sliparen ser över bågarna de
rundade
minns du spegeln
den åldrande
spegeln med det märkliga glaset
vari bakgrunden steg fram
minns du huru mjuka
ansiktsdragen skapades
i sepiatoners regnbågsskimmer
ja
jag minns
samt doften av lavendel
de blå fälten
hudarna de bar var rena förr
oceanen vände blad
hudarna de bär
bär målningar
vackra
utan ramar
följer
kroppen
och de vandrade vida med ljus i
händerna
tände stjärnhimlarnas ljusvågor
i tvenne gyllenkrokar
allt invid spisen hänger konten
hänger vaggan
barnet slumrar däri
modern vaggar med foten rytm
mjukt till gångstöd
kornen vandrar
i vindens cirklar
silverstickor klingar lätt
modern stickar sockor
till resandesteg
hon viskar mjukt in i barnet
vad är denna tomhets fyllda
detta fylldas tomhet
bladet vet dess närhet
allt har en mognad
vad är det vilket drar genom
natten
är det hjärtats blåsljud
är det vallarens
stämma
vindarna
vindarna är det
ur moderns andning
det nalkas
det nalkas
vindarna sitter invid den stora
källan
drar fingrar genom hår
varvid luften instiger i böljande
rörelse
håret är mantlar
av utrett trassel
härvorna färgades i grytor med
lock
färgarna såg ej vad eller det de
hällde i
lade i
trodde väl det var rötter till
röda
trodde väl det var mossa var
lavar
trodde väl
det kom sig ej väl
det vilket lades i grytorna
fäste likt hullingar
eller mer likt suturer
härvorna drog in i varandras
varandra
locken lyftes av valkade händer
härvorna lyftes med störar
av murketbrustna kvistar
hängdes i träden
de vilka andades torkarvind
färgarna ojade sig
ty nu först såg de
vad ska vi göra
vad ska vi ta oss till
vem
vem har gjort detta
jo
jo
mumlade härvorna
färgarna ojade sig
vad ska vi göra
vad ska vi ta oss till
vem har gjort detta
vem gav oss trasslet
vindarna åsåg
nystarna kom
lirkade
lockade
lyssnade
skakade mjukt i försök ut
inte hjälpte detta
nystarna tillkallade vindarna
vindarna sitter invid den stora
källan
drar fingrar mjukt genom håret
färgarna slöt ojandet i
handskålen
höll med den ena
smekte lugn med den andra
var det så
var det så
var det si
var det vi
nystarna log i kärlek till
oförstånd
trädde nu härvorna upp på
färgarnas handleder
nystade nystan till katterna i
ängen
kullarna vart många detta år
nystanen rullades hitom å ditom
ditom å hitom
så spändes julsagans röda väv
lågan i skogsgläntan skimrar
ögonen
vem tänder dig vem tänder oss
tänder du ögonen tänder ögonen
dig
vi tänder oss
dina händer mina händer
är höljebladen svepebladen
vilka ömt omsluter
mina händers
dina händers
skälvande
så är våra händer
knoppen
allt har en mognad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar