7 februari 2010

Ekot av det förgångnas
Förvridna ordskap

så löd orden
Vi har talat runt det förgångna i ljuset av framtiden.
se nu orden; meningen av ekot av det förgångnas förvridna ordskap
det ordskap vilket fått dig att bruka ordet sannhet
ty du ser de förvridna buden
ett ordskap är icke ett ordskapande
det är icke heller ett ordstäv
det är mer eller mindre det vilket i skrivandet stiger upp inom dig:
Ett skåp med ord.

skåpet kan vara mycket vackert gjort
Ord hållna i skåp är liv hållet i bur.

du undrar nu genast varför det heter äktenskap,
det är en bra undran
vi har talat om äktenskapet, du behöver inte leta efter de orden. vi har talat om äktenskapet varandes äkta skapande
detta var i samband med att se ordet giftermål i förhållande till eller av äktenskap.
Här talar vi om förvridet ordskap.
det vi talar om är gjorda sanningar vilka paketerats in i skåp för att användas vid lägliga tillfällen. lägrande tillfällen

De vandrade vida i öknar
fötter fann inte fäste
sanden vek undan sina blad
deras hud skrumpnade sakta ut
deras ögon blickade tomma oförstående
fingrar kröktes efter mer efter mer
fötterna rev hennes hud
de föll
de föll
med ansiktet in i den skärande sanden
den sand vilken en gång var deras livs hav
sanden förblödde vek undan sina blad

där såg de henne i en blinkning
röra sig mjukt
en hägring så trodde de
förmådde resa sig ur
en hägring vilken visade sig vara
den vänaste av allt liv
med kupade händer bjöd hon dem att dricka
ur sina ådror
rent klart liv
de drack spottade ut vätskan
då vätskan mötte marken
fräste markens händer
hennes hud
deras saliv gjorde vätskan frätande
av lögnens svek
hon renade källans strömmar
giftet drogs ur
åter bjöd hon dem att dricka av
det renade vattnet
ur sina ådror
rent klart liv
de svalde med möda
strupar vreds ett halvt varv

ett halvt månvarv
hon log i mildljusets värme
de slog läger
lägrade oasen
hon vissnade in i källans ådror

förvirrade såg de sig om
oasen var icke mer
icke mer för dem
vid varje månvarvs fullbordade krets
ställes frågan
ser ni skirljusets slöjor andas
var gång de viker undan blicken
måste de åter vända ansiktet in i
den blödande sanden
den sand vilken en gång var deras livs hav

dagar nätter vandrade
frågan ställdes
så lyfte de blicken ur blindofästet
bejakade frågans ljus
sanden drogs samman
inför deras ögon
blommar öknen
bäckar porlar
öknen är en blommande oas
en rosenträdgård
en tempellund

en ljusgård av värme fylld

Det vi talar om är gjorda sanningar vilka paketerats in i skåp
För att användas vid lägliga tillfällen.
Lägrande tillfällen
Dessa ordskap blir en slags bindlar
Bindlar vilka gömmer dagsljuset
det vill säga gömmer medvetandeljusets vaknavara

medvetandeljusets vaknavara
är
ljusströmmande
det finns högre perspektiv
geometri

kristallpunkter vilka strålar ut
du såg kristallstavar
cykloider framträda ur moln
du behöver inte fundera ytterligare över det upplevda
se skönheten
lev med den
Tillåt regnbågsfärger att skimra i din hud.

det hade alltid sagts
dyk inte på okända vatten
du kan slå huvudet i en sten bli förlamad

det du började fundera över eller vandrade in i är
varför de säger;
dyk inte på okända vatten, det kan finnas stenar,
akta huvudet
Alltid akta huvudet.

huvudet, det dyrbaraste i människoord
nej, det är inte sarkasm.
vad är vatten; livets vatten, eteriska strömmar.
vad är stenar, tankestenar eller blommande stenar,
Vad är grund.
Det finns en negativ betydelse samt en positiv.

då du dyker samt slår i huvudet kan det hela sluta med förlamning, det är sant.
Se då detta i bildsvit med orden akta huvudet.
då du slår i huvudet blir du förlamad av vad;
vad är det du ser, du snor in dig i ord;

jag ser att tanken förlamar stegen, då vi skär av huvudet/tanken
från kroppen
från själen
Från stegen blir livet förlamat.
då vi medvetet ”hoppar” i vattnet kan vi se stenarna
samt genom rörelsen
Se stenar blomma.

förlamningen är alltså en slags tankeförlamning,
Det är din gamla bild av kobran.
ja Kobran är vacker då den är Kobra

Kobran är inte vacker då den är människa.

*
In i
O sällhet se mina röda rosenvingar
mjukt av ängslöfte
svepa daggens
droppljus
in i min älskades ögon
mjukt snudda
nudda vid hans läppar
strö rosenbladsnektar
in i hans ögonsalar
oh sällhet se mina röda rosenvingar
teckna kärleks
vita ljus
*


Mötervinge
fågelvinge
rör vid gran

mjuk
vitskimrande

faller över axlar
sköljer
skuldros tyngda

vinge bär klangskapande vida
möter vinge

fågel rör vid ljusfyllans värme
*
Islyktor
Kristallögons skärpa
tindrar

gryning salar
mjukbäddas

älskade jag bjuder dig in

iskristallers droppar skapar ljusskålar