stjärnrå
stjärnråd
lyssna i slutna ögonvingar in i natten
hör viskandevindar vida
strö pärlor i kronor av träd
träd dina sånger in
uppfyll dig med
stjärnråd
vad är ett rå
i sagan är hon vacker
hon har ett hål i ryggen
hon har
ett hål
i ryggen
sirliga fötter
sirliga rottrådar
rör vid
mossa svara mjukt
mjukt böljar silkesskruden
skönjer du vita vristers späda
stammen
kroppen
smäcker
höfter
midja
bröst
rundning
gropen där vid nyckelben
claviculaböj
axlar runda
armar
händer
fingrar
halsens mjuka
hakan
kinder
rosenmun med vita pärlrader
ögon stjärnklara
svepande fransar
håret
utslaget svart ebenholst
hon ler
smekande lätta
i gryning
flyr hon
din kvarhållan
du står med silverne droppe i din hand
till solbjudan
hon har ett hål i ryggen
hon är föränderlig
kan det vara så att hålet i ryggen är det vilket stundtals gör henne vacker;
då hon genom medvetet agerande tänder ljuset
kan det vara så att hålet i ryggen är det vilket stundtals förvrider hennes anletsdrag;
då hon ej bär vilja till att upptända
kan det vara så att det på grund av/genom det vilket lever ”ett eget liv” i det svarta rygghålet
att det därigenom händer sig att hon förhäxar, beslagtar den hon möter i skogen och då oftast manliga väsen
se då bilden av den manliga urenergin
riddaren vilken kämpar för jungfruns rena
råets rädsla gör att hon beslagtar
då ryggen, bakomstegen är outgrundliga marker vilka irrar, svirrar, vrider om i själen blir väsendet osäkert
väsendet befinner sig
försätter sig
plattsätter sig i ett ständigt osäkerhetsskeende
det tillståndet är mer eller mindre att befinna sig inom ständig rysk roulett
det vill säga med en osäkrad pistol riktad mot sig samt stirra in i en svart kulmynning
plattsätta sig
är inte pantsätta sig
är samtidigt ett slags pantsätta
sätta sig i pant för att slippa
plattsätta sig
är ett visande ord
men ser du plattsättarens arbete sker vackerting
plattorna ligger icke slängda i ett hörn
eller över
de lägges av plattsättarens händer i vackert mönster
först sker ett gediget underarbete
ge dig ett under arbete
sedan seden
lägger plattsättaren ut plattorna i den vackra trädgården
plattor är av sten
stenar är mineral
är stjärnstoff
stjärnrå
vad är det
det är väl mer eller mindre att stirrbliga in i natthimlar och ej se stjärnhimlar, endast det svarta
så blinkar själen
och stjärnrået det vackra skänker stjärnråd
( stjärnrå)
stjärnråd
lyssna i slutna ögonvingar in i natten
hör viskandevindar vida
strö pärlor i kronor av träd
träd dina sånger in
uppfyll dig med
stjärnråd
(plan)
i höstens andning
i ljusårets förberedelser
lever mitt hjärta med mångahanda tyngder
tyngder vilka på många plan inte är tyngder
vilka på enskilda plan är tyngder
det kan tyckas märkligt att skriva så, det är det inte
det är en tydlig bild av den jag är
min upplevelse är att mina ord
de jag nedtecknar ifrån denna tyngdbrunn ej tröstar
ej skänker glädje, den glädje jag älskar att sprida
brunnen är en brunn
en själsbrunn kanske, bortser jag från vad den är och inte
så är den en brunn
en vacker brunn murad i sten
de borrade ej denna brunn
det dånadedundradevibrerade ej i markerna
det var spadtag
det vackra ljudet då spaden når grus, sångljud, maracas
det vackra ljudet då spaden når stenfolken
hur de värnande sätter fram händer
var varsam med ditt tag
brunnmakaren lirkar varsamt med stenarna och de släpper
hålet
det svarta hålet blir allt djupare
plötsligt, kanske var det en stjärnklar natt
når silverljus sipprande vatten
vilket tränger fram
kanske är det tårar
kanske är det källan till
kanske var det i gryningen, om morgonen
i middagsstunden
solfingrar når vatten vilket sipprar fram
kanske är det tårar
kanske är det källan till
i hålet
det svarta hålet sipprar vatten
sipprar trädrötter
sipprar växtliv
sipprar
allt
rännilssånger ljuder
brunnsmakaren
begynner sakta mura
plattor
platta stenar i vackra mönster
de gjuta icke ringar
de skapade ringmönster
brunnsmakaren andas doft av stigande vatten
stjärnor speglar sig däri om natten
hon den vackra speglar sitt vackra däri
solbarnen
solfingrar rör vid
glitterlandskap stiger upp
brunnsmakaren murar ett torn en brunn
tar ett steg åter
iakkttager
begrundar
sveper handvingen över panna
ögonleende sköljer
kärlek
årsringar vandrar
stenar lossar
rasar virvlande med dunsar
i höstens andning
i ljusårets förberedelser
lever mitt hjärta med mångahanda tyngder
tyngder vilka på många plan inte är tynger
vilka på enskilda plan är tyngder
visst vet jag
detta är genomgripande
upplysbart
i vissa stunder flödar det över
kanske är det tårar
kanske är det källan
jag måste
vandra
igenom
med
jag kan inte
anklaga
någon
för det jag upplever
egentligen inte
mig själv
för det jag upplever
jag anklagar mig själv
ofta
stjärna
sternum trycker hårt mot
revbensbroar är skärande
gångarna har rasat
luften tar slut
giftgasen
stiger
facklor brinner ej mer
skär mig loss
mal benen sönder
strö näring
över mina vissna länder
låt mig höra
sångerna
är det tårar
är det källan
vindar rister hår
löv dansar
vad sker
med den
vilken aldrig rörs vid av
älskandehänder
jag vissnar
sakta
sakta
förmultnar jag i liv
i nätterna andas mitt hjärta stilla i hemma
i dagar andas mitt hjärta kaskadstormar
jag skulle behöva
inte skulle
behöver vandrare vid min sida
kanske inte vid min sida
handomhand
då ryggen böjs
en famn
vingar vilka omsluter mig varmt
så där nära
nära
nära
så jag upplever ett hjärtas rytm
nu är det ej så
så jag sluter armarna om mig själv
och det enda jag upplever är hjärtats bristandesmärta
det är inte lugnt
inte i ett enda hörn av tillvaron
livet är ett funnet fyrklöverblad
så vackert
jag fann ett fyrklöver
bejakade detta
för många årsvarv sedan
genom många portar
månportar har stegen lagts
i varje detta blad
i mitt fyrklövers blad
stormar det
jag står på spetsen och
vajar
trött
ler stilla
kanske är det nu det sker
nu då jag är i uppgivenhet
det kan jag inte vara ty jag har så svårt att vänja mig
vid denna förtärande ensamhet
vad sker med ett väsen vilket aldrig berörs av kärleksfingrar
älskandefingrar
jag vissnar
sakta
ser bladen
i jordehänder
vackra moder jord
nära hennes hjärta
är värme
skimrande
är levanderytm
moder befria mig
skär bort denna längtan
låt mig leva i insikten av
mina händer är tomma
vad sker med ett väsen vilket aldrig berörs av kärleksfingrar
älskandefingrar
jag vissnar
sakta
armar är
utbredda
ansikte
lyft i kvällsvind
himlar andas
mjukeld
mitt bröst är smärta
röda löv
bliv mantel om mig
lövet singlar ned
jag fattar varsamt mantel
sluter den om mig
vi blir jord
så vackert är beröran
byn ligger i släckta
hustaken av vasshänder
drömmer flodsånger
risjalusier
vackra
körsbärsblommande
vattendrakar
beskyddar
ser
hör
hör
kallar till råd
böjt svärd blixtrar
risjalusier i
trädramar
bjuder träd in i hennes kammare
svärdet lyfts
skär
ren
hon andas sista
bärs av
svärdsbärare
in i krona
mandelögon sveper
godmilda
vattendrakar lyfter vingar
bär dem vida
vida till
för
körsbärsdalens
skira
blomman
brunnen är
helad
barnen sitta i ring med äldrekvinna
hon har en korg med blad
hon har en korg med stenar
barnögon väntar
väntar förväntansfyllda
äldrekvinna lyfter ett blad till varje barn
för dig
till
tillsammans läser de
stavar
ljudar
stavar ljuder
så tar äldrekvinna upp stenar
de räknar
dela
hela
hela dela
hela
hela
visst bejakade jag mitt fyrklöver
jag anklagar ej
faktum är att jag inte kan bortse ifrån ord
och gärningar vilka vandrat
genom mitt hjärta
alla dessa knivar och murspadar
vilka velat skära bort
och mura dit
skära bort det vilket är jag
mitt väsen
mitt vara
hur skall jag leva
då jag inte är
då jag blivit en bild
en overklighet
visst har jag sökt
verkligen försökt
göra om mig själv
behaga
tysta
mitt innersta
men
hur skall jag leva
då jag
inte
är
ja
jag har drömt om solfingrar
vackra solfingrar
trott dem vara
nära
så sker det
solfingrar löses upp
soldiset är vackrare än detta
det går ej att beskriva upplevelsen
det är
tomt
(gräshoppan)
gräshoppa satte sig
i handblad
spelade violin
hur kan du
med så hårt skal
spela så strängavackert
ser du
mina bakre ben
jag tar ett vida hopp fram
finner fäste
så ljuder violinen min
med insiktsljus
i tretakt
(snubbel)
lämnade min skyddade plats
i trädets krona
snubblade på en tråd
idag
någon
hade sträckt den över vägen
tramp på lina
tråden blev en
trampolin
tredubbel volt
knäna
böj
flög över å sen
skogskammen var
helt stilla
gräs låg slätstruket vattenkammat
landade i en av de djupaste dalar
där sitter jag ännu i mörker
visst kan jag komma upp
men jag lämnar över
sitter där med kupade händer
ber om
ej ditt ögonkast
hellre då
ditt blickfång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar