimrande var stegen
så var allt grönskande
stammar växte allt högra
vida grenar
fingrar med
hjärtformsblad
varje höst riste träden kronor
hjärtblad vattnade marker
hon log
hjärtbladen skimrade
alltid kvar
de minde
jorderörelsen
i hjärtljus
lev
så
skogen
skogarna
så solsilandes vackra
solregnen
solvindarna
andades
kammade
redde ut
i skogs kupade händer byggdes av kärlek ett torp
där levde de i kärlek
deras dörrar var
alltid öppnade
välkomnande
årsringar växte i vidare
vidare
så drog moln in
hamoln
skiljandemoln
röken ringlade ej ur skorsten längre
dörrar slöts
med hagelbössa
vakade de
torpet rämnade
var så ett ödetorp
skogen suckade tungt
stigarna är otrampade
är urstigna
är
ödestigar
årsringar växte i vidare
vidare
molnen tätnade
beckmoln
slöts
glasen
fönstervingar
brast
karmar ramar föll
väggar rämnar
folken skingrades
genom skogen höres vindar tjuta
smärtvågor andas
i skogen står ett skelett av
lev
så
allt andas ödslighet
marker suckar
öda
öda
ödade är stegen
frysande vandrar de
solbarnen
hon andas djupt
upplever längtan
längtanssol
så
lev
årsringar växte i vidare
vidare
molnen skingrades
strimma
pil
vädrade
ögon
stigarna
blommade
fyllda
stegfyllda
i skogs kupade händer vaknar av kärlek ett torp
där lever de i kärlek
deras dörrar är
alltid öppnade
välkomnande
hon nynnar
öda är icke öde
öde är icke öda
allt är allt
lev
så
fasa och fräls
ligger väldigt nära varandra
lika nära varandra ligger gott och ont,
de största fasorna byggs upp av den okontrollerade tanken. huvudtanken är ej i förening med hjärttanken
huvudtanken är okontrollerad i den stund huvudtanken, kranietanken ej är förenad, innefattad, omfamnad av hjärtats händer
i bröstkammare andas hjärtsol
breder ut vingar
höljer din huvudskåls
salta
ögon ser in
i sol
röda vågor skimrar
brinner
heta
blicken släckas in
i svart
tanken minns
kolet
ur kol stiger diamantljus
i hjärtsolens
kärlek
huvudtanken är okontrollerad i den stund huvudtanken, kranietanken ej är förenad, innefattad, omfamnad av hjärtats händer.
fasan
är själens upplevelse av låt oss benämna detta skräckblandad förtjusning
det är nämligen så att det just i detta tillstånd tanken, huvudtanken, kranietanken befinner sig då den lyckats slinta ut genom dörrspringan
detta är även att likna vid bungy jump
huvudtanken, kranietanken
studsar in i jordetillvaron
och skall där vara handhavare
styrare
samt berättarljus, den förmågan innehar ej tanken
den ser låt oss säga livet i abstraktioner, en slags astrakan
se detta
fasan är uppbyggnaden av en skräckfilm
det hela
berättelsen börjar
sekvenserna börjar med ett litet ljud höres
detta ljud växer sig
sig allt större
får ett egetliv
denna uppbyggnad
stegring sker
ända tills du befinner dig i stelnad fasa
då
då har du möjlighet att tända ljuset
och det är frälsning
eller
fräls
fräls oss ifrån ondo:
hjärtsol i mitt inre fräls
oss
ifrån ondo
dina tankesfärer omfamnar varandevarandra
*
se detta
för varje årssteg du vandrat
är en ring
i varje ring
är
en pärla
du begynte med vit pärla
du ”avslutar” med svart pärla
svart är fasa
är skräckmantel
om du
förlorar medvetandet
medvetenheten i
att
allt
är
början
bibehåller du
den
vissheten
viskar svart pärla
jag är
indigo
svart pärla viker ut blad
i mitten är pärlan vit
*
och
och vad är jag
att finnas i din närhet
att lyftas av dina händer till kärleksbädd
att lyftas in i kärleksbedjan
och vad är jag
att finnas i din närhet
vad är jag
att någonsin
uppleva bägarens fyllda porlande
där
händer
bjuder
låser
upp
levde med;
vari består skillnaden av att bli påkörd och att bli
misshandlad av att bli
sjuk
där är inte en skillnad
allt är beroende av hur jag – människan – hanterar och ser mitt liv
(talar här om åldern från och med myndig)
en del å kommor syns är påtagliga
andra syns inte
minns detta
då du
oförhappandes
dömer
många visar inte
smärtan
de bär den
till
helande
de för en ständig kamp
i hanterandet
detta utan att skölja smärtan över medvarande
du kan se deras kamp
då de
tillåter
dig
se detta och
minns detta
alltid
döm aldrig det du ser för det detta är
det du ser är inte alltid det detta är
*
jag skrev
vi blir förblindade och ser ej tecknen,
att följa tecknen är en tolkningsfras
en parafras
kanske en
paragraf i hänseende av hur tecknen skall följas
vänta på
vänta
ibland undrar jag varför det tillbringas så många stunder
i väntan
längtan
undrar om det ej vore bättre att "ge upp"
leva i uppgivenhet
inte hopplöshet
det jag ser är
en vacker gest
ungefär att släppa taget
och leva i positivväntan
och positivuppgivenhet
du lever vid havet
havet andas sveper in över klippor
skummet yr
vita anemoner
pärlande drar de sig åter in i havet
havet är en kokande gryta
så
stiger vindarna in i grottan
allt är stilla
havet
en spegel underskön
du vilar stilla i
vänder ansiktet
ser stranden
fotspåren
hon/han möter dig
det är bilden av
tecknen
tecknen är
ibland tydliga
ibland suddar havet dem ut
de är där
alltid
*
så många år
ödade
dessa år är icke ödade
dessa år är åror
du sitter i en båt
i en sjö
i en cirkelrund sjö
spegelblank
spegel
klar
regnbågsfärger ger spegling
du ror
ror
ro
ror
rår
råder
åder
ror
med lugna årtag
så tager jag denna
så
ta
ger
jag
de
ena
ror med lugna årtag
vad ser du
jag ser åror lyftas
lyftas upp ur vattnet
ser droppar rinna
falla
rinnafalla
åra steg upp ur en springa
vatten delade sig
när
åran
är
i luften
slutes vattenytan
droppar
rinner
faller
fallerrinner
ringar bildas
så vad tror du
är dropparna tårar
nej
jag upplever att dropparna är möjligheter och
ringarna är hjärttanken
hjärttanken i inväntan
droppe faller urholkar stenen
droppe faller stenen tar emot dess prisma
ta
ger
de
ena
så vad tror du
är dropparna tårar
nej
jag upplever att dropparna är möjligheter och
ringarna är hjärttanken
hjärttanken i inväntan
av
mitt begrundansvar
ringarna är
andrum
ande stig in i mig
uppfyll mitt innersta till strålandeaura
andrum är
ringarna
och hur det än är
så når ringarna till stranden
och hur det än är
kaqn dropparna vara tårar
tårar
droppar
stänk
allt är ur samma element
dotter
vi har ej tystnat
giv icke upp
dina dagar kommer
dina egendagar
du har ej mist din förmåga
den är hos dig
alltid
de högröstade tystnar snart
*
Salt
saltstänkta klippor
slipprighala
bär icke
det outsagda
i sagda
*
Rödsvart
i bröstkammare andas hjärtsol
breder ut vingar
höljer din huvudskåls
salta
ögon ser in
i sol
röda vågor skimrar
brinner
heta
blicken släckas in
i svart
tanken minns
kolet
ur kol stiger diamantljus
i hjärtsolens
kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar