de talar
stigarna vilka skyr sina spår
de talar spåren vilka skyr sina
stigar
brösten vilka lindats med
taggtrådar
virats med band av stål
allt för att tysta
den vackra rösten
allt för att tysta
gråtens klanger vilka
rör vid stålet
vilken ömt kysser taggarnas
minnen av
törnrosor
klangerna stör sömnen
klangerna slår
ger illusionen av ärr
ärrad innerhud
de talar
stigarna spåren
vilka skyr sig själva
de säger detta benämns självhat
självförnekelse
jag viskar det finns ännu ett
steg
självförintelse
de frågar vad är detta du talar
jag talar
självförintelse
där varje andningsdroppe är syra
frätande syra
vilken sakta
förintar
detta själv
själv
skälvande
är detta spår
denna stig
ty smärtan vrider hårt
den sargade hudens kanter
de frågar
hur kan allt detta ske
de vilka skyr
förnekar
hatar
förintar
vad annat kan de
så präglades de
varje blick de gavs
visade dem detta
varje blick var pipetter med
frätande syra
varje andning var
varför var du tvungen komma
de lärdes icke älska sig själv
ändå
har jag sett dessas hjärtan
förblöda i kärlek
de frågar
hur kan de älska då dessa icke
älskar sig själva
de kom ej till självhävdelse
de behövde ej skola sig f
ör att stiga ur egensjälvet
de är öppna
totalt vidöppna
syran frätte bort varje uns av
skydd
de bär kärlek i sina händer
de tvangs slutligen
linda taggtråden
stålet
runt
vad annat kunde de
huden deras var borta
ändå
strömmar de kärlek
ur vidöppna hjärtan
de vilka talade stigarnas spårens
skyende
stannade upp i talet
vi satt i tystnaden
de vilka talat
reste upp tystnaden
vi befann oss i ett slags tält
med skimrande vita väggar
vilka ej var väggar
vilka var skira vävar
den skiraste av hudar
kanske siden
kanske silke
kanske
fjärilsvingar
kanske fosterhinna
kanske membran
vinden susade
minde tanken min
var stilla
upplev detta
total tystnad
sinnesfrid
ro
så var det
är det
vi befann oss sittandes
ändå
svävandes
tyngdlösta
frigjorda ur tyngdkraften
ändå
sittandes
i ett moln av tystnad
sakta
syntes det vi var inom
skimrande rodna
vi befann oss i en purpurvärld
ja vad annat kan detta benämnas
kanske i ett purpurmoln
kanske inom fosterhinnan
vilken nu bar ådror
så mjuka
var våra rörelser
ändå
stilla
tystnaden
vi kunde höra
var det ett hjärta
så var det
allmoderns hjärta
måste detta vara
sakta slöts hinnan tätare om
sakta
syntes denna hinna bära
gryningsstråk
ljuset var så starkt
värmen var trygg
vi var omgivna
vi reste
reste ut
ur
tystnaden
så är det sade de vilka talat
vi bar dem in
än en gång
se taggarna
dessa bär knoppar
tårarna är knoppar vordna
åter skall denna ros bära blom
banden av stål
se hur de rullas samman
åter bär de klanger i vinden
stämda in i tonsteg
skyr är icke längre skyr
se hur de lyssnar
till rösten
se hur dessas hud är läkt
se huru de älskar sig själva
ty de ser sina ansikten i det
stilla vattnet
de nu bars i
detta vatten andades det dessa är
de är
kärlek
de kom till en plats där folken
ej förmådde ta in deras kärlek
de valde denna plats visst var
det så
de valde den till himlafärden
innan himlafärden
hur skulle de veta att
så mycket var slutet
låt oss vagga dem än en stund
sjunga förlåtelsens sanna väsen
in till den stund de kan inse
att den väg de valde ej var att
sky
låt oss vagga dem ännu en stund
in till dess
de förlåter sig själva
vi tror det sker nu
se törnrosornas knoppar andas
varsamt
varför är ljus och mörker ett
och varför är stillhet och
rörelse ett
och det är sant dessa kan vara
samt
sg
är dessa motsatser
eller verkande in i varandra
säg
är dessa motsatser vilka kämpar
likt härskaror
ropar krig ej krig karg ty det är
krigets efterskepnad
karg
är dessa motsatser vilka kämpar
likt härskaror
här
skaror
skaror av här
herre på täppan
spindelmor rör sig sakta ur
stillhet in i rörelse
katten vilken spann
rullar ut sig
bar icke hinken till brunn
snurrade ej spinnrockens hjul
rullade sig samman tätt
intill värmen
spannspinner
katten vilken spann
rullar ut sig
sträcker ut kroppen
ser du kattens viga hopp
ser du tassarna
huru de flyter
på takåsen
ser du ögonens
varje rörelse är
i
vad rullade katten
rullade katten nystan
klot
eller bollar
hör upp jamar katten med mild
stämma
skriv vidare
ser du jonglören
hur många bollar far i luften
jonglören rullar bollar
katten morrar mjukt
skriv
vidare
ser du jonglören
denne håller rörelsen i ström
flytande
kanske
kan ske
skulle så ej vara skulle
jonglören få spannen med vatten över sig
skulle bollarna flyga vilda
ja
jonglören skulle tappa bollarna
ringarna
eller
facklorna
vilket liv
vilket ståhej
katten morrar en aning högre
skriv
skriv vidare
orden
jag önskar se orden öppnas vidare
såg du
stillheten jonglören omgav sig
med
innan allt sattes i rörelse
hörde du tystnaden
hörde du dammkornen falla
såg du
hörde du
upplevde du
stillheten
en lätt harkling från
katten
jo
ja
såg du lindanserskan
ser du henne med kjolar likt moln
händernas fötternas gracila
rörelser
hon står ej stilla
sant sade katten
sant är det
det vet jag
spindelmor når marken
nosar stillhet en stund
katten tager ett mjukt hopp
når marken nosar stillhet en
stund
katten sätter an rörelsen
rullar sig samman i stenhandens
solfyllda hand
spindelmor sätter rörelsen an
igen
du kanske säger att ljus och
eller samt
mörker är statiska tillstånd
det säger du för att reta mig
få mig att grunna
hur kan dessa vida molekärmantlar
vara statiska
dessa tillstånd bygger på eller
är i rörelse
bygger de
ja
de bygger
och bygga kan vara mycket
skapandeprocesser är det
kan det vara
vilka sätts an
ansätts
klangen ansatts
så är vi vid
urtonens
urkälla
detta är balansen
balans är att
just att
befinna sig i stillhet samt ingå
i rörelse
lämnar du balansen
ja då
är du
statisk
kanske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar