hon önskar sig fri från handfängsel:
jag befinner mig i ett snölandskap, harr lämnat boplatsen
är vid sidan av en stor väg, ser smutsen på vägen den bruna ickebruna sörjan
vet att där är eller ser eller anar att där är en vägbro
vet att jag måste skotta fritt
det är av stor vikt att jag skottar fritt detta för att snön skall smälta samt rinna undan
jag rör vid ytan försiktigt med spaden, gång på gång, skottar mycket tunna skikt
efter ett antal gånger lossnar snösjok
ser dessa smälta utan vattenflöde
de sjunker in
försvinner
det är mörkt där under bron i tunneln
tre män glider ned
dessa tre är hotfulla
vill ta mitt liv
jag säger:
men se, jag kan visa hans liv
denne sätts att vaka över mig
återigen skottar jag
ser ett tecken skymta ser du säger jag, han böjer sig tätt intill
jag söker om vartannat visa dölja
så faller jag ned på knä
borstar varligt undan snö
säger; ser du
jag hör:
hon önskar sig fri från handfängsel
hon ber ljus in i stegen
märkena efter handfängslen skall alltid vara där för att minna henne om ickefängslad stegvandring
hon önskar sig fri från handfängsel
hon önskar inte
hon arbetar sig fri
hon ser
livstecken
liv
så står hon
utan handfängsel
spröd
vid liv
han tillåter hennes liv
därför behöver hon inte gömma livstecknen
så står hon där naknad
inför honom
i vilje
med stängel spröd
han tillåter hennes liv
du ser henne vara honom ty du ser henne skotta bort det grova
grovhuden
överlevnadshuden
*
Till rämna (20 feb. 2010):
allt måste rämna
detta för att det nya skall framstå ur det gamla
*
i en hel livsvandring har mina fötter
mina händer varit ökenstäder
väggar
väntande
givande
så underbart är att giva
ökenstäder
fyllda
örtasängar
frösåddar
aldrig blommade
så faller en droppe i
en
droppe
jag bli forsande vårfloder
ymnighetsflöden
strömmande
jag sluter mina väggar tätare om
jag bär inte vilja till att kväva
dränka
bäst
är
så
*
Pupiller(ej publicerad)
livströttan släpper
mantelflykts
kvävarm
naknad livsstängel
huttrar i vindfång
ler
livsvåga
dina pupiller
är
värme
kanal
tunnel
ser
in
stiger in i din värme
dina ögonvingar
sluter
om
våra ögon
är varma
ljus
*
Svirr(ej publicerad)
med fågelsångers
svirr
runt huvud
strömmar
stjärnstrålars
ljus
klanger lindas i träds hår
tindrande
leende
solminnesljus
väcker pärlors
dröm
*
allt är en gest
geströrelse
ur den stiger formen
*
vardag
var dag
var dag
är ett gyllene tempel
vardande
var danande
var de andes
soluppståndan
ur hennes ögons djupa brunnar
stiger källans ådror
befruktar
marker
Hur det nu var är
Låt mig då berätta om en händelse vilken skedde
kanske då kanske här
Berättar jag om eller är jag i det är frågan.
Så jag väljer alltså att ta bladet från munnen, det är ett mycket vackert blad
visst är det så, det skrevs för länge, länge sedan.
Kanske vill du inte höra, du behöver inte, det är bara att stänga av eller hoppa till nästa tuva, det är inte så svårt i dessa dagar, det finns höghastigheter av det mesta.
skulle väl kunna välja att skapa en poetisk skrift väga för och emot
men - är det egentligen poesi, se bara hur fåglar flyger, fjärilar dansar
Nej inte kan väl jag stå där och rita luftriktningar.
Ja se bara barnens lek hur de skuttar hoppar springer smakar luktar
inte kan jag väl stå där och göra lekregler,
hur det än är så brukar barn samlas runt livets gärningar
en del säger att vi leker skuggteater jag säger att de nosar livsgärningar
På någe sätt är de fåglarna fjärilarna ja, allt det där vi gör, gör på sannriktigt djup
Bäcken strömmar flyter i ängens famn
hur det än är i suckstegen så är bäcken där
Där under snön
Är bäcken där eller är den här
hur det än är så vet bäcken
vet det suckstegen inte vet
varför skulle de då sucka
jag menar om de vet
kanske suckar de djupvisshetslycka
så där varmt gott hjärtuppfyllande
Visst är det väl en härlig upplevelse i dessa dagar
hur det än är; bäcken börjar sakta sträcka på sina strömmar
fingrar kammar bäckens hår
lägger du örat nära intill snön hör du den
lägger du örat nära intill mitt bröst hör du blodet sjunga
vinden ler nu då jag skriver
den gör verkligen det den fann väg in genom väggen
eller var den alltid här
hur det än är; vinden ler andas varsamt blåser in ljus genom snöväggen
bäcken upplever ljuset det klingar igenkännande
hur det än är så smälter snön
gör den verkligen det eller sjunker den in
kanske andas jordemoder in snön
hon kanske suckar djupt i värmehöljan
hur det än är; bäcken dansar i ängen ser du den
visst gör du det jag ser dig ligga skönt utsträckt i gräset med ögonen i molnen
så sätt dig då vandrare
sådärja nu sitter du i en stenhand
aha ville du hellre att jag säger på en sten
det spelar inte en roll det väsentliga är att du sitter
hur det än är så dansar bäcken för dig
den målar poesi
varför reser du dig
tycker du verkligen att bäcken borde ringla sig åt andra hållet runt stenen
tycker du verkligen att den stenen ger mer balans där
tycker du det eller tycker livssången detta
ja, jag vet inte jag sätter mig här för att lyssna helt stilla
jag lägger mina ögon i bäcken, följer den vida
det är så lustigt att känna jordefamnen om att ringla mig under berget att klättra uppför
det kittlar så lustigt i hela mig - hoppsan, där tog berget slut, breder ut mina vingar flyger
oh
så underbart, halloj där vandrare, kom, kom flyg med oss
tycker du att jag flög iväg nu
vad sade du, skulle jag berätta mh då gör jag väl det.
hur vet du att det jag berättar är sant eller osant, hur vet du det
jag kanske är enormt påhittig eller ser du in i mina ögon
hur det än är så lämnar jag avgörandet, upplevandet till dig
du får välan tolka det hit eller dit, det viktiga för mig är att bilderna skänker dig
just upplevande, mina ord är aldrig för att såra
det är min vilja att du vet
i vita markers hägn i en trädgård växte det rosor
det var vinter så rosorna såg välan inte mycket ut för världen
stela pinnar mest
med förtretliga taggar
Vilka nöp sig fast i kläderna.
ibland hördes de säga; stanna här en stund, de flesta vandrade bara förbi
sökte skaka sig loss, sådär irriterat.
ännu mer irriterade blev de då de upptäckte revorna i garnityret
rosorna hade funnit en boplats i söder, de blickade ut eller mer in i ängen
sly hade en länge skymt sikten en vänlig hand hade nu bett slyn undan
åter fann vindarna vägar lekande mjuka smekande vägar
solhänder fann vägar ända intill marken
rosorna njöt i fulla andedrag
så de älskade det glittrande tindrande täcket runt sig
visst var det ovanligt högt
men så vackert
ljuset blev längre och längre
skuggorna kortare och kortare
det pirrade i tårna
trädgårdsmästaren besökte dem var dag
nu skönjde hans blick grönskiftningar i stelpinnar
hans händer log värme rörde vid
duntäcket sjönk alltmer samman
bäckar tindrade porlade om
rosor log rotvärman
trädgårdsmästaren log rotvärman
hur det nu kom sig så var marken en stjärnklar natt helt bar
trädgårdsmästaren nalkades deras boplats nu med varliga steg
han lade sig på knä invid
så mjuka goda är hans händer
han borstar varligt jorden undan
han ser pärlor finna vägar ur stela pinnar
trädgårdsmästaren berättar för rosorna allt han gör
de vet alla hans rörelser, upplever inte rädsla, de vet, han vet
tillsammansvetande lever de
rosorna steg allt högre till skyn
så de älskade vinden värmen mot kinden
alla vingpryddas nära
rosornas hjärtan fröjdade sig och trädgårdsmästarens med dem
tillsammanshjärtansfröjdande lever de
en av rosorna följde med stor kärlek trädgårdsmästarens steg
hon bar röda kläder ännu ej synliga
hon längtade in i hans ögon
älskade hans handljus innerligt
trädgårdsmästaren snuddade ofta vid hennes stängel med nynnande sånger nuddande nära
pärlor öppnades han möttes av djuptgröna smaragders blad
bladen vandrade spiral uppför
hennes sirliga fingrar höll ännu om knoppen
fjärilar dansade runt runt om kanske upplevde de hennes innerlängtan
de cirklade runt om henne runt om trädgårdsmästaren
en dag vek knoppen ut bladen skira gula likt musslan snäckan pärlan i havet
så vacker du är nynnade trädgårdsmästaren
bladen skiftade var nu vita
vita seglande drömmoln
så vacker du är i dina vita kjolar
hon rodnade inför hans kärlekssköljande ögon
du är allt en pärlemorros du vackra viskade trädgårdsmästaren och rörde varsamt vid
de andra rosorna log med dem båda
de visste vindens sång
i gryningen nästa dag fann trädgårdsmästaren silverne daggens droppar i hennes krona
varför gråter du kära han satte sig helt stilla lyssnande invid
hur det nu var så somnade han dröm
vaknade i skymnings solvandring
såg fåglar flyga friljus
kände doften av ros
öppnade ögon
hennes fingrar
rörde vid
han ser
henne
hon står skrudad framför honom
i röd, djupt röd klädnad
jag grät därför att
det gör ont
att födas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar