resande i årsringar
så slut dina ögon
vänd ansikte till solen
du är i natthimlens stjärnhav
du har upphört vara enskild
du upplever den eviga pulsandningen
dånande inom från en viss punkt
du förvånas ty detta dånande är så genomgripande förnimbart och ändock så mjukvackert varsamt
du upplever trådar
ljustrådar ”skjutas” ut ur tindrande händer; intervaller ljuder
natthimlens mörka böljar
du ligger inbäddad
nedbäddad i ökenland
du ser taket, tältdukens böljande andetag
den rörelsen är natthimlen
intervallmöten sker oupphörligen
skapar musikslingor av sfäriska klanger
du håller
zimblor i fingrar
mjukt mötas de
klangen vidgas
du vet att detta
är
resandesvar
gryningsljuset vaknar
solstrålar
fingrar
lockar dina ögonvingar
du är en vind
en ström
en tråd
solstrålarna är varptrådar av stjärngåva
i resandeljus vaäves dagens väv
ser du natthimlen
svart asfalt
regnvåt asfalt
med vita linjer
markeringar
vägvisande
forceranderesande
däcken ljuder
hon suckar djupt; stilla dig
stilla dig solbarn
asfalten spricker upp
maskrosor, ljusgivare synes
du ser natthimlen med tusende stjärnor
det går icke att kväva livet
livet spräcker det pålagda
*
stiger i kända stigar
nattvingar
bär mig
solstad
skimrar
stiger i kända stigar
avkläder
mig
inväntar månsegelspann
i halsgrop vibrerar
förtröstan
av dröm stiger gärning
handanom
i träd hänga vimplar
av kärlekshud
solvindar
tvagar
jag knäpper upp båge efter båge
frågesvarsbroar
kammare är vidöppen
hon ber mig se
se kvinnovägen
du är i
kärlek
gråten väller upp
mitt bröst är ett hav
en sjö
jag orkar ej hoppas
aldrig
mer
spegelglaset brister
jag ser dalen jag alltid vandrat
mina systrar
mina bröder
är om
du stiger fram
du alltidnäre
lyfter dina så vackra händer
sluter mitt bröst
om vår alltiddröm
smärtan är en vacker fågel
vingar skimrar
friförlösta
vi vandrar tillsammans
av meningsljus
*
Violbädd
i våren kupade jag ögonvingar
runt violbädd
sammetsblad
såg en ljus fjäril
vingarna
färgades
av
blod
visste med ens
vindarna
vänder
ej mer
*
du vackre
jag vänder ansikte
in i linje
mitt ansiktssmycke
är
silverne
håret är
silvertrådar
skira
pärlor är av regn strödda
du vackre
jag sluter ögon
i moln
dina fingrar rör vid min panna
du vackre
flyger
vida
*
Infäste
vilsekommen i enslighet
vandrar
hon
kvinnan
sjunker samman vid tjärnens infäste
de håller henne åter
stanna
vid
vid denna vind
ack låt mig gå jag ber
låt mig
gå
i
stanna
vid
hon sitter vid tjärnens infäste
vitskimrande smidiga rörelser
mjuka tassar
blicken
höjer
om
vitskimrande
ser in
vid
stanna
han sätter sig helt nära
vitskimrande päls skiftar
han rör mjukt vid hennes kind
smeker hennes hår med lugna milda rörelser
hon är spänd båge
men flyr icke
sakta
mycket sakta
slappnar kroppen av
han höljer henne varligmjukt i famn
vakar vid hennes sår
strör helandeljus
de ser såren
läka
han bjuder henne hem
hon följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar