det är sant
det är en omöjlighet att bära dåligt samvete för medvarandes svåra stunder
det är en omöjlighet att axla medvarandes svåra stunder
ja, jag vet att jag lever i ständig rannsakan inför mina gärningar i bemärkelsen;
vad har mina gärningar åsamkat
vad har mina ord åsamkat
vad har min okontrollerade – i trötthet - stunder tillfogat
ändå är jag fullt medveten om och i att möten i ”det stora hela” är av mening
är meningsfyllda
barnen sitta i ring med äldrekvinna
hon har en korg med blad
hon har en korg med stenar
barnögon väntar
väntar förväntansfyllda
äldrekvinna lyfter ett blad till varje barn
för dig
till
tillsammans läser de
stavar
ljudar
stavar ljuder
så tar äldrekvinna upp stenar
de räknar
dela
hela
hela dela
hela
hela
spaltar upp
ibland är det av godo att uppspalta
spalta upp
dela upp
detta för att se helhetens tillblivelse
minns då detta;
det är ej talen/siffrorna
normerna
vilka gör levandelivet
anden ger i ljus till kroppstillblivelse
kroppen ger i ljus till andetillblivelse
då du spaltar upp
ser du det du vet är ljus
det du ej vet; är skugga
däri skiljer du dessa; så inser du att dessa – ljus samt skugga – är ett
historien
vetenskaperna kan delas men de är ett
för att se verkan kan du dela upp
men låt bitarna förenas igen
särhåll dem ej
det blir du bara trött, utmattad av
ty allt bär vilja till samhöran
allt strävar ”ihop”
se resårbandet
håller du detta utspänt förlorar det spänsten
det bär vilja till sammandragning
det är ur sammandragningar barnet föds
så är det
*
(Bön till rödlöv)
armar är
utbredda
ansikte
lyft i kvällsvind
himlar andas
mjukeld
mitt bröst är smärta
röda löv
bliv mantel om mig
lövet singlar ned
jag fattar varsamt mantel
sluter den om mig
vi blir jord
så vackert är beröran
*
(Förmultnan)
vindar rister hår
löv dansar
vad sker
med den
vilken aldrig rörs vid av
älskandehänder
jag vissnar
sakta
sakta
förmultnar jag i liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar