bladen är så vackra
med varsamfingrar vändas blad
du är en människa
en människa är ett bladverk
bladguld är fjäderlätta flingor
mycket sköra
människan är skör
är skörstark
en människa är ett blad
är ett bladverk
en krona, visst är det så
bladen kan ej slå ut
kan ej susa
kan ej vinddansa då kronan ej har stam
i varje millimeter av denna bild är det
existerar det ett myllerverk
ett myllerverk av rörelse
rörleseliv
i trädets solskimrande skugga sitta den vackra
den vackre
med bok i höger hand
vänstra handens pekfinger fuktas lätt
vänder blad
trädfinger
nås av gryningsdagg
fuktas
vänder blad
bladen är så vackra med varsamfingrar vändas blad
i gårdagens skrift var jag en sköldlus
en av dem vilka sökte bladen
skrev; bladen är så vackra, jag läser dem alltför vetgirigt
vetgirigt
den vetgirige kan bli glupsk
roffande
larven äter för att växa till fjäril
lusen suger ut ur näring
många livnär sig på löss
bilden är ej klar, den innehåller ett helt sprinklersystem
i ena stunden är jag förvirrad och i den andra stunden ser jag samtliga bilder helt klara
skulle jag skriva ned varje denna stråle
livgivande, bevattnande stråle skulle detta bli en flerboksroman
det är gott att vara vetgirig men kanske är det ej gott att vara slukande
slukandeglupsk
den glupske hinner icke smälta det inmundigade
vetgirig
den girige vet vari dess girighet ligger
den girige kan omvandla den vetskapen till djupvetande
det djupare vetandet skänker klarhet
varvid girigheten i dess negativa skepnad upphör
med andra ord, den glupske slukar böckernas kunskap och mer eller mindre kräks upp kunskapen – en slags bulimi
lusen då
lusen suger i sig näringen
smälter näringen och blir föda
vid första anblicken synes lusen suga ur all näring så att växten vissnar
men vad annat är då lusen
lusen bär hela växtens saga i sig
fågeln
getingen
de vingburna
finner lusen
så är cirkeln helad
i dessa dagar samt nätter är min upplevelse i detta med att gå in
bli i helheten
i natten såg jag en elefant bli en gräshoppa
det var att se en ballong tappa eller pysa ut luften för att bli liten
elefanten sjönk ihop
och plötsligt var elefanten en gräshoppa
vilken upplevelse det måste vara; först vara en elefant med en stor tung kropp för att i nästa sekund vara en gräshoppa med lätta skutt
en hel parad av djur och insekter steg fram och skiftade gestalt på detta sätt
det var andning från det så kallade stora till det lilla
från det så kallade lilla tillståndet till det stora
i en jämn pulsrytm, detta för att visa hur allt är del av varandra
jag såg en dokumentär om djur
det visades hur leopardens kropp är byggd för att springa så snabbt, hur svansen var ett balansredskap, så oerhört vacker var balansen och hela kroppen var strömmande s-rörelse
så visades en flygekorre
ekorrar fascinerar mig, hur de svingar sig med total tillit
även detta skeende är balansskeende
det vilket frapperade mig i bilderna av flygekorren var att se huden spännas mellan tassarna
mantelvingar, samtidigt ett stort skinn utspänt mellan fyra punkter
så syntes det hur ekorren sakta rörde mantelflikarna
inte med häftiga vida rörelser
små aningar
därifrån vandrade de till albatrossen, så oändligt vacker
vingbredden
svävandet
den otroliga graciösa rörelsen i luften och den stora svårigheten att röra sig på land och lyfta
de visade hur denna vackra stora fågel fokuserade blicken samt dök ned i havet efter fisken
tyvärr visade de ej huruvida det var lättare att lyfta kroppen ur havets händer
därefter skred pilgrimsfalken in i bilden
det vilket var så utpräglat starkt var fokuseringen
alla dessa väsen var i total fokusering
i fokuseringsblick
de verkligen lade ögonen, blicken i den punkt de ville nå
och släppte ej den punkten
genom denna fokusering samt balans fullfyllde de meningen för uppfyllandet av sitt livsbehov
*
sagoljus
det hände sig anno tvåtusen och tio dygnsrytmer
detta ljusbringande
förberedelsens
år
då saven
ur rötterna
stiga in i ljusets krona
för att saktavarsamt
sjunkandefylla
hjärtgården
att en kvinna av människosläkte lyfte av sig sulorna
hängde dem i trädets krona
ett av de träd vilka tröstade henne
i brända händers längtan
hon hängde sulorna i trädets vårdnad
såg solfingrar
månfingrar röra vid
såg stjärnor röra vid
såg sulorna bli kristallklara
ett träd fyllt med glasprismor ljöd i vindarnas alle
kvinnan log
trollsländevingar
glasvingevingar
regnbågsvingar
hon såg dem alla såg alla sina steg
i genomsiktliga vyer
hon lade ögonen i närmsta prisma och såg där
denna dagens steg
vandrade så stegvis baklänges
alltmer fylldes hennes ansiktsdrag
av leendeljusa strålar
hon slöt så blicken i
lyssnande
så vackra var klangerna
tonande vindar
i lufthägn
det pirrade i hennes händer
öppna dina ögon
låt regnbågsljusen fylla dina brunnar
susade trädet och rörde vid
hennes leendeljusa ansikte
i aftonlunden möttes de
han rörde
lätt
vid hennes kind
hans fingertoppar fylldes av hennes doft
han visste ej att
den beröringen
för henne
var värd så oändligt mycket
så är det för den ensamma kinden
hon visste ej att hans fingertoppar
fylldes av hennes doft
de visste ej att denna gest
var oändligvis
det hände sig anno tvåtusen och tio dygnsrytmer
detta ljusbringande
förberedelsens
år
då saven
ur rötterna
stiga in i ljusets krona
för att saktavarsamt
sjunkandefylla
hjärtgården
att en kvinna av människosläkte lyfte av sig sulorna
hängde dem i trädets krona
ett av de träd vilka tröstade henne
i brända händers längtan
hon hängde sulorna i trädets vårdnad
såg solfingrar
månfingrar röra vid
såg stjärnor röra vid
såg sulorna bli kristallklara
ett träd fyllt med glasprismor ljöd i vindarnas alle
kvinnan log
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar