ifred
ifred med sig själv
i fredande av sitt själv
av allt vilket är lyfter den vise medicinpipan
varför gör den vise så
är detta för inhalerandet av röken
det är en djupinnebördsgest
den vise andas in
andas ut
vad visar gesten
den visar hela andningens innebörd
vi sade av allt givet; så är det
medicinpipan är i ett fodral – en hud
är inlindad är skrudad
den stoppas med blad
med tobak
tobaken var från början helande, är det ännu
vad gör den vise; den vise offrar, ger åter ett uns; en grd till jorden
hon tar emot, renar det orena
lyfter fram det rena
salvia användes i dessa ceremonier
salvian är vidgande
renande
andningsbefriande
medicinpipan benämns vid namnet fredspipa
ifred blir liven då liven andas tillsammans
blandar luften tillsammans
i fredande av sitt själv vidgas blicken
blicken är örnens vingar
i fredandet instiger eller uppstiger örnens vingar i kondorens vingar
minns orden du skrev; ”vandrar in i varandra”
detta innebär icke att örnen upphör, att kondoren självsvådligt tar över.
det innebär kärlek; ljus samt värme i samsång med ordets visdom
din hand bär alla beröringars beröring
jag tvagar mina händer
jag tvår mina händer
du renar dem från det vilket icke är av meningen
du lyfter dina händer in i eld
du renar dem från allt vilket icke är av meningen
dina händer äro vingar
talande allt vilket är av meningen
dina ögon är kristaller skär rent
se örnen
se kondoren
se innebördsgesten
så vaknar människosjälen ur djupmörkrets kvävelse
trött lyfter hon handen torkar giftet ur ögonen
i fredandet med ditt själv vakar du över elden
ditt hjärtas givna svar.
människan gör sig så många tankebilder
detta för sin egen trygghet
en trygghet vilken för henne allt längre bort från sitt själv
hon vandrar in i dödsdalar
livlösta
livlösta är stegen och vilsna
detta är att vara skendöd
endast den vilken varit där kan resa sig upp ty den döden är att vara levande död
den döden säger till hjärtat; lev ande.
*
Kanske
i aftonen brinner eldar
trummorna
fyller marken
stiger höga
vingar
vingar bredes vida
allt djupare sjönk stegen sjönk djupare
hur stegen än sökte lyfta höll marflodens händer om
så låt mig berätta
inte tala om
smärtan
om
tyngden
låt mig berätta hur
i natten tänder jag eldar
eldskålar
ställer mig i mitten
naknad
väntar stilla
helt stilla
tankemonsuner mawsim virvlar
med fjäder målar jag
deras tvekan
omsluter dem med ögonvingar
ber dem stilla
sakta fyller trumman mitt tömda
väsen
allt lättare är kroppen
lättare
upphör
är
jag stiger in i luften
i vinden
så underbart
lyftad
in
är vinden gives möjlighet
nära närma
vara
tyngden rinner
rinner
ur
henne
säger du; jag kan inte dansa
rör dig mjukt
våga följ
säger du; jag kan inte stå
rör dig mjukt i inre
våga följ
befria dig
för en
stund
till
varaktighet
vad bär dessa ord med sig; de bär med sig detta med samtalandets övergående i rörelse.
genom samtalet vilket är av största vikt
löses spärrarna förhoppningsvis
sakta
genom en god lyssnare
denne lyssnare måste till fullo se då det är dag till gå vidare
ibland är detta att röra sig
upphöra med att tala om
Istället befinna sig i.
det vet du; du vet att det går att ”lära” sig leva med stormarna
ty du vet att det efter storm sipprar gryningsljus
genom tyllgardinen
ty stormarna var icke tätare än en skir tyllgardin
tanken den stelbenta
Gör den tät tjock tjärliknande.
du fann ett vackert namn; monsuntankar, ännu vackrare mawsim
*
Källådror
ur mina händers
källådror
tårvingars kristalljus
bär mig
in i elddans
fingrar rör vid himladidems
eldstavar
slungas
bärnstenspärlor
glimmar
honungsdoftande
slungad
i natten sitter jag i indigohörnet
inträngd
inlindad
lindad
in
vaggar mitt hjärta i händer
vandrar över sargade
sargade
marker
inomutom utominom
vattnar
sargade marker
med
med mitt hjärtas blod
i natten i indigohörnet
inträngd
inlindad
lindad
in
dödsspiralen
genom att dö
födas
evig
lindar
lindar tråd
medsols
mina händer är frysande
så
så
kallt
är det
kallt
kallar dig
kallar
kallor
djupt violetta
vinröda
växa i ring runt mig
i kallor synes kristallklara tårdjup
älskade
så
så
så fryser
huden
i fjärran synes en stjärna
evig
evigs andedräkt
ur stjärna
flyger vitbröstad fågel
bär i näbb
skirblå
blomma
rodnar då mitt hjärta brister
sjung för mig älskade
se min själ
fridansa i ängen
upplev kvinnoanden
omfamna dig
ur mina händers
källådror
*
I denna dag
upplev världshjärtat
dansa rör dig
upplev glöden
elden
i ditt inre
hör rytmen fylla ditt hjärta
isen
is en
andningssjunger under stegen
Valen mjukströmmar
djuptoner
klyver
yta
ytsprickan
vattenljuskaskader
blomkrona
mångfaldigad
kristalljus
fyller mina ögon
hon stiger in i luft
friandas
isen i sen sjunger under stegen
solkaskader
stjärnjungfrur bär
gniststavar i händer
hör människa hör klangljusen
fylla ditt hjärta
azur
är ett vackert namn
jag dyker
genom ögat
fångas upp av ultramarin
in i djupviolett andning
visa mig kärlekens innersta väsen
fräls min hud
med
din kärleks händer
skölj mina ögon
med
din kärleks händer
sjung de sånger vilka aldrig
sjungits för mig
kärlekens rena flöden
sjung fridsstilla in i mitt hjärta
azur
är ett vackert namn
i denna dag
upplev världshjärtat
*
Ur
Ur öga
rinner tåren
vinge rör mjukt
fjäderlätt vid kind
händer kupas om
jag simmar med tåren
upptäcker
avtäcker
jag faller
faller jag
somnar rosenomsluten
Ur pupill
faller tåren
vinge rör mjukt
fjäderlätt vid kind
vingar kupas om
tåren är i o
droppe ros
seglar stilla
vingar lutas sakta
framom
rosenblads vattenfall jublar
hon sover
rosenbäddad
*
Bröstomslutan
i vinterfamn frös jag inom
nu
är jag smältande
smältande
gnisterliv
vita sidenslöjor böljar stiger
vinden leder för
slöjor sänkas
i kärlek smeker jag marker
ömt
stilla
smälter jag rinner bort
jag är en bäck
en flod en vårflod
ack så berusande fri
strömmar mellan stenar
lyfter upp stjärnljus
ur en gång snö
strör det i tacksamhetsglöd
i vinden
faller kittelregn utför klippan
är en sjö
sitt vid min sida
berätta dina steg
se krona öppnas
segla hav
slut ditt bröst om mig
slut mitt blad till ditt bröst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar