i dessa nätter
genom regnen
synes silverne droppar
tysthängen i träd
dagen denna var blåskimran
kanske trädde den
dagen drömmar i trädkronor
nu vandrar vindfolken
lyfter sirligfingrar
rör vid silverne
droppar
drömmar stiger ur
silverne strängar sträckes
sträckes
guldgyllenfingrar rör vid
vindfolken ler
kärlek
dagen
dagen andades blåskimran
det mest fantastiska är att
i detta blåskimran
steg vindar
vindar mjuksusande in
så trädde de drömmar i trädens kronor
nu susar kvällsvind i aftonhänder
drömmar sjunger silverne
guldpärlor
gyllenguldblad
rör vid ögon
lyfter dagens ledsna
dagens tyngder
ljusskimrande flyger vingar i
befriandeljus
Det finns en lek vid namn; hela havet stormar
Vi behöver inte se till reglerna i denna lek; det vi skall se är havets stormar
Hur;
(stormhav)
havet är en kokande kittel
hela havet virvlar
en stor slev är i och rör om
den sleven är täljd av trädfolken
är av träd
var gång ordet träd framstiger
stiger även
träd pärlor på band
fram
eller
träd in i
denna
sal
detta är en slev
den är given av trädfolken
den är täljd och slipad och putsad av trädmakaren
av slevmakaren
den sleven vet allt
den har haft sina rötter
den har sina
rötter
i allt
nåväl hela havet stormar
för en stund av liv lyfts sleven upp
ur
den ligger bredvid
ringarna
virvlarna tappar fästet och vågor far hit och dit
tusende vaggor
i varje vagga är en stund
i varje vagga är ett ark
är ett brev
nu flyger tusende pappersvalor in i sol
de glödgas ej blir icke brinnande
de glödgas ty de upplever vreden
den rättmäktiga vreden av att ha släppt taget
av ditt
liv
hela havet stormar
är en kokande gryta
koka vackersoppa är av godhet
soppan bossar över kanten
klipperiklapperiklapp
skorna dansar över golvet
sleven lyfts i
havet lugnar sig
soppan kokar
milddoftande
timjansolar
satt du i en båt i havet
rodde du med ostyriga åror
upptäckte du att det inte går att styra i detta hav
insåg du att det var bättre följa med
se solfingrar röra vid havet
se dess lugn inträda
tusende svalor dansar i vindar
sånger svirrar
fiskar glittrande hoppar i mjukbågar
med vattenögas glitterregn
hon lyfter händer
kupar om
lyfter finger till amorbåge
hyssj
hyssj
se
hela havet stormar
havet är i en gryta
grytan hänger i vackerkedja över elden
stadigfäst
grytan står på tre ben
stadigfäst
spiselkroken hänger vid spisen
hon rör om i askan
blåser
glöden glittrarknastrar
rökslingor vaknar
stiger ut
ur
han ser signaler av rökblommor
magen kurrar
han stegar
hem
ja grytan har väggar
har kedja
har ben
har en fast form om
har en hand om
har ett stöd
det finns ord vilka är vackervisande
konsol
skriver ordet och ser en konsul – en länk, en förmedlare
skriver konsol, kon sol – kan se kon stå och lugnt idissla i ängens famn
men det jag ser är en kon och en sol
nästa ord stiger fram och det är konsolidering
så stiger detta fram;
kvadraten av hypotenusan
förstärker mementoriets orala omkrets
upphöjt till verklighet
frigörs kvadraturiets intetsägandes pendelsvar
vem kan svara vinden då den söker sandkornet i öknen
endast den vilken vandrat ensamstigar
denne kan urskilja sandkornet bland sandkornen
(ödan)
ögonen
kysser blommans
närhet
det är tidsödan invänta pendelsvarets tiondeslag
den vet att
innan den nått den tionde klangen
har de brådskande
skyndat
förbi
barnet står med ansikte vänt in i pendangen
strålar lycka av klangen
vad är då tidsödan
är det slöseri med tid
tidsödan är
att lägga mänskligtiden över axlarna
den är då ett ok
och ödan är
bekymmer och tyngdnedslag där
livets vatten spills
spillstänks
ur ämbar
men
se skönheten
hur detta
vatten vattnar marker
blomma vacker stiger upp inför
inför den okbärande tidsvarelsen
med möda
fylld av hopp
lyftes oket av
ögonen
kysser blommans
närhet
*
Sandkornet
vem kan svara vinden då den söker sandkornet i öknen
endast den vilken vandrat ensamstigar
denne kan urskilja sandkornet bland sandkornen
*
maheo
skarpöga sänder ljuspilar
vingar är slutna
han reser sig
ståtlig
kastar sig ut
breder ut vingar
strömmar
strömmar
cirkelvind
silverdroppe glimtar i ögonvrå
han vänder åter till klippfäste
vingar
slutes
ljudlöst
nära
skarpöga sänder ljuspilar
hon ser honom stå
korpsvart är håret
långflödande
mantel av ljus böljar
svajande vajande
fotfäster hon icke
han hör
hennes händer
hör sländan spinna falla ur
hennes hända
maheo
du svävar
lyfter hennes
i svajande fotfäster hon icke
i din kärlek andas hon liv
maheo
*
flodbädd
människokvinna avkläd dig
så sade silverslöjad
jag stod vid flodbädden
såg virvlar
om vrister
jag avklädde mig huden
lade mig på knä
bad vatten om klarhet
gnuggade huden mot stenar
sköljde
sköljde
i stunder lät jag huden flyta
kallade åter in den
den veckade sig
så vackermjukt
kanske var den för en stund böljande långt svepande hår
tog så upp huden
vred den mot medsols
i gryning hänger lärften på linor av silver
solstrålar rör vid
vindar väcker
så vandrar dagens strofer
himlar glöder
natten är klar
om vrister
tindrar pärlskallror
jag står vid flodbädden
silverslöjad säger
människovinna
kläd dig
så gjorde jag
hon fäster fjäder vid mina fingrar
skriv
ditt hjärtas brand
*
Pilar
av de pilar
du har
i ditt hjärtkoger
ber jag om en
sikta väl
låt den nå det glömda
*
dröm vackersjälen min
hon låg där i sin kvinnobädd med håret utslaget
med blickar stjärnklara seglande dröm
så varför skall jag drömma
dröm vackersjälen min
räds icke drömmens floder
hon hade sett dem ströva fria med manar böljande mantlar
med kroppar skälvande av ysterliv
hon hade vandrat med dem i daggvått gräs
i gräshav nåendes till knän
hon hade vakat i stormarnas rivande morror
ryggsida till ryggsida hade de givit varandra värme
så vackra pusselbitar
i gryningssköljan hade de stigit upp virvlat nedför bergets sida
frustande glada
flygande hovar
de nådde havet sprang in i
vattenpärlor gnistrade leende
tillsammans simmade
de över
fann fridsbergen
så varför skall jag drömma
dröm vackersjälen min
räds icke drömmens floder
hon hade flugit med de vingvida
stått där på klippans kant
undrat om vingarna bär
kastat sig ut i visshet
kan inte vänta bort liv
de flög svävade smektes av moln
såg sina sånger strös i gräshavets ängder
ängsblomstren tog emot med öppnade händer
så varför skall jag drömma
dröm vackersjälen min
räds icke drömmens floder
hon hade vuxit med blomstren
upplevt hans steg
med tindrande ögon
väntat
hon låg där i sin kvinnobädd med håret utslaget
med blickar stjärnklara seglande dröm
kinderna rodnade
läppvingar
så varför skall jag drömma
dina fingrar rinner av min hud
de fylls icke av mitt nära
de fylls icke
jag brister
dröm vackersjälen min
räds icke drömmens floder
din rädsla är en av de vackraste blommorna
hans händer skall vördnadsmjukt famna
hon reste sig
skakade daggdroppar ur den vitskimrande pälsen
med mjuka tassar smekte hon markerna
vandrade vägen in i fridsskogen
smekte stammarna nära
följde stigen uppför klippan
stigen
den kända
i månsilver såg hon spåren
natten skimrar röd
ur drömmen stiger hans närhet
han sveper vitskimrande mantel runt henne
ber henne stiga fram
dröm med mig
vackersjälen min
räds icke drömmens floder
vi vandrar dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar