skuggor mjuka stiger ur hårda
där smärta är hög är det icke av godo att rikta strålkastare emot
dessa lyser ej upp
upplyser inte
de strålkastarna kastar offret
den vingbrutne in i ett hörn
in i det hörn det en gång med våld tvingades in i
tänd skimrande ljuslågor i den natt vilken blivit natt
i detta varma ljus
stiger mjuka skuggor
ur hårda
den vingbrutne
orkar lyfta ansiktet
då ett liv brutalt skadats gång på gång
inte på ett sätt
på de flesta sätt
sker det svåra oavbrutet
inte på ett sätt, på de flesta sätt sker det svåra oavbrutet
smärtvågor sköljer
Vi vet att det gör ont
Vi är hos dig
du ser hur din kropp vaknade i det du litade till
du ser och du upplever detta stråk av av hur du underkastar dig
istället för att säga nej
istället för att säga nej söker du vara modig
ja, då du skriver ser du upplever du hur du krymper samman blir det lilla brnet
ihopkrupet i hörnet försökandes att inte synas
försökandes att inte vara
detta att krypa in i hörnet är att söka krypa in i födslokanalen igen
du söker krypa upp i molnfamnen
inte synas
tyst
tyst
du underkastar dig istället för att säga nej söker du vara modig annars vänder de ryggen till
ryggar har så ofta vänts dig av människor
dina ögon vändes i bön till dem
de såg ej
en förstod; det vet du, din morfar
du strålar varmt vid minnet
så nära var ni är ni din broder din nära broder din morfar
han förstod dig
du möter ibland människor från dessa svåra steg, du var – du är älskad, de förstod dig aldrig, din strålande varma kärlek skrämde dem
deras ögon ber om ursäkt
varför ryckte vi dig ej bort
dina ögon är ädelstenar av kärlek
du ser det vackra i dem alla
Du talar till detta med hela ditt väsen.
det gör ont för dig att skriva ljusminnets väv
det gör ont för dig att skriva att vi skrev den tillsammans; att du önskade dig allt detta, att dina tankar fört detta till dig
du önskade dig icke allt detta
du bragtes om liv
kropp i kropp i kropp i kropp i kropp
evig andning
andeljus
andan
ning
ning
ning
nynna
i ett eldhav sitter kvinnan
hon har ritat en cirkel
i golvet
myrrah
salvia
sandel
ringlar
målar
luftens
fingrar
smeker hennes panna
ögonen är
trötta
mycket trötta
hon rullar ihop kroppen
vaggar sig
nynnande
ur
hon stiger ur
rör sina lemmar
sakta
finnande
finner
rytm
ögon öppnas klara
månkällsdjupa
huvudet lutar hon bakåt
sången stiger
lyfter armar högre
högre
rörelsen stegras
stegras
flammar
vild
het
hon stiger ur
ljustråd skimrrar
livhållande
kvar
vitskimrande springer hon
vida vingar sveper över henne
leder vägen
den vemodiga sången
vidvingesången sänder fråga finner svar
vitskimrande springer hon
där
är
i månsilver står hon
i vitskimrande
skrud
*
din hand är ett snödun
mina ögon är diamanter
lyfter fram
det vackraste
ur
det vackra
ser bakom skuggan av tomöga
i varje fasettlinje
ser mina ögon
vägar in i kärlekens land
mina ögon ser
mitt vackra
oh helgade
tag din hand
lyft alla dessa handklor
ur min hud
alla dessa avtryck
vilka alltid får mig
att
böjas
smärtstormars hav viner
hav om du kunde
vråla
mig
tystbort
gör det
om du kunde
vråla
alla dessa klotankar
tysta
gör det
gör
detta
smärtvågor stiger
stiger
så
höga
din hand är ett snödun
du famnar mig
varligt
ty du vet
min avskalade huds smärta
sakta
mjukt
låter du mig falla
du följer mig vakande
varligvarmt med
vi breder ut mig över markerna
är den vita sidenjorden
bär en skir
klädnad
spindeltrådstunn spetsväv
skimrande siden faller
smidigt följsamt
ut över
med
kropps linjer
allfärger skimrar
för dig
med dig
viskar stillommjukt
rör vid min hud
mina inre ögon är diamanter
oh helgade
tvaga mig ren från koldimma
trött lyfter jag handen
torkar giftet
ur ögonen
du omfamnar mina händer
för mig in i gryningssolen
vi svävdansar i lyckotårars klangljus
Ömhetsandan
se jag lägger min panna till jord
hud till hud
mitt öppnade bröst
följer rytm
hjärta förenas
se jag lägger mina handskålar i jordeupplevande
tänder eldar i
sluter ytögon
är i cirkelvirvlans mitt
oh vindar
fyra vackra
hör jag ber er tag mina händers öppnade ljus
smek var fårad panna
med ömhetsandan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar