dagen är gråskimrande skönhet
i min värld är grått inte grått
det är skimrandefärger
alla de färger vi bär inom
i våra hjärtan
det grå
liksom den grå vardagen visar oss
inrevägen
i min värld är grått inte grått
det är skimrandefärger
alla de färger vi bär inom
i våra hjärtan
det grå
liksom den grå vardagen visar oss
inrevägen
(kvinnoträdet)
det sägs att vi gör våra val
i varje stund
varje blinkning
varje andning
varje
varje
jag ser en kvinna
jag ser ett stenblock
hon ligger ned
ögonen är slutna
kinderna är vita
ändå
rodnande
håret är utslaget
hon hann aldrig slita det av sig
nog var hon på väg
så många gånger
hon bär en klädnad
mest är den spindelvävstunn
den är ej av
spindeltrådar
ändå
vävd av spindelmor
klädnaden är vävd av
skiraste silke
så hade hon älskat
fjärilsljuset
skimrar gör skruden
silvrig
vita skogsstjärnor
vandrar i bårder
så hade hon älskat
skogstjärnsnära
spegelskiva
klädnaden höljer kroppen
är spindelvävstunn
linjerna synes
ändå
är klädnaden ej
genomsiktlig
skimrar gör skruden
silvrig
så hade hon älskat
månsilverdalen
så hade hon älskat
havet
dyka djupt in
i havsvingar
uppleva dem omsluta
hennes frysande
djupt in
möta
pärlljuset
kanske låg hon där och var i allt detta
kanske var det därför vita kinder livlösta rodnade
fötterna var bara pekade vare sig in eller
ut
rakt fram
pekade
tåblommors knoppar
fotblad
fotvalv
kanske rörde bäckarna
källströmmarna
under
kanske var det därför munnen
läppvingar log
runt vristerna bar hon
bjällror
silverne
klara
nu tysta
förutom då vindfingrar
andades vid
vid
sökte väcka
så hade hon älskat
dansen
kanske var det därför huden skimrade
händerna var lagda över bröst
ängsblomster var
flätade inom
en ros
höll hon
tätt intill
gömd
det sägs att vi gör våra val
i varje stund
varje blinkning
varje andning
varje
varje
jag ser en kvinna
jag ser ett stenblock
hon ligger ned
ögonen är slutna
kinderna är vita
ändå
rodnande
jag undrar varför hennes kinder rodnar
detta var ej hennes val
det var en gång i senkomna eller
var det i tidigkomna
så skölja regnen genom händer
så skölja regnen sikten
så klarnar skyar
folken vandrade i fridsstilla
varje rörelse andades kärlek
varje ord en
vinge av röd
purpur
en vinge av
vit lilja
vingar skimrande handnära
hjärtnära
folken var allt liv
icke endast
människan
synen böjdes
berg växte upp
upp ur markhägn
kvinnoträdet stod i blom
i hösten
i bergsfolkens händer
blommade kvinnoträdet
på bara grenar
ensamt
månsilver flöt ned över
hon skimrade susandesånger
så stilla
så vemodsfyllt
vemod fyllt med djupinre ljus
hon ville icke våga
bergsfolken såg
såg det hon gjorde med sig själv
bergsfolken vände ansikten i stjärnor
vad deras ord var
är ur allts
kvinnoträdet stod i höstlig blomning
förmådde icke hålla
blommen åter
stjärnor släppte i nattvind bäres blad
blad lägges höljande runt
i höstlig famn
höljde mansträdet hennes bara kropp
bergsfolken bugade sina hjärtan
stjärnfolken sjöng lov
så växa inre
ljus
inre värme
i vinterns äng
i bröst
omfamna de
lyssnar du riktigt noga hör du
händer röra vid
klanger av
allts
kanske låg hon där och var i allt detta
kanske var det därför vita kinder livlösta rodnade
(kuvertet)
ett kuvert ligger på bordet
ett ljus brinner flämtande
stjärnor stå i ring
kuvertet är handpressat
av ängsblomster givet
förseglat
sigillet är
rött
en mur är rest runt
törne
doftar
tummar länge på
är det
till
mig
lågan fladdrar
en fläkt av
rör vid
silverne stilett
handsmide
handkniv
stiger in genom springa
det hårdaste av berg förmår icke stänga
det sigillet
jag vet att jag måste
måste
jag
lågan skälver
jag öppnar kuvertet
älskade kvinna
instängd har jag varit
så länge
av inslag
vilka
gjorts
har länge omtvinnat inslagen
det är gott att du öppnade
det doftar gott
visst är denna höst kommen för dig för mig
det är vacker daning av glöd i bröstkammare
jag vet att du inte önskar detta
du har lagt händer över bröst
sömmat vajerstygn
langettstygn
dessa smälter nu
därför gör det ont
ser du den svarta springaren
hovarnas glädjehjärttrumma
ser du den svarta springaren
med glänsande man
nalkas
ser du den springaren bär
ser du friskogarna
klippan
gräsen
ängsblommorna
tipin
havet
röken
ser du er
åtskiljas
av vindar
slitvindar
kastvindar
hårda
händer
ser du den springaren bär
den bär inte
det är sant
ser du den vitskimrande vilken springer med
jag stänger mina ögon för detta
stäng dem ej
slut dem
och andas
andas
in
se den vitskimrande vilken springer med
upplev i inreljus
jag sträcker fram händerna
vill vika samman kuvertet
börjar hastigt vika
samman
lågan pyr
jag ser röken
det gör ont
skriet vrider sitt smärtregn ur
stjärnor stå i ring
kuvertet är handpressat
av ängsblomster givet
minns du
buketten han plockade ögongav dig
av ängsblomster i er kärlek
i vårblomnings sommarnatt
minns du
stjärnringen
lågan stiger
kuvertet breder ut sina vingar
jag ser dem
svävandeflyga
högt
han nalkas
är ännu
så
fjärran
denna höst gör ondare
än ont
och därför
därför skall jag dansa
alla nätter
tills glöden bränt rent mina fotsulor
in i gnistrande
hjärtvingar
viskar
kvinna du kan inte släcka
*
inatt drömde jag
regn
regnsilver gnistrande
regnbågspärlor
tätnade
alltmer
fönstervingar slog upp
skulle jag
rädas
alltmer
tätnade
regnbågspärlor
regnsilver gnistrande
det mest underbara var
regnet tog mig med
till havet
till klipporna
smekte hela mitt väsen
friböljande
regn tog mig
med
i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar