vem vårdar vem
vem är sjuk
vad är
sjuk
finns sjuk
existerar sjuk
eller är det åter det snedvridna
är det åter värdetrappan
vem kostar mest
vem kostar minst
vem orsakar kostnaden
den vilken ses sjuk eller den vilken stämplar(stämplar den sjuke till sjuk)
den vilken stämplas eller den vilken stämplar
den vilken ses sjuk eller den vilken flackar med blicken/undviker
den vilken ses sjuk eller den vilken ses vara bättre av sig själv och av omgivningen
ser vi sjuk vara sjuk vara sjukdom,
är det då ej bäst att införa ättestupan
kostnaden skulle minska radikalt … eller skulle den minska
ser vi sjuk vara sjuk vara sjukdom,
är det då ej bäst att införa ättestupan
men
men
vem skall då agera vårdare
vem skall då vara sjuk och vem skall då vara frisk
så
vad är frisk
ser vi sjuk vara sjuk vara sjukdom,
är det då ej bäst att införa ättestupan
men
men
vem skall då agera vårdare
hur skall vi då se skillnad
göra skillnad
leva åtskillnad
är åtskillnad
liv
levandeliv
vem har mest problem
problematik
vem vårdar vem
vad är vårda
vårda: var ådrans rörliga drömdanande andesvar
problem
problem: puls rasar oro blöder längtan efter möte
kanske skall vi ta bort ordet problem
då sker vida skeenden
alla vårdar alla allt
alla allt är varandras läromästare
ja – vad är vad
vem är vem
*
(vad skall jag)
berätta för mig, bad mitt ansiktsljus
vad skall jag berätta, skall jag berätta
den natt, alla de nätter mina
fotvalv höljde bäckar mina
fingrar växte grenar med
solskivors silverblad hur
jag bar mandelblom körsbärsblom i håret hur
jag bar en ros i mitt bröst med
tolv knoppar i ring hur
jag skrudades i liljans vita minns
du mitt ansiktsljus hur
vi log i natthavens blida
skall jag berätta den
natt, alla de nätter jag satt under
askens krona vattnade rötterna med
mina ögonljus hur
jag höll sländan i luften hur
trådar rann mellan mina fingrar
skall jag berätta hur jag
slöt cellon till mitt bröst
lade stråken an
hur hela mitt inre skälvde
minns du mitt ansiktljus hur vi log
log i natthavs bida
strängar brast
jag gömde
mig
i mina händer
åren flöt under
under mina fotvalv
fotblad
seglade
vida
hans händer såg dem komma
torkade dem i solgårdens trädhamn
han band dem samman inom hudvingar
doftande läderpärmar
han tände eldskål vandrade med bladen
fann en cello segla
segla i havet med brustna strängar
gjöt helandeljus
där i de höga trädsalarna lade han cello till sitt bröst
lade stråken an
hur hela mitt inre
skälvde vid
anblicken
skall jag berätta dig
hur jag
aldrig
når
fram
berätta för mig bad mitt ansiktsljus
vad skall jag berätta, skall jag berätta
den natt, alla de nätter jag
fryser mina steg hur
jag möter hennes
skönhet
i nattstilla vind sluter
ögon fingrar
rör vid
kind
slöjor
skimrande glider in
hon bär ringar av
regnbågens vida pärlemor
skimrar i natthamn lyfter
händer ringar är
lätta genomsiktliga blad i denna
natt flödar månsilver i ängsfyllda handvar
vad skall jag berätta
allt det vilket uteblir
ute
blir
du säger du
fryser
se jag
sluter dig inom
så kan jag berätta allt det vilket
inom blir inre blir
hur vacker du är då du dansar i
pärlemorskimrande andedräkt i
regnbågens vida ringars cirkel
skall jag berätta hur
det gyllenguldsgula lövet av höst släppte
av vinden virvlade omslöt hur
lövet omslöt silversträngar hur
de alltid ljudar
tonande kärlekssånger
skall jag berätta att i varje land varje
land är en ocean
ett liv är
två
två handanom till
enad
ett
skall jag berätta
lämna aldrig din hoppgivan
ej heller ditt hopp
allt
faller
till
spirande
(ord)
diamanten talade länge till dem
berättade in i dem
eldens saga
eldars ord
berättade höga skogarnas
stammars
liv
levnad
levande
liv
berättade stålets järnets väg
berättade marker träd glöd eld glöd
kol
så låg jag här länge i bädden sände
morgonstrålar in
visade vägen
steg ur kolet in i edra händer
allt lystnare såg edra ögon
kanske såg ni all världslig rikedom
det kalla
jag upphörde aldrig tala
nu talar jag åter
upplev er hudskimran
mina fingerljus
jag ser
klarnade vackerögonsmöten
ser du
diamantljuset alla våra färger
regnbågsguld
ur opalriken
minns mitt ursprung
minns hur de bröt
stenarnas vägande
vad är
vad är all världslig rikedom i detta
*
jag möter skymningen
möter och vet att egentligen är vi allt detta
detta
är inte detta
vi är allt
lever vi i den vetskapen
vet vi att i allt är möjligheter
ofta läser vi visdom i böcker
så är vi en stund med barnen och
upptäcker att barnen är det vi är
egentligen
visdom
… vi glömde det bara för en stund
Ja, bilden lämnar mig icke
stod och såg skymningen vandra in
ser årstiderna ser
sommaren
ser vintern
ser regnen
ser solglittren
ser stjärnorna
ser människor tala om godhet om kärlek om och åter om
undrar varför alltid om
undrar varför inte i
smakar på namnet Maheo
och skriver Mahea
smakar och upplever det livet är
ser skapelsens nyvaknande
vet att den aldrig var ny, den har inte början inte slut
skapelsen är
evig
evig är sköljanderegn
mjukt
ser människor stå på klipptoppar; skrika herre på täppan
ser molnen dras samman, ser alla väders, alla element utförande
ser hur allt detta är i oss
ser hur vi är i ilska i lycka i allt det vi obesinnat gör
med ens vet jag
de straffar oss inte
de växer i styrka för att visa människan:
detta
detta skall du besinna i dig
så vet jag att det är det obesinnade vilket slår
slår ned
det obesinnade har många färger – alla dess färger är konstlat ljus
därför säger jag;
människa besinna dig tillåt icke demonkraften i dig
den är en askflaga vilken stelnat till svart
den är det brända lövet innan det brunnit klart
den är en flaga av tjära och ändå icke tjära… denna flaga är oorganiskt material
denna flaga vill.. bär en enda dröm;
den drömmen är: befria mig i ljuset av din insikt.
(och det kom sig så)
och det kom sig så att bergsformationer växte upp ur
människostammarna splittrades
lyfte vapen
verbala
fysikala
de stängde sina inre tankar
hjärttankar
och det kom sig så att bergsformationer växte upp ur
människostammarna splittrades
vassa spetsar skar deras fötter
de brydde sig icke
höjde rösterna allt högre
iskalla vindar
lyfte haven
ur grytans
kant
moln seglade in
fylldes av smärta
tårar föll
hagel slog hårt
piskande
ur hennes händer
ur hennes bröst steg glödande floder
alltmer stred människostammarna
alltmer förblindade
ändå
steg människostammarnas veklagan
allt högre
allt vidare
skyllande
på
stjärnor steg in i
steg ur
vandrade med stammarna
gav föda
gav
ord
kupade händer runt varje del
i kärlek höljer jag dig
vandra i vår
skönhet
din en gång skönhet
sakta vaknade
människostammarna
såg det de
gjorde
såg bilden av gärningens ordan
sträckte fram händer tar emot
stjärnorden
och i natten strålade hennes ögon stjärnklara
i mötet med hans hjärtas glöd
de vandrade genom glödande dalar
steg uppför berget
deras läppar
snuddade
nuddade
vid
är
stjärnor
steg
gnistrande
ängder blomstrade
så älskade de varandra
mahea
maheo
i månsilvrande höjder
är deras tempeldans
maheo
mahea
stammar växte ur rötter
människostammarna höde rösterna
de stred och strider emot livet
emot varandra
förundrade sig över stormar vindande
över flodernas stigar över bäddar
över haglen över kylan
över hettan
över att allt vänds ut och in
in och ut
suckande sörjer de
strider
mer
så vakna de
ser alla färger de målar med
är de alltet målar med
mahea
maheo
se deras kärleks dans
så helas min famn
i er famn
så helas det söndrade i hjärtats dal
stjärnor
steg
gnistrande
ängder blomstrade
så älskar de varandra
mahea
maheo
i månsilvrande höjder
är deras tempeldans
maheo
mahea
(och det är så)
och det är så att ljuset sakta lade sig runt stammarna
skymningsvindarna vandrade
lade sig runt deras ögon
först skyggade de
vände sig
mot
irrande
irrande bloss
med uppspärrade ögon
sökande efter allt det vilket är
skymningsvindarna rörde vid pupillen
sakta dig andas still
de kände vindarnas doft ren klar
stiga in i upplevan
kom
sade skymningsvindarna
fattade mjukt om deras händer
rörde vid allt det vilket bar mjukskuggor
allt det vilket ljuset är runt
se
sade skymningsvindarna
lyfte händerna
vidgade synen
de såg nu träden
silhuettfolken vandra
de såg löven
bladen är fåglar
träden är fågelfamnande
de såg himlarna silverneduvblå
de såg gräshavet mjukt böljandevågas i skymningsljus
de såg stenarnas mjuka former öppnas
i ängen växa stjärnblad
vikas ut
de drack av
hennes givande
pärlljus
hör
sade skymningsvindarna
lyfte händerna
vidgade hörseln
de hörde skymningens sånger
såg mörkret bli ljus
vi släpper edra händer nu
vandra i fridsljus
skymningsvindarna svepte vingar
bar henne allt högre
hon seglar i kärleksvakan över dem
aftonsolar andas nattfredan
moder av silver ler
stjärnjungfrur
bär hennes
regnbågsskimmer
de upplever allt detta
ser allt detta
hör allt detta
i gryningen återvänder hon
så är det
vi är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar