ibland kan livet te sig vara osammanhängande
sammanhangen är lösa trådar
allt är kaos eller förvirring
en enda stor trasselhärva där det är tusen ändar vilka inte hör samman
allt rasar ned över
går sönder och isär
då är det lätt att känna sig vara övergiven
gång efter annan stiger ordet rebus fram
rebusar
re bus
re busar
det jag ser är ett barn vilket busar
det är bakombarnet
bakombarnet – det förgångna har rest sig upp och busar
detta barn är en lekande vind
och naturligtvis blir bilden osammanhängande då framtiden ej synes
så det vilket är att göra är att se det osammanhängande
och helt enkelt söka lösa rebusen, med ens sökes en mängd av konstruktiva lösningar
det var inte det jag avsåg; se hur bokstäverna i ditt lugn
uppenbara sammanhangen
allt hålls samman
se människokroppen
husen
byggnaderna
träden musklerna
lederna
delarna hålls samman av ligament är inte det fantastisktunderbart
så då kan jag skriva allt är ligamentationer av mening fyllda till uppfyllande
i allt
finns allt
i allt
är allt
i allt
lever allt
därmed är existensiellt allt
allt är existerande existens
en symfoni skall framföras
symfoniorkestern är redo
instrumenredo
orkesterstycket framförs
och visst är varje instrument enskildheter
men det symfoniska
orkestrala är helhet
det är icke kompositörens vilja att urskilja varje enstaka instrument
samtidigt bereder kompositören plats sinnligplats för varje instrument
så varje instrument framträder i klarhet, detta utan att överrösta, överljuda det andra
ett gott innebördsord till detta är enstakahelhet
varje del är en ton
,en klang vilka tillsammans framsjunger
besjunger skönheten
visst är det vackert att lyssna till ett soloframträdande
men detta soloframträdande är icke ensamt är icke solo
detta soloframträdande är intet utan åhörare
utan instrument
och instrumentet är intet utan utövaren
så alla är
allt är
instrumentaler
så åter blir delen helhet
solitär är ett använt ord
med ögonblicken i de sargade händerna
vände hon ansiktet bort från vimlet
från marknadsplatsens larm
hon sökte tystnad
fylld tystnad
rödskimrande sandstensklippor kallade
klippvingar breddes ut i morgonvinden
omslöt henne
där invid
bröstkällas
klara
rena
valde hon
friden
så vandrare
då du vandrar stigen
lystra
hör du silverne klocka
då vet
du
att välja solitär tillvaro
vad är det för val
sol
i tär
sol isär
det tär att vara ensam sol
det är verkligen sol isär
en särpräglad tillvaro
en tillvaro präglad av sär
i allt
finns allt
lever allt
allt
elementarvärlden
världar
element tar världen världar
världar av element
tar världen
detta tar är omhöljande värnandevingar
elementarvärlden
sfärerna är i allt
elementen är i allt
var gång de reser sig ur är detta på grund av att de härställs till solitär
solitär tillvaro icke ur eget djupval
till varo ensam
allt vet
vetandevet i kärlek
i kärlek att allt verkar i varande varandra
varandravarande
det är egentligen endast människan vilken inte vet detta
eller människan vill icke tillerkänna detta faktum
ty detta är ett faktum
och det är märkligt att människan icke vill tillerkänna detta se bara detta: då en växt tar över eller stiger över det så kallade planerade, stiger över alla andra säger människan att detta är ett ogräs. antingen rycker hon upp det eller så söker hon kultivera det.
då ett djur grips av att resa sig över,
begär eller söker människan tämja djuret
så är det; var gång ett väsen söker resa sig över vill människan underkuva detta, den vilken underkuvar bäst blir herre på täppan
detta underkuvande benämns vara kultivering eller kultivation
kultivation, motivation
det är icke motiverat ty motivationen försvinner i detta slag av kultivation
kultivering
kult
iver
ing
i allt
lever tecknen
ändå
sätter människan på sig skygglappar
människan borde ställa sig frågan varför elementen ryter
nej – det är absolut inte så att elementen eller en utanförgudom söker straffa eller rycka upp ogräset. elementen ber människan att se det människan inte vill se.
elementen ryter därför att människan inte vill höra
inte hör den vackra viskande rösten
i allt
finns allt
i allt
är allt
i allt
levar allt
därmed är existensiellt allt
allt är existerande existens
i allt
lever tecknen
ändå
sätter människan på sig skygglappar
elementen ryter upp människans hjärtportar
har du sett
en sörjande
vackla
vackla med kroppen utan ben
lealös
stel
vindar är kastvindar
sörjandekastas
varför sätter du på dig skygglappar
varför hör du ej
rösten
ditt inres
vackra viskande röst
sången
alla världars sång
elementen slår dig ej
elementen ryter upp människans hjärtportar
har du sett en sörjande
vackla
så är
elementens smärta
elementen ryter upp människan hjärtportar, detta för att hons skall se sina bröder och systrar i allt och i sitt inre
allt är i gudomen och gudomen i allt
därav; bed och det skall varda dig givet
därav; se dig i spegeln och se dig själv i ljuset av ditt själv vilket är gudomen i all sin storhet
allt vet detta
det är endast människan vilken förhäver sig
det
sker
nu
den positiva klangen
verkar i
hon häver sig upp ur träskmarker
hon är människan
detta för att vandra med sitt hjärta
icke emot hjärtat
hon häver sig
upp ur
träskmarker
detta för att vandra med sitt hjärta genom ljus genom värme
till kärlek
*
det hände sig
i solstrimmas begynnande streck
träden stod huttrande
huden knottrades
i pärlgirlanger
solstrimmas streck blev
alltfler
alltfler
ur pärlor vecklades
skruvar blad ut
gröna vingar
vindar ler
grönska
violer
violljus andas
och där vid trädets fötter visades en dörr en port
ett hål sade den vuxne till barnets skuttandeleende ögon
barnet lyfter ögon in i den vuxne
därinne bor det en liten stor vacker tomte
med skägg ända till tårna med stora varma händer och stadiga fötter
han har en luva och en fru
å pliriga varma goa ögon
hmmpf, det är ett mushål fnyser den vuxne
minns besvikelsen då ekot genljöd
stannar böjer sig intill
det är sant
jag gömde
för länge
så
barnet ler fattar den vuxnes hand så skuttar de genom dalen
och där vid trädets fötter öppnades dörren
ett blad lades i solvind
av godhänder
dagarna nätterna
rytmen sjöng allt varmare
larven rullade ut sin kroppsgestalt
gäspade storinnerligt och log
barnets visshet
var det
larven började ringla kringla
vrida hitta sin gång
helt nära marken kröp larven
en böljande våg
fågel vingad
stannade
vid
vem är du
jag är bara en larv
fågel vingad lade huvudet retandes på sne
en sån där larvande larv
larven morrade litegrann var inte på det humöret
nej jag larvar mig inte
jag är en larv
du är fin sa fågelvingad
vi ses i sommarängen
larven böljade vidare
smakade på världen
livet smakar gott
mycket gott
barnakvittret hördes nära
ansiktet kom tätt intill
så lustigt du rör dig
mäter du världen
åt oss så skulle jag vilja gå
larven såg länge begrundande på barnet
det kan så tyckas att jag mäter världen men så är det inte riktigt
det är mitt sätt att gå och kanske är det mer att jag smakar på världen
jag vet bara att jag ska göra så och förresten så går du ju redan så
barnet såg på larven och undrade
hur kan du säga så, jag har ju lärt mig gå med de häringa två benen
i zickeli zack eller fram och åter
jo så kan jag säga för du har liksom
många av oss i din kropp
men då äter ni ju upp mig
nej så är det inte
det är mer att du har band vilka håller din kropp samman
ligament
ligamentsband
de är böjliga
rörliga
mh sa barnet och tackade larven
och skuttade iväg
dagarna nätterna vandrade
larven spann kokong om sig
så en dag i solvinds mjuka smekning
kröp en fjäril ut
bredde vingar
in i solvindshänder
flög så in i vind
mötte barnet och log
barnet skuttade flygandedansande i ängen
i ysterljus
liknade
mest en
fjäril
stannade
såg fjäril flyga
hej sa fjärilen till fjärilen
ur larv
barnets ögon var rundastora
är du larven
så är det
och nu
flyger vi båda i vind
jag med
jag med sa fågel vingad
så flög tre vänner in i världens vackra äventyr
*
Flöjten
brännande solsegel
far genom vinden
luften
sveper värn
trädskugga
vänder ansikte om
solblad skimrar i aftonskriftan
han sitter lugn manlighet
täljer varsamt
vassen
susar
i ärla flyger duvhöken
molnbedjan
han lyfter flöjten
andas
kärleksorden
till
händer
hon lystrar
dina händer är fjärran eldfacklor
svedde mina marker
han kvider
lyfter ett av solbladen
skriver
ett
enda
ord
arket glöder
hennes tår släcker
glöden
hon lyfter ordet
i hjärta
väntar hans steg
han sitter lugn manlighet
andas flöjten
duvhöken svävar i molnbedjan
i åstundan
hör han
hennes svarande stämma
reser sig
följer
*
Så vet du
med ögonblicken i de sargade händerna
vände hon ansiktet bort från vimlet
från marknadsplatsens larm
hon sökte tystnad
fylld tystnad
rödskimrande sandstensklippor kallade
klippvingar breddes ut i morgonvinden
omslöt henne
där invid
bröstkällas
klara
rena
valde hon
friden
så vandrare
då du vandrar stigen
lystra
hör du silverne klocka
då vet
du
*
i allt
i allt
finns allt
i allt
är allt
i allt
levar allt
därmed är existensiellt allt
allt är existerande existens
i allt
lever tecknen
ändå
sätter människan på sig skygglappar
elementen ryter upp människans hjärtportar
har du sett
en sörjande
vackla
vackla med kroppen utan ben
lealös
stel
vindar är kastvindar
sörjandekastas
varför sätter du på dig skygglappar
varför hör du ej
rösten
ditt inres
vackra viskande röst
sången
alla världars sång
elementen slår dig ej
elementen ryter upp människans hjärtportar
se dina bröder och systrar
i allt och i ditt inre
har du sett en sörjande
vackla
så är
elementens smärta
*
det
sker
nu
den positiva klangen
verkar i
hon häver sig upp ur träskmarker
detta för att vandra med sitt hjärta
icke emot hjärtat
hon häver sig
upp ur
träskmarker
detta för att vandra
med sitt hjärta
genom ljus genom värme
till kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar