se
ser
virvla
virvlande
åter ser jag en snöpelare vilken vrider sig medsols
inte vrider det är spiralens eviga rörelse
lugnt stilla vandrar denna pelare
över markerna
virvla
virvlande snö
böljar
väver
väv
vackert
väv vackert ljus in i väv
virvla
virvlande
bölja
snöslöja
bölja
väv vackert ljus in i liv
snö
stormar
vandrar in
lägger vägar
låt vägen ligga stilla
stilla dig
se vägen
låt vägen omsluta dig
jag ser markerna täckas av vit snö, pelaren breder ut sig, skapar vägar, med avseende till tidigare givna ord
ser jag den vita pelaren, gnistrande med tusende stjärnstoff, vet inom mig att detta är vit ljus och värme. pelaren breder ut sig och skapar sannvägar
det är en uppmaning
vägen är framför dig
du behöver inte oroa dig
du behöver inte göra något
så många gånger under dessa dagar har jag levt med ordet tillit
tillit till;
det vilket sker är av mening, bryts en linje helas den
alltid i en mening helas stegen till livsvilja
det blev en god bild, i9nternet avbröts med ens började surret, hur skall jag
varför denna oro vilken egentligen är en pålaga; hur kan du vara så dum att du tror det ordnar sig.
det handlar inte om att sätta sig med armar och ben i kors, å andra sidan gör det detta.
i den bemärkelsen av att knyta ihop sig
Sig inom lugn tilltro.
verkligen lyssna bortanför den egna bilden, vilken är föråldrad, den är ett skrapskikt,
ibland undrar jag var bilderna kommer från; skrapansikte
höll på att skriva; det behövs endast ett lätt skrapande med nageln för att lagret skall försvinna.
detta lager är gammalt damm, pålagor, inte att skämta bort ty det är mer eller mindre hjärntvätt
det är dock så att ”ju mer” människan vaknar ”desto” tunnare blir detta lager.
Slutligen är det knappt skönjbart.
i det stadiet av det knappt skönjbara; gör det ont.
det gör ont ty det är födelse in i ”den stora” ljustilliten.
det är insteget till den självlysande människan
då två sådana människor möts
lägger händer om varandra
sker ljusandning i etersfärens andning
det vilket sker är att en helande ljusström i värme skapas
genom helhetens vilja
till kärlek
i helhet.
vi har talat om vikten av rytm
av upprepningar
så är det
det jämna flödet
harmonisk auraandning
det lärs in
läggs på extra pålägg
dessa pålägg är en orytmisk upprepning
det är en negativ upprepning vilken heter så skedde så sker
vänd det hela
så sker så skedde
jämför inte skedde med sker
se sker i skedde
se orsaksverkan samt tillåt den nya plantan att gro
att spira
det medvetna sinnet
de medvetna själarna
värnar om varandra
ty de är i den gemensamma kärlekens vilja
deras väsen är fragila sensibla händer
det är en mycket stark
skörhet
den heter
ömhet
Sann ömhet.
åter förs jag till
vad är älska
det är ett stort
oändligord
ett ord vilket andas evig ljusvärme
oändlig vishet
o ändlig visdom
är livets skapelseskönhets kärleks ande
älska är ett oändligord
ett ord vars innebörd aldrig förminskas
det vill säga aldrig tar slut
då den inre
rena viljan är där
lever denna rörelse vidare
vidare in i det vilket benämns oanade höjder
ordet älska är omfamnen runt kärlek
kärlek är ljus och kärlek
Livets två grundpelare.
kom hem sade
jag tror att det endast finns
ett
älska
stannar en stund vid den meningen; de högsta sade att ansiktet förändras, ansiktet däremot inte djupmeningen.
”kärlekens ansikte
meningens kärlek ansikte
kan förändras, vad är det vi säger utbrister du;
den ande vilken är förändras ursprunget förändras icke
det är ett stort pusslande innan allt faller på plats på grund av alla motstridiga vill”
Ansiktet förändras på grund av det motsträviga vill. De sade; det är mycket pusslande innan bilden är hel
därför säger jag: vad
vad;
en
meningens
älska
älskar den unga människan; eller är det mer förälskelse.
älskar den unga människan, visst gör hon det,
den unga människan älskar starkt
älskar brinnande
älskar vackert
tillåts hon detta eller tvingas hon in i modernitet och stämmer denna modernitet med den unga människans moralitet, hjärtmoralitet.
i många avseenden är det kanske inom citationstecken en skolningsväg, varför säger jag så. jag säger så därför att meningen i kärlek i älska har tappat myckna färgskalor, en slags konturlöshet eller mera kroki utan fixering. låter jag negativ, det är jag inte, jag ser alla kval vilka lever i den unges kärlek.
den unge lever ofta i förvirring över vad älska är på grund av familjernas upplösande
mamma pappa lever separerade med ny mamma och pappa med ny med ny, ett ständigt föränderligt flöde, med avseende på den unges längtan till goda förebilder har jag full förståelse inför kaosbegreppet kärlek.
ser den unges längtan efter den sanna kärleken,
Så har de mänskliga stegen gjort kärleken till mer eller mindre irrbloss.
Värnaden om det egna hjärtat därmed den stora kärlekens hjärta har lösts upp.
Den unga människan älskar ofta förenat med stor smärta.
vad är älska
är livets skapelseskönhets kärleks ande
har jag älskat
djupt
rent
har jag släppt in
djupt
in
jag älskar djupt
så har det alltid varit
har jag älskat
djupt
rent
har jag släppt in
djupt
in
man(maskulinum)
de högsta har undervisat mig att det inte är ett hjärta inom oss
Där är flerfaldigade hjärtan.
barnet älskar
den unge älskar
den vuxne
jag talar om man kvinna, kvinna man
jag vet att det finns älska
för jag ser det i dig
*
det gör så ont att drömma dessa drömmar
jag räds att du vänder din rygg till mitt kvinnoväsen
*
så nära
där
genom alla skuggor
genom alla vålnader
hör jag
dig
viska
till mig
till
mig
du är vacker
dina händer är nära
varsamma
inte krävande
du vet vari min skygghet består
det var en gång en kvinna
hennes hud var stillnad
hennes hud
hade slutit sig om
värnande
om
hon frös
virade filtar
sjufaldigat om
ändå
frös hon
kvinnans hud var stillnad
hjärtat
flödade vida
vandrings vägar
genom
marker himlar
berg
dalar
så nära
så nära är jag
alltid
därför
är det så svårt att stiga in i dagen
älskade i natten brinner tusen skimrande lågor
min låga andas med dem alla
i ett andetag för en stund
gives mina händer
löfte
lov
kupar dem under månbladet
väntar stilla
klang faller in
stjärna uppfyller ögon
det är då
mina
ögon
sluts
älskade har du sett blommans krona trädets krona
alla kronor sakta slutas
så är det
har du sett fågel sakta sluta vingar om kropp
så är det
har du sett fingerljus sakta
flätas in i varandra i
handomfamnan
så är det
har du sett dagen sakta slutas natten gryningen
skymningen alla stunder sakta slutas
om varandra i ett till ett
i andningsljus
så är det
älskade har du sett ögonvingar
sakta slutas
om pupillen
det där
vackra
skimmerljuset
daggens gryningsdroppar
solstrålar vilka silas
genom av
trädfingrars sammanflätning
de skira pärlorna i dimman
i varmleende aning
så är det
älskade det är då mitt hjärta upplever
dina händer dina fingrar
strör stjärnstoff
in i varje vrå
din andedräkt är varm
värnsam
sammanvärnande
du upplever min rädsla andas ut
skälvande
i dina
händer
du tvagar min hud ren
ren klar från alla minnen
från smärtan vilken så ofta genomfar
tillsammans
tvagar vi
huden
ren
så är vår
viljas
svar
älskade du vet det jag inte vågar säga
det
är
då
jag upplever
skönheten
du lyfter ansiktet av mig
jag tillåter det ske
du ser
omfamnar
mitt leende ansiktsljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar