solstrimmor
silas genom moln
regnen vänder ansikten
i gräset är vackra
silverne droppar
pärlor
då jag ser dessa ser jag
möjligljusen
så ser jag en skugga skymma droppen
pärlan
och
så är det ofta i livet
att leva
med
våga ljus
våga
vara
i
är
i närvaro
skulle förändra världar
livsvärldar
det är att möta livet ödmjukt
det finns ett skriftformat vid namn papyrus
fann den en gång och den har blivit en av mina favoriter
favoriter av den enkla anledningen att jag ser papyrus och befinner mig i de vackra bilderna.
på ett sätt är det – bilderna - kanske vårdandet av språket skriften, materialet.
material. läser en bok just nu – en kvinna berättar om inkas hur de byggde med stenar på ett sätt vilket är oförståeligt, de använde inte cement emellan, de fogade ej samman stenarna med cement. hon snuddar vid pyramiderna hur även de fogades samman.
så skriver hon om en man vilken skriver om detta (minns ej namnet nu);
det fascinerade mig att de hade funnit en väg att smälta stenen och så skapades dessa undersköna byggnader –
hela jag, strålade då jag läste detta.
så ser jag en pyramid framför mig - vackra sandhav, ser pyramidens form och skönhet, ser solen vandra och vid en viss punkt är solen exakt "på" spetsen av pyramiden; det sägs att själar förs samman vid specifika punkter.
med ens kan jag se skönheten i möten
våra kroppar är undersköna byggnader
vi fogas inte samman av cement
om vi själva inte använder cement
i och för sig. nu är ju cement ett värdefullt material... men i detta sammanhang kanske lite hårt.
jag ser våra kroppar vara tempel, tempelgårdar
så då är vi tempeldansare
jag älskar att måla med ord med färg;
det innebär inte att jag inte står mitt i livet
jag är jordad i allra högsta grad
träd kan inte växa utan rötter
det blir ej så trevligt då det blåser
jag är den jag skriver eller jag är den vilken framkommer i det jag skriver
ser skönheten i det mesta
ser bakom muren ... men jag vet genom mitt eget liv att fasans ansikte slår hårt
så jag bortförklarar det ej
däremot har det givit mig redskap att möta att förstå att vara lyssnande att vara medlevande/medupplevande dock ej negativt medberoende.
se genom eller med barnets ögon
men
är vi inte alla barn
vackra barn i våra hjärtan
barnen möter ej
fogar ej med cement
de möter öppenglada
visst morrar vi ibland
men så är det ju i livet
ja de fann växter vilka smälte stenen
därigenom skapades dessa så vackra byggnader, murar
de fogades ej samman med cement
ändå står de stadigt
stadigvarande, detta trots stormar och jordbävningar
kanske gav växterna byggnaderna rötter
det jag helt plötsligt såg var att
är att de fann växter vilka smälte stenen
stendroppar flyta i varandra
droppar
bäckar
ådror
ådror av metaller
i eld smältas metall
detta är förundransvärt vackert och jag ser stora vida bildsvep hur gåvor alltid givits in i människors händer
till byggande för liv
beundrade henne
det gjorde jag
än kan jag, alltid kan jag fyllas av hennes skönhetsrörelse
vilken är
hon dansade med vinden
sökte ej efterlikna vinden
varför efterlikna vinden då vinden är i
stilla stod hon
inväntade sinnesstunden
sinnelaget
har du någonsin stannat dig själv
inväntat sinnesstunden
sinnelaget
vinden är helt stilla
ser sig om
invntar sinnesstunden
sinnelaget
du frågar
hur kan vinden se sig om
fråga dig då
hur du kan se dig om
du kan kasta blickar hit och dit
men ser du verkligen då
då du gör så
de blickarna är att kasta bowlingklot mot käglorna och inte se dem
du kan kasta blickar hit och dit
men ser du verkligen då
då du gör så
det vinden gör är djupandning
vinden andas in allt
allt
ett slags vakuum skapas; det varar ej länge
kanske är det att stoppa ett körsbär i munnen
du suger in det röda
du snurrar runt körsbäret i munnen
körsbäret dansar i ring
i din mun
så suger du
tuggar du av bärsötman
kärnan återstår
så spottar du ut
det vinden gör är djupandning
vinden andas in allt
allt
ett slags vakuum skapas; det varar ej länge;
stunden inväntar sinnesstunden
närvarostunden
denna kvinna vilken jag beundrade, beundrar dansade med slöjor
hon visade vinden – visade, synliggjorde vindens rörelse
hon dansade med vinden
sökte ej efterlikna vinden
varför efterlikna vinden då vinden är i
stilla stod hon
inväntade sinnesstunden
sinnelaget
hon visade vinden
det fanns intet konstlat i detta
hon visade vinden
i vakuum är allt tömt
att uppleva tömda kan ge rädsla
rädslan är egoism – läran om ego; det är inte hjärtats ego
egot
rädslan
rädslan är egentligen inte rädsla
den är fångenskap
det är egot vilket håller fast
så jag ställer mig frågan: är det mod jag skall använda
klä mig i rustning
slipa svärdet och strida
eller är det min sårbarhet jag skall våga visa:
mig – den jag är
rädslan är min sårbarhet
jag kupar händerna runt min sårbarhet och säger
se
sinnesstunden är fördjupning
djupdykning
valen seglar
strömmar hav
så vackert sjunger dess stämma i djupen
valen vinden havet andas ut kaskader
valarna sjunger vackert
så djupa vida sånger
de sångerna är i våra bröst
de klyver ytan
eller vattenhänder öppnas
i spiral vrider de kroppen
sprutar ljuskaskader
vatten
så gör våra ögon
då de lyssnar
så vacker är sinnesstunden
det är de tolvs ingång
ej till förberedelse
det är de tolvs ingång till beredelse
livsberedelse
livsandning
vinden andas ut
befriade former
befriade liv
skapande ord
talets gåva
det vinden gör
är det du gör i talandet
*
det var i hösten
ängderna var ännu gräsfyllda
droppar tindrade i allt
här och var skiftade gräsets gröna till gult, gyllenguld
syrsor spelade ännu violin
rödklöver log här och var
luften andades klar
himlarna var denna dag blåskimrande med vita seglande moln
vida vingar syntes sväva
vida vingar med vackermönster
en duvhök flöt med vinden
vilade i vinden
var gång farten släppte
eller kanske andades ut rörde den ena vingen
endast den ena ty den cirklade
den gamla visade barnet duvhöken, länge beundrade de tillsammans
såg duvhöken försvinna bakom molnseglande blommor
hur kan den flyga så
den gamla såg segel såg skepp
såg fiskar
såg havens strömmar
duvhöken seglar vind
den är i vinden
den söker och den ser
blicken är riktad
blicken är en spänd båge
så dyker den ned och träffar sitt byte
älskade vackerprins
minns du hur dina armar och fötter virvlade runt
stormar
virvlande
hur hela du virvlade
var ett yrväder med regn med vind med allt vad du vill
så sade jag; knäpp dina fingrar
knäpp dina händer
så gjorde du och blev stilla
så gör duvhöken
den knäpper händerna och träffar rätt
men den har inte händer sade barnet
den gör så med
blicken
*
Segel
trenne vita segel synes flyta in
de trenne seglen
synes svälla
ack låt oss segla
molnmunnar
blåser
fingerpenslar
rör vind
i
regnbågscirkel
tack att vi seglar
jag stiger i dagslända in
så vackert
hela dagen låg jag stilla
helt stilla i bädden
sökte hålla kvar
drömmen
trenne vita segel synes flyta in
de trenne seglen
synes svälla
ack låt oss segla
telefonen slet mig ur bädden
*
Regn
regn sköljer genom nattliga landskap
regnansikten ler glittrande
min hud är
glittrande
vattenfall
då du rör dig
rör du vid allt
vänder ansikte in i regn
regn är mitt ansikte
jag hänger
droppar i trädfingrar
vindar sköljer om
jag är månsilvrande dropphängen
sjunger
höstsonater
i regn sköljes
nattliga landskap
regnansikten ler glittrande
min hud är glittrande vattenfall
sjunker in i
jordedröm
då du rör dig
rör du vid allt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar