slut mitt blad till ditt bröst
vad är ett blad
Ett blad kan vara ett ark av papper av växter. detta ark kan vara maskintillverkat. det kan även bära doften av hantverkshänder, av bladmakarens händer. en ark kan vara ett skepp en farkost, ett skepp en farkost vilken seglar med drömmar. drömmar skrives på arket i bladet, i bladboken. sagor skrives; du skrev dagen är ett sagolandskap, sagan är alltid sann. De gamla sagorna icke de omskrivna.
ett blad kan vara ett ark
givet av växter
ett blad kan vara ett blad
lyft bladet från dina läppar, låten orden klinga vackra ur befriad strupes vingsång, se dina läppar skimra purpur ur skirblå hav, strö ditt hjärtas sång in i markers skimmerdjupa längtan.
den kvävda rösten sträcker stämbanden till spända linor, själen balanserar på sträckt lina av att icke vara hörd. ja, det är åter bilden av balanskonstnären, du ser vänster samt höger arm utsträckta, alltid balans. den vänstra handen vet vad den högra gör den högra vet vad den vänstra gör, de samspelar.
Rösten är ett inre väsen ett yttre väsen är andningspuls.
den inre rösten har behov av att veta den yttre röstens uttal den yttre rösten har i allra högsta grad behov av att veta den inre röstens uttal. Vi betonar det sista ty det glöms så lätt.
rösten är förmedlaren av bladets skrift, skriften är förmedlare av hjärtats sång, hjärtats sång är förmedlaren av andens sång, anden sång är förmedlaren av andens ljus. med ens vandrar du uppåt i bilden, så vänd nu spiralen eller slingan låt den skölja nedåt, vi behöver inte nämna hela vandringen, vad ser du; jag ser hur ljusströmmen droppar in i en sjö, en röd sjö, ur det röda stiger värmen, tillitsdroppe väcker hennes värme, tillitsdroppen är då hon upplever tillit inom sig, då stiger värmen.
ljuset komprimeras för ett ögonblick och är i denna sjö, hon avkänner detta ljus alla ringar, först då hon upplever sannhet öppnar hon i tillit.
Slut mitt blad till ditt bröst.
vad är ett blad;
så många gånger har du blickat in i blad
du har sett upplevt hela växtens liv i bladet
därmed har du upplevt allt livs liv i bladet
även nu i skrivandet ser du ett blad
du ser mittfåran vara en stam
du ser rötterna samt kronan ”vecklas” ut
så många gånger har du blickat in i blad
det blad du ser är givet färg av jade – av djupt grönt, samtidigt malakitens helande djupgröna ådring
du ser detta hjärtformade blad framträda gång på gång det ger dig icke ro, vår vilja är att du skall andas in de gröna djupen. ditt hjärta ropar in i vinden;
Slut mitt blad till ditt bröst.
Är detta icke varje levande väsens rop.
möt mig – möt mitt liv.
därför ser du det gröna bladet omvandlas
tömma sina gröna vingar
in i ditt bröst
så är bladet vitt
månsilvervitt
därför ser du det gröna bladet omväxlande vara vitt
du upplever havets andning
upplever doften av
klippor
av tång
av sol
av måne
du är en sjöjungfru
i ena stunden dyker du djupt ned
så sköljer havet dig upp
du lyfter händerna stryker vattendroppar ur ansiktet ur håret
en befriande gest
droppar
ljuskristaller stänker
runt dig
dina ögon strålar
den du
är
i fullmånes skimmer är allt vitt
silverne vitt
rent
du ser bladets ådringar, pärlvita
inom dig vet du att detta är rent ljus
rent källvatten
stjärnord
stjärnvilja
droppar
ljuskristaller stänker
runt dig
dina ögon strålar
den du
är
det är inte lätt att stå upprätt då vindarna blåser hårda
de vindar vi talar om är icke luftens vindar
har ett liv ett väsen stått med ansiktet vänt i vinden länge blir ansiktet vindpinat
minns du tallen du så ofta besökte
du beundrade dess överlevnadsvilja
tallen stod på nästan kala berget
rötterna höll samman berggrunden
stammen grenarna var vridna
tallen vred sitt liv i sökandet efter lä
ty dess uppgift var att hålla samman berggrunden
denna berggrund bar smärta
Av glömska given.
du beundrade tallens överlevnadskraft
så vacker var dess krona
kottar låg runt stammen fåglar ekorrar älskade tallen
det du beundrade mest var egentligen tallens jordevilja
vi skriver dåtid runt tallen, du vet att människor byggde hus på platsen
Tallens bergets djupa rötter lever vidare.
har ett liv ett väsen stått med ansiktet vänt i vinden länge
blir ansiktet vindpinat
längtan inom detta väsen blir upplevandet av en hand
en hand vilken omfamnar ansiktet samt lyfter av
befriar det
gesten i denna rörelse är den vilken uppstår då du lyfter bort smärtan; då ett barn gjort sig illa brukar du ta smärtan i din hand och ”kasta” denna, du frågar barnet var, barnet pekar du kastar. detta är att upplevande ha en fågel i handen med hårt slutna vingar samt giva den fri; ”kasta” fågeln in i luften eller ut därvid får fågeln lyftkänning genom upplevande
det sägs ofta att väsendet, människan kan härdas, så dumt uttryckt, varför härda sig med smärta, med pina. det var också vår befarelse då vi talade runt smärtan, om lära sig att leva med smärta. Det är mer att lära sig hantera smärta. Det vi söker uttrycka är icke fakirskap ändå är det till viss del så.
Fakiren står inte ut med eller härdar sig mot smärta. fakiren har skolat sig
Erhållit redskap för hanterandet.
fakiren har studerat, elden, glaset, metallen och så vidare, fakiren är medvetet förberedd.
Därigenom följer fakiren elementen.
det är inte lätt att möta stormbyar då väsendet blivit utmattat, då är den minsta vindpust ett klubbslag, ett påkslag.
ett bukslag
Du har ofta stannat inför ordet vind så även nu.
du ser en vind bräda, en sned vinkel
en bågnad bräda
en lögn
en osannhet
det är vad dessa vindar är
Nät
ser du detta vackra nät
regnbågsdun
pärlor
dimfrost
rimfrost
allts andedräkt
väntar
väntar på solfingrar
ser du
detta vackra nät
den gamla trär hårnät
över skira
silvervita
sover
dröm
med händer lösta
över bröst
rodnar
kinddjup
hon upplever nära
slut mitt blad till ditt bröst
vad är ett blad;
livets träd
livet bok
*
lyft bladet från
dina läppar
låten orden klinga vackra
ur befriad strupes
vingsång
se dina läppar skimra purpur
ur skirblå
hav
strö
ditt hjärtas sång
in i markers
skimmerdjupa
längtan
du vackra
I den tunna gryningen
inväntar hon morgonens ögon
i vitmarker sitta hon
andas molnblommor
faller i mjuka vågor
i var och en
en dröm
i snö brinner en eld
runt eld
har isväggar skapats
en skål
en kristallskål
tonar i tunn
gryning
med natten har hon vandrat
följt månstrålars följe, nu
i den tunna gryningen
inväntar hon morgonen
fågel rör vid luft famnar varsamt molnblomma
den vackraste av
dem alla
i näbb
fågel sitter vakande med henne på skuldra gör fri
smältvatten porlar finner vägar
under
själsmirakler
morgonsteg nalkas
ögonvingar
darrar
ljus silas mellan fransar
hon ler stilla
i vintersalar skrudade i
vitduns regnbågsgnistor
jag ser en vinge oh silvervinge
du vackra kupar din hand
stig in gryningsvandrerska
vitsilvervinge omsluter,
fågel vid skuldra strör kronblad regnar in i själ
vinge bär vida
hon strör hjärtas skimmer
över trötta markers hud
ser stegglädje vakna
ler stilljus frid
vinge vitsilvervinge bär henne hem
hon ser morgonsteg nära
ögonvingar bredes ut
hon somnar
mjukt inbäddad av vitdun seglar hon i himmelssvarets dröm
sakta falnar eld hennes kinder rodnar av hans fingerljus kärlek
*
Ibland så
Ibland är det värre än annars
i stunder av dessa
känner jag min ensamhet
påtagligt
välla över
den är ett borrande svärd
skriker ut
min ensam het
i natten
springer vildgnistor
snö virvlar
tunnelgångar
ur fjärran nära
en gnistspiral glöder
lindas om
älskade
dina händer
omfamnar mitt ansikte
du lägger din kärleksmantel
runt min frysande hud
jag tillåts andas ut
in ut
in
din doft
jag vandrar
in i din pupill
vi är i lavendeldalens stilla
inväntar rosmarins vitblom
upplever en samhet
*
För dig
älskade
vänd ditt ansikte
till ängen
lindat snöstjärnsgirlanger
har jag gjort
för dig
jag är ett träd
inte ett blommande körsbärsträd
inte ett blommande äppelträd
ställ dig
här
nära
ur händer dalar snöglitter
mjukt
över dig
smälter in i din hud
så är jag dig
nära
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar