23 februari 2010

Jag såg i natten en skir slöja
min upplevelse är att det är dimma eller snö vilken lyfts
ser en sexhörning
inom denna lägges oktavia
oktavia är åttkantstonen
ja, du var undrande och du är undrande i renskrivandet;
det du här ser i dessa bilder är oerhört svårt att skriva ty det är mer ett upplevande, visst ärt det så att detta är en slags dimma, kanske är det den upplösta bergsväggen, kanske är det snö vilken lyfts, kanske är detta en regnmantel, vad det är spelar egentligen inte en roll.
du ser den läggas ut över marken
kanske är den en ljusfilt
du upplever en sexhörning, samtidigt vet du att detta är det sjätte chackrat
i natten stannade du vid detta du började räkna chackran
ibland är dina tankar ilande stickor, de stickar vackra mönster
nåväl detta är det sjätte chackrat
sex blad
du hörde oss säga
inom denna lägges oktavia
var är det åttonde chackrat
det är sant
det är så att säga ovanför den fysiska gestalten
det är så
att chackrahjulen
solhjulen
aldrig upphör
vi ämnar icke vandra djupare in i detta.

nu har vi vandrat genom öknar
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger

upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
"människan har i alla tider behövt ljus.
ljusgestalter har alltid "strålats" - förts ned till jorden. Till jorden eller den verklighet som människan befinner sig i.
Den verklighet eller det som jag benämner varat.
då jag talar om strålats ned kan det jämföras med - om det icke är det som då sker - ibland kan man se strålar - solstrålar som når ned till marken.
man kan se dem ”vandra” genom molnen och möta marken.”

vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
så åter strömmat in i jordesfär
därav varje ord runt människans uppåtblick
jorden tynger; gör stegen tunga
inte jorden, det är inte jorden vilken gör stegen tunga, det är mera jordtanken
jordetanken är inte tung
tanken har låsts fast vid ytskiktet
därav har vi vandrat in i rotsystem
in i rotrörelsens väckande
rotsystemens värmeväckande

i allt detta är medvetande - med vet ande et(t) - väckt.


(cirkel)Nattryttare; viner genom molnglödande marker
slungar isklanger, himlarna haven bergen, allt andas tima

väggar andas ut svarta skuggor, svartvingar möter solhand kupas stillande om

ur hand stiga deras ljusliv

jag ser vita fåglar flyga om solskiva

Det var en gång en kvinna ett mörkt moln en mörkerslöja lade sig runt
slöjan, den var inte hård den var där berättande
*
ur marker stiger strofer
skiktmålningar
kvinnan skådar solporten
sträcker händer nära sluter ögon mjukt
kinder bleka fylls levanderöda
hon är i den stunden bortom, är i
allt strålar runt henne
hon är leende ansiktsljus
så varmt
så gott är stämningsmötet
hon vet urbegynnelsens sannhet i strömmen
varsamt vågsam andas hon in skirvingeljus
bröstet är inte vant hon upplever bröstet vara skiraste kristall en skir bubbla
så rädd är hon att bröstet skall spricka inte sådan rädsla det är varsamrädsla, hon minns hur hon i sommarängen blåste såpbubblor ur väggar de sprack inte de skrudade hela ängen gnistrade skimrade regnbågsliv
varsamt vågsamt andas hon in saligdröm
bröstet skålen bågarna håller
det inre jublar hon andas djupt in visshets svarsljus
hjärtat svingar sjunger bubblar; hör
vandra, dina steg är mognade frukter bär himmelsdansen jordesötman grodd hjärtblad skott rötter ringlande bäckar stam så skön så fylld krona pärlor blad blomning frukter himmelsdans vandra in till
marvind knackar på hon söker ruska undan förmår inte hålla andan låt mig bliva här i är så andas hon ut, ser ansiktsslöjor skifta så många var de
hon kärlekskännerigen hon suckar vemodstungt inte för skeendeströmmandet vad var det hon glömt hon vet vänder ansiktet till månsjös händer

oh visa visa mig


hon möter trenne portar, i en av dem nyss vandrad skönjer hon en ung kvinna med ett barn, barnet sträcker sina händer till ålderskvinna
ålderskvinna ler, ger sina händer glädjerikfyllda ålderskvinna ser den unga kvinnan kärleksleende dansa in i sin älskades famn de dansar vandrar är så vackra, är de
ålderskvinnan ler med dem barnet drar i hennes kjol de vandrar vida sagosteg de är i värme samman

kvinna ser ålderskvinnas hjärtlängtan
upplever djupt in
hjärtsångens fröjdesånger
vandra
vandra blommande träd
in i dina frukters länder


oh visa mig

bilden stillnar månsjön skimrar silver
ur månsilversjön stiger Hon den vackra skrudad i ultraviolett inreklädnad i silverskimrande mantel ögons azurdjup målar stjärnhorisonter omsluter liv
Hon den vackra sluter kvinna inom sitt bröst rätar ut lemmar leder borstar reder ut hårets lyster talar mjukhöljande
dotter försaka icke din vandring
du vet vad du glömde se markers andning
du har ett liv till levnad den vandringen är nu
möt varandra i möt varandra där våra valv förenas
där solport månport de fyra vägarnas väg är ett

de andas lätt

ålderskvinna rinner leende av in i visandestegen
kvinna hör hennes varmröst jag är här; lyssna vidare
kvinna ser mörkermoln mörkerslöja vändas skifta
kvinna ser väg ljusstråla, hennes inreklädnad hålls samman av månsmycke, åter hör hon upprepande
nynnande kärleksvarmt; försaka icke din vandring
se markers andning
du har ett liv till levnad
möt varandra i
solgårdens sköljan
ur glömska

kvinna ler hon öppnade modershänder svarade kvinna
hon öppnade modersinre till kvinnovandring
hon visade alla fingrars leder för barnkvinna
svarade ungkvinna
bredde ut handvingar
såg ungkvinna
vandra
söka hålla moder åter
moder smeker hennes kind
ser du dotter
vandra
se cirkels oändliga skönhet
länkar ringar cirklar kedjor
kedjor skall brista icke brista av svaghet
ringar bildas varje ring är ett levande blad
se mångfaldigad lotus stiga upp i cirkel
visan sjunger från den ena till den andra
rädsla skapas genom att skriva säga länken är inte starkare än den svagaste, vattnet vet; visar ringarna cirklarnas skönhet de söker finner stranden finner inredjupens skönhet i samverkansandning
vandra dotter
låt oss vandra
aldrig förglömmandes vårt själv
kedjan skall brista inte brista söndring
kedjan är alltid hel se cirkelns skönhet
hon ser dotter vågande vågsam vandra
ler med henne
ser åter
solporten
*
kvinna sluter ögon andas in nynnar

rosenbåge skjuter icke taggar
rosenbåge önskebro ödesbro siarebro svarsbro gåvobro
hon stiger varsamt barfotad upp på snidad träbro hör vattensånger ser hav ser bäckaströmmar

två lotusblommor halva
seglar
möts i
helandeljus
kronor bladmångfaldigas i helandevärme

i mitten
synes rubinhänder
guldpudrade
icke yta
djup
rubinröda guldskimrande
så varmt ljusfyllda välkomnande
innesluter omfattar de
lapis lazuli silverpudrade
icke yta
djup

två lotusblommor halva
möts förenas
vattenfall
stiger
kaskadljus
skänker klangvida
smycke strålar livsströmmande

rosenbåge skjuter icke taggar
rosenbåge önskebro ödesbro siarebro svarsbro gåvobro
lyssna vidare lyssna lystrande stigfinnande vidande vidgande
allt är en hud allt har en hud
en kärleks hud
hud vissnar jag är ett vissnande löv
vinden ler; allt är en hud allt har en hud en kärleks hud
hud vissnar, vissnar utan guldstoff utan silverstoff
möt varandra i är

barfotad står kvinna stillrörelse på snidad träbro
hör vattensånger
mumlar;
trätobro
vatten ler; se livets flod strömma under en bro
en bro är ett diadem är ett fäste
två punkter förenas punkterna kan ses vara
är i denna bild fram om bakom
ur nattens mörker träder en skymd skog
ur nattens mörker i skymd skog flödesströmmar bäck månljusdroppar pärlor upplyser hennes hår
hon anar
upplyst
väg

gömmer ögon i handlock
bäck andas bakåt
bron är en dragkamp mellan fram och då
vem skall vinna
vem skall vinna
är detta en kamp
är detta
egentligen
en kamp

hur länge kan en fot söka hålla ned maskrosens vilja
hur länge kan en hand hålla samman knoppens vilja

kvinna upplever vind smeka själsljus
trätobron blir åter vackert skrudad
ornamnetsbro

ser du en bro kan du vandra fram och åter över med
bron vet
vet marksämjans
behov

bro nynnar stilla; jag förbinder knoppar med blommor
blommor med knoppar
se himmelsjordars
trädgårdsfröjdande
andningsljus
*
hon talar till någon
stegsamlare
du vars tanke alltid söker bilder
jag blev en löslapp en av de tystade skuggorna
vet du då icke att de sväva runt dig, de tystade skuggorna
väggar blåser dem ut till dig, vet du då icke att de vilka tystats du möter dem alltid, i sömnens obevakade ögonblick dansar de runt dig, kanske tror du dessa är älvfolk, icke så
du kan icke vika undan ditt ansikte
deras frågeansikten är
nära, de beder dig om svar
de tystade lyfts fram av Kvinnosjälen
jag blev en av de tystade kvinnoskuggorna
sakta reser jag mig till deras talan
du klädde mig i dok av förintelse
såg ditt stånd växa du med det se det faller
mina ögon alltid sänkta bugandes inför dig är lyftade källbrunnar speglande
stjärnstrålars ljusklara drömväv
se min kvinnoskönhet vakna av sannhets man
icke av honom icke genom honom
genom mening, genom vår mening skall mitt inres rosengård strö rosenblad i hans steg
skall mina rosenvingar omfamna hans leende ansiktes sannhetsljus
hans ljus min värme omfamna varandra
detta i vår kärleks kraftkälla

hon träder in i solport
rubinhänder omfamnar lapis lazuli
smycke strålar livsströmmande
*
ur månsilversjö ur solguldsjö seglar skeppet
spökskeppet vordet
seglar skepp
vackersvan seglar
dess skrov smeker hav
smeks av hav livsbejakande
följsamande är de
seglen, de en gång hissade skuggseglen fylles av vindsolsljus
är strålande vita, ur hand stiga deras ljusliv
vindsols ljussegel strålande bäddar kärlekens bädd ren vit
vårt ögonbo sluter vingar om
vit svan breda ut vingar
rosenbåge skjuter
icke taggar
rosenbåge

sigillbro
svarsbro

i diadem synes
tusende pärlor gnistra i natten


sakta

vändas bro


barnet sova i vaggans famn
tusende pärlor gnistra i själen



bro böjer armar runt

vingar om

kärleks

kropp

nattryttare viner genom molnglödande marker
slungar isklanger, himlarna haven bergen, allt andas tima