räds icke
sannheten
hör sannhetens silverklara toner
spräcker kristallens spricka in i
helhet
sannheten sitter i
kristallgrottan
sömmar samman sprickan med
kristalltrådar
sannheten
är
dessa trådar
jag har valt denna stig
jag har valt denna vandring
skrivit den med kristallrena
mönster
tonande in i hjärtvida
det är sant
vem kan göra dig illa
du möter
du tillåter
du tar emot
så vem är den
vilken gör illa
det är jag vilken tillåter att
det sker
det är jag
det
är
jag
själv
vilken gör mig
illa
ord
surrar i ord
slinter
halkar
återupprättar balans
hon han vandrar stigen
regnen har sköljt in
i natten stiger kölden ur bädden
andas
vida
han hon
vandrar stigen
nu isad
isen är blank
isen ligger i långa vågor
lockar
foten glider
han hon halkar
är det han hons omedvetna
han hons slummer vilken halkar
eller är det isen vilken sätter
krokben
vem är att skylla på
vem är att lägga skulden på
varför måste skylla ske
varför måste skuld läggas på
ofta blir fallet hårt då han hon
försöker hindra fallet
ge fallet motstånd
den vilken faller handlöst
i visshet av
i tillit av
vi är burna av varandra
i varandra
den faller oftast mjukt
morrar du
helt riktigt är att morra
ändå kanske det är så att vi bär
med oss motstånd
hinder vilka vi över huvud taget
ej är medvetna om
motstånd vilka mal i bakgrunden
ordet inte
existerar ej i oceanen
hur kan detta ord existera
se havet höja sig över motståndet
ordet inte
se genom detta ords slöja
räds ej sannheten
sannheten räds din rädsla
öva dig att i det du ber närma
sig dig utesluta ordet inte
ordet inte kan du använda i de
stunder en hand greppar om ditt hjärta
för att föra dig bort från
ditt
hjärtas
stämma
och ändå kanske ordet inte
inte skall användas här heller
se genom ditt motstånd
vad säger det
vad visar det
samt är ordet inte att likna med
ordet nej
är inte förnekelse
är nej markeringen av din värnad
runt ditt hjärta
i medvetenhet av att hjärtats
röst
är alloms röst
åder
kanske är det av godo
stiga helt in i stillheten
vara regnet
vilket i höjdernas andning
skapas
till
stjärnor
dun
snö vilken faller
våga frysa
för att instiga i
denna kristalls skönhet
vilken rör vid din hud
smälter
smälter in
är det möjligt att i denna
människovärld
förbli
helt
stilla
helt stilla sitter hon
den gamla kvinnan
helt stilla har hon satt sig
sländan hänger
fritt fall
hänger stilla
allt
är
stilla
ansiktets uttryckslösa vilar
stilla
i stenringen den hon lade
till värnad runt flammornas dans
däri
andas små lågor
flämtande i glödhänder
tämligen lika är vi
svaren uteblir
vi kan ej bestämma oss för
för vad
vandringen in i stegvisa
en suck undslipper andningen
vad finns att bestämma
vi vill icke bli bestämda över
ändå vill vi bestämma
livet
hon stiger in i hjärtat
lyssnar
det du kan bestämma
är att vandra med ditt hjärta
se med ditt hjärta
tala med ditt hjärta
det är ej
vill bestämma
det är svarande hjärtvilja
hon ler
så är det
vad finns att bestämma
liv eller liv
levnad eller levande
en låga sträcker handen
din kamp upplever vi
upplever jag
en låga sträcker handen
når ej fram
allt runt henne
skådar in i henne
i hennes uttryckslösa ansikte
vad säger ditt ansikte
vad visar du
hon blinkar
sländan hänger helt stilla i
luften
ännu är ej botten nådd
hon ser han hon
vilken flyger upp i luften
en vid båge
där isen är lagd
bilden stannar
han hon
hänger i luften
hon ser snödunen falla
singla
ned
ned
bäddar in larmet
störljuden
ännu är ej botten nådd
ännu ej golvad
hon suckar
varför är du så envis
de
i luften rör sig sakta
stannar
ännu ej
är botten nådd
en dörr slår i vinden
hon ler vinden
under taket
kronskålen med lock
tättslutande
hon lyfter med hjärtat locket
det är en illusion att vatten
bara faller
rinner ned in
vatten faller samt stiger
stiger
stigmata
jordar
nu sitter hon där under taket
i vindskammaren
rör vid gulnade blad
genom takluckan
släpper hon bladen fria
solrosfältet bjuder in
fåglar
vindarna har vaknat
hon inser att dörren måste vara
hennes dörr
dörren är detta
stänga eller låta dörren vara
öppen
öppnad
gångjärnen gnisslar
kanske borde jag smörja dem
alla dessa borden
hon ser ett skepp med gnistrande
vita tänder
borda ett annat skepp
medseglande
medvarande
pirater drar blankt
hon kupar händer runt skatten
ser det dukade bordet
med tolvskaftdrällen
tramporna ljuder mjuka
kammen kammar varpen
ögon ler
stänga eller låta dörren vara
öppnad
gångjärnen gnisslar
fängelseporen öppnas
ur himlahänder falla järn
stiga blodets värme
kanske smörjer jjag gången med
vackra tankar
ur hjärtats rosendoft
stänga eller
ej
smörja eller ej
vilken smörja detta är
ej är att sörja denna smörja
smörja eller ej
vad är din önskan dörr
slå mig ej
skänk mig droppar av ljusolja
bäst är att smörja järnens gång
så glider dörren tyst obemärkt
igen
bäst är att stänga
stänga dörren
så drar de ej in
så drar de ej ut
helt stilla hon sitter
lågan
den vilken sträckte handen
rullar sig samman
glöden pulserar näppeligen
hon märker ej att hon kallnar
sländan
hänger i luften
han hon
faller mjukt
rullar nedför backen
in i mjuka snöhänder
hon märker ej att hon kallnar
tråden brister
tråden går av
hon faller
faller
dörren slår igen
i elden
näri de fann henne
finner de en röd rubin
med en förunderlig låga inom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar