19 februari 2010

Tiden kan bli till det absolut värsta stängsel av taggtrådar vilket någonsin lindats om bördiga marker. tiden ifrågasätter varje gärnings nödvändighet så pass att den stjäl varje hjärtats kvalitetsgärning, vi skriver kvalitet ty det är den kvalitativa tiden vilken är hjärtats gärning, de gärningar vilka kvarstår i den tidssammanppressade livsgärningen blir taggar vilka sargar livet vilka sargar var gärning vilken sargar de bördiga markernas livsfrodan. denna frodan är livsvilja en livsvilja vilken aldrig rinner ut, den lindar sitt vara samman är vilande är blickande är upptäckande den ser varje uns av y tidssprickan däri sänder den ljus ty hjärtat är ett öga i det inre ett ögonbo
tiden
denna tid
anpassningstiden
upplöses i kärlek.
kärleken öppnar ögon
förblindar icke
lyfter fram
hur kan ögat förblindas i kärlek
av kärlek
kärlek är det inre ögats Samarkand
mjukt
mjuk sammetssköljan
sidenskimrande
två vingar har fåglar
två vingar har kärlekens kropp
två vingar bredes ut
flyger fria
snuddar vid tvenne poler ändå samma
de skiljas aldrig
är alltid ense
en seende
kärleken
den sanna
förblindar icke
i kärlek öppnar den upp
lyfter den fram
allt detta sker ty vingar har behov av balans
av harmoniandning
det sker icke då den ena vingen fortfar att gömma sig själv under vingen
flyg vingar flyg
tillsammans

se bergsväggen
det finna lampor mindre för inomhemmen
större för trädgårdar eller uterum
dessa lampor är gjorda av stenblock
det porlar vatten utefter väggen
vackra sånger

se bergsväggen
det sipprar vatten
berget bär en vattenmantel
stenen smälter
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger

upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas

tiden upplöses i kärlek

sannfärdighetskärlek

nu har vi vandrat genom öknar
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger

upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
"människan har i alla tider behövt ljus.
ljusgestalter har alltid "strålats" - förts ned till jorden. Till jorden eller den verklighet som människan befinner sig i.
Den verklighet eller det som jag benämner varat.
då jag talar om strålats ned kan det jämföras med - om det icke är det som då sker - ibland kan man se strålar - solstrålar som når ned till marken.
man kan se dem ”vandra” genom molnen och möta marken.”

vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
så åter strömmat in i jordesfär
därav varje ord runt människans uppåtblick
jorden tynger; gör stegen tunga
inte jorden, det är inte jorden vilken gör stegen tunga, det är mera jordtanken
jordetanken är inte tung
tanken har låsts fast vid ytskiktet
därav har vi vandrat in i rotsystem
in i rotrörelsens väckande
rotsystemens värmeväckande

i allt detta är medvetande - med vet ande et(t) - väckt.
För att då uppleva hoppets ljusgnistran
Hoppets ljusgnistran är det helande, tillitshelande att set

kronors blomning; se då ”även” din egen krona.

vi har vandrat vida
nu är vi åter i öknarna
vi lämnade aldrig öknarna
vi ser beduiners tältdukar fladdra, röras med vinden
böljande dukar
vingslag
andedräkt

fläkt av ande

beduiner
sandvandrare för dig till oasen
till källan

du frågade varför hoppet gavs; det gavs dig ty du är icke vissnad
du är en oas i oasen

hoppet är icke en hägring
hoppet är oasens smycke
hopp
heliga ords pelares portaler

heliga är ett vackert ord
heliga ord är sannhet
sannheten är pelare
pelare i liv
portaler är drömportar

så de heliga orden är valvbågar vilka förenar himmel och jord

åter ser du cirkeln ur sannhet helgad
Ur sannhet helgad av hjärtats människogärning.
*
Sammetssköljan

Duvhöken såg mig
i bädden

jag såg Duvhöken
i träd

vi vandrade in i varandra

Duvhöken
visade mig markers skönhet

fördes vida


så stod jag då åter i öknars länder
sandhavs vågor
flimrade soltöcken


i fjärran synes jaspisbäckens lov



stavar sätts ned i sand
i sjustjärna


beduintälts dukar
fladdrar
böljar i vinden

hennes höfter
vaggar
mjukt liv i vinden

i hennes ögons
djupt bruna sammetssköljan
synes markers gryning

paradisets trädgård
doftar vårregn


i natten
faller hennes slöja
i hans omfamn


hans händer
droppar eld i hennes sköte


hon följer hans rörelse
vid liv i vinden


oasens smycke synes blomma