stillhetens moder
sitter helt stilla
följer varje rörelse viskar
tillit
jag är här till
lyfter handen obemärkt i tystnad
utan att röra
stödjer hon
stegen vilka snubblade
stilla
stillhetens moder
i hennes stillhet
andas liven
ty de vet hennes till
visst kan vi rusa
visst kan vi brusa
så är det
vi rusar frågande efter svar
svaren kryper samman
darra svaren
de kryper samman
till dig
svaren vet genom henne näri du är
redo
det är i den stunden du är still
still i hennes svarandehand
hon är det stora hjärtat
hon är ditt hjärta
hon är mitt hjärta
allts hjärta
träden
hade nu länge hört den tunga
andningen vina
kanske mer suckarna vina
träden samlades i förenade samtal
vadan är dessa suckar vilka viner
vinande piskor skär ända in i
allom
varur stiger de
segt klistrande lim
utan egentligt fäste
utan fästförmåga
utan fäste
utan fest
firar du ditt liv
andas du in
är dina steg feststeg
fästfolk
en av äldrestammarna mumlar ur
lavaskägget
hur
säg mig
hur
hur kan vinande klistra
ett av yngreträden fnittrar
pärlor
har du sett dem
när de klistrar med segt lim
när limmet fastnar på fingrarna
lim
slem
lymfa
nåväl
de försöker lyfta fingrarna
limmet följer segt med
och
och det är i den stunden du kan
höra ljudet
njae
kanske inte direkt vinande
jo det förståss är beroende av
hur fort de försöker komma loss
äldreträdet skrockar godmodigt
jo
du kan du
och det är väl det dessa suckar
gör
suckarna gör bådadera utan dera
viner samt klistrar menar jag
äldrestammen sträcker synen vida
omkring
vida om
suckarna är komna ur ett bröst
det ser jag
hör
en slags bröstsköld
nu är det så med träd
att beslut fattar träden i
tystnad
svaren stiger upp
stiger upp ur eller genom rötter
så också nu
den skölden är hamrad ur
separerade då
yngreträdet fnittrar pärlor
dånande menar du
jo
nog kan det dåna
vida av då
jag menar då
det vilket var
bakombarnet
bakombarnets framsteg stig
är lagd i träda
yngreträdet susar förstående in i
lyssnan
skölden ger träden svaren
ur stillhetens modershand
träden skrockar mjukt
bjuder så in bromakaren
i tystnad lyssnar de alla in
i gryningen ritar bromakaren det
han sett
andas i trädens ögon
träden skänker bromakaren
allt det han behöver till detta
verk
han arbetar i dagar i nätter
i nätter i dagar.
han spänner tunna bågar
lägger bräder till
så är det ett valv
fästen finnes på vardera strand
i vardera strandhanden
floden steg in i bäcken
bäcken in i sjön
över dem alla är bron lagd
bromakaren
sluter ögon
ser åter bilden
nu
reser han räcken
till hand
så är bron redo
vacker är du
bromakaren samt träden upplever
festglädje
nu kan suckarna bjudas in
bromakaren
tager sina verktyg
samt vandrar in i upplösande
viskar till bron
du vet
bron bjuder bröstet att sätta sig
tysta sitter de en stund
bron är ju i och för sig
lagd över vattnet
bron öppnar stämman
ser du
vandrar du på mig eller över mig
följer du mig
lämnar du då
så vandrar du här
samt når fram
säg mig bröst
är fästena borta för att du
lämnar det ena för det andra
är fästena borta för att du
vandrar
jag är fort farande hel
du är en slags förmedling
jag är hel
och vänder du näsan då du når
fram
ja då blir fram då
du vandrar här och når fram
vilket var då
bröstet blir yr
jag tappar balansen i det du
visar
jag blir yr
bron är en leendelinje
i kärlek
sedd från sidan
det kan jag se
för du försöker ju förstå
istället för att stå
eller gå
så låt oss virvla mera
röra om mera i grytan
jag lovar dig
det blir en välsmakande soppa
rätt
jo
vandrar du under mig är du under
och vandrar du på mig vandrar du
ovan mig
ser du
allt är här
är
här
jag är det förenande
det förenade
den upplösta tiden
snörningen är lossnad
du är förmedlande
träden susar
i tystnaden hör bröstet
bron är lagd
låt oss säga över
för att du skall vandra
fästena är där
är här
framom bakom
bakom framom
ovan nedan
nedan ovan
ovan dig ser du himlarna
du är i allt
under dig ser du jordarna
du är i allt
stillhetens moder
bron är lagd över
du vet
i det inre finnes eldopalen
du är i allt
eldopalen
magmabroschen
hör ditt hjärta begiva sig
visa dig
i varje rothand
under varje stam
hålles
en magmabrosch
broscher
i den stora broschen
lagda i ring
stillhetens moder
sitter helt stilla
följer varje rörelse viskar
tillit
jag är här till
lyfter handen obemärkt i tystnad
utan att röra
stödjer hon
stegen vilka snubblade
stilla
stillhetens moder
i hennes stillhet
andas liven
ty de vet hennes till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar