blicken min
följer alla dessa vackra linjer
andningen i dessa
ryggar
doftande visdomar
liv
rörelser
skeenden
höjder
fall
slag
smekningar
de lever här med mig
böckerna
ofta har jag undrat från var de
vandrat
hur kom de
hur blev
de
böcker
ser bilden av skrivaren
vid pulpeten
med fingrar blå av bläck
det mjuka krafsandet
näri udden
når papperet
ljuslågan vid skrivarens sida
fladdrar
kanske följande skrivarens
andning
kanske i glädje av det den ser
vackra linjer
följer rörelsen
skrivaren följer det sagda
vid eldarna
nu ur eldarna stigna
till bevarande
till
givande
vidare
ja jag ser berättarfolkens
vandringar
hur deras stigar hälsades
jag kan höra deras röster
uppleva gesterna de utförde med
händerna
hur de målade orden
jag ser dem komma till byar vari
eldar tändas
samvaron närheten ögonens
vidöppna skålar
jag ser dem viga inviga
ser dem antyda i råd
hör uråldersstämmor ljuda
ser dem lämna byarna
med orden sådda i jordhänder
spira
spirande
de sade att böckerna bands av
bladen
inom pärmarna
innan detta kom andades markerna
permafrost
växte taggar ur jordarna
klor
vilka greppade om stigarna
tankedomstålar
vilka slog markerna i bojor
hur kan jag säga att taggar växte
ur jordarna
dessa jordar var folken
däri kan jag säga detta
de sade att böckerna bands av
bladen
inom pärmarna
innan detta kom
andades markerna permafrost
det vilket kom att nedtecknas i
dessa pärmar
inom dessa pärmar
fängslades i positiv anda ögonen
vilka annars flydde inför talens
berättarstämmor
samt genom detta tecknade kom
lärandet att bli ett gryende frö
blommorna
växterna
levde
lever tätt in till trädens vida
rothav
i skugga i belysande
i upplysande
ty träden silar ljuskorn
genom kronhaven
du ser det ej alltid
det är så
och dessa skuggor är mantlar
höljande
på det att upplysandet ej skall vara
för mycket
för starkt
för mäktigt
du ger icke barnet vilket diat
vid ditt bröst
stora köttstycken i förstone
barnet viskar
jag behöver vänja mig
så är det med dessa skuggor
blommorna
växterna vandrar
vandrar samt är tätt intill
trädens rothav
så är det med växandet
vandringen skedde
in över bergen kanske
in över haven kanske
in över
allt
genom hennes andnings hänvisning
i detta andas susar blommorna
växterna stilla i ängen
susar livet stillhet
ibland kan du höra gräset vina
ibland kan du höra frökapslarna
skallrorna vid eldarna
så är det
med
växandet
blommorna växterna susar stilla
vid minnet av den första
förstlingsfrågan
av kvinnan med de milda ögonen
hon kom
så stilla
varsam med varje fotnedslag
och hennes fötter
trampade ej ned
slog ej hårt
mjuka var hennes fötter
ja
hon är än
hon lade sig ned mitt i bland
blommorna växterna
hon sade först
låt mig ligga här en stund
ligga vilande här i eder äng
låt oss tillsammans
beskåda natthimlarnas stjärnor
låt oss väva nätet
trådarna
tala
om de
vilka tystar edra röster
växterna vek undan stjälkarna
till utrymme
ja
rotstavarna stod fäste
vek undan stjälkarna till utrymme
för
dem alla och envar
allt lades till tystnad
så är det i ängsgärning
knoppen har en vandring
allt är knoppning
sakta
öppnade hon stämman
hon förtalte dem alla och envar
om vandringsstråken
hur det blev allt svårare nå fram
med de uttalade orden
om splittringen vilken rådde
hon förtalte dem ordspannens
övergivna band
tömmarnas handövergivna
övergivna band
hon förtalte dem orden
vilka grät vid flodernas bäddar
allt detta öppnade hon och mycket
mer
allt förtalt i medvarande
medkänsla samt kärlek
ej ett ont ord ej ett förfasande
yttrades
vägar målade hon till seende
det var i den stunden hon såg hur
växterna hade vikt stjälkarna
vikt sig undan till utrymme för
dem alla och envar
det liknade en bena
med sidor vikta upp
så blev detta samtal bokens
tillkomst
av pilen gavs hon tunna kvistar
att fläta till korg
av växterna gavs hon blad
stjälkar
behoven till boken att lägga i
korgen
av träden gavs hon grenar
till ramar
hon smulade bladen
hon givits i gåva
allt under lyssnan av växternas
råd
lade dem i ramen
regn steg ur källan
blandades med pärlor
så lade stenar sig över
i press
hon log
ej i cypress
visst fanns fler steg
vi stannar vid detta
det är en del av hur arken kom
till
hon med de milda ögonen
växterna
skogen
livet
inväntade arkens redo
så kom stunden i det nionde
solslaget
stenarna satte sig i åskådan
arken var nu redo
doftade liv
sju fåglar med vingbredd
rörde vid kronorna
en fjäder lades i hennes hand
runt midjan i kedja av silver
bar hon en skära av silver
månsilver
och hon täljde udden redo
tjärnen hade nu anslutit sig till
detta spännande
hon med de milda ögonen
undrade
och nu
vad sker med arken
vad sker med fjädern
med udden
det vet jag
log nattdroppen steg in i tjärnen
tjärnen kupade hand
doppa udden häri
hon med de milda ögonen doppade
udden
i tjärnhandens vida nattdroppe
sakta
förde hon udden till arket
de första tecknen skrevs
så vackra
i eldflugornas
sken
ark till ark lades
ja
det blev kommet
en hög
med de mest sirliga vackra
tecken
vilka någonsin skådats
växterna
blommorna
träden
tjärnen
stenarna
ja
allt
fröjdades
en vind nalkades
arken begynte andas
hon med de milda ögonen
manade
stilla er
bad vinden sakta in
och nu
hur binder vi detta samman
till vidare gåva
gräset runt tjärnen viskade
se här
flätade sig samman till vackra
band
detta är ett av stegen
spindelmor nystade tråd
se här
detta är ett av stegen
ur snöhöljda gavs stråle med öga
se här
detta är ett av stegen
vinden strök milt över hennes
ögon
se här så sömmar du
hon öppnade sina milda ögon
trädde spindelmors gåvotråd genom
ögat
sömmade arken samman
och nu
vad sker nu
det grymtade
en aning fnysande
fem oxar kom vandrandes i skogen
vi har hud med av hjärtats röda
djupröda blodsfärg med
åter slöt vinden milt hennes ögon
målade vägen
hon lade pärmar runt arken
band pärmarna med vad
ur förklädesfickan lyfte hon de
flätade gräsbanden
band så samman pärmarna runt
arken
så är det
de sade att böckerna bands av
bladen
inom pärmarna
innan detta kom andades markerna
permafrost
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar