helgat är ett vackert ord
helgat varde ditt namn
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
ser du stenen
det är länge sedan vi talade genom stenar
genom stenars riken
så djupa är stenars klanger
de vet vad jordeälskan är
de vet det luften inte vet
det luften vet
därför balanserar
de varandra
vandrar
ständigt
i varandra
evig är kärlekens
gestaltspråksande
stenen ligger mjukt inbäddad
du ser stenen
stenkroppen
det du inte ser är rötterna
stenens rötter
du ser inte ljustrådarna stenen spinner
du ser dem
upplever dem
en gång såg en stjärna den undersköna jorden
uppfylldes av längtan att vandra in i sin moders famn
i himlen syntes ett stjärnfall
stenen ligger mjukt inbäddad
stenen var en gång en stjärna
är en kropp
så är du
allt liv
en
kropp
glömmer vi för en stund stenens rötter
stenens ljustrådar
endast
ser stenen
stenkroppen
till synes är denna kropp hård nästintill ogenombrytbar, du måste ha en slägga eller specialverktyg eller rent av dynamit för att tränga igenom.
dynamiten är inte det bästa medlet, den tillfogar stor skada
Även om den är en god bild för att öppna upp.
ty den upplevelsen är ofta explosivt smärtsam
en stenkropp vilken aldrig eller nästintill aldrig berörs av solfingrar stelnar allt mer
drar sig alltmer inom
ändå är det så
att stenen gör mycket i det så kallat fördolda
stenen längtade uppfylldes av längtan
till vandring i de sköna underbart vackra jordekaskaderna
omfamnades av Modern
ser du tanken
stenen är en tanke
en tankeform
träd fäller bladen
du fäller bladtankar
dina bladtankar faller in i hennes händer
hon silar tankarna
silar dem genom sina fransar
hon andas ut skönheten
stenen har rötter så har du så har allt liv
skulle alla dessa rötter vara synliga skulle alla edra blodådror vara synliga skulle det bli ett evigt ett evighets snubblande
ja, det är det du ser, vi använder evigt/evighets snubblande, detta för att belysa det vilket sker, skulle alla dessa rötter vara synliga skulle ni alltmer söka hålla fast - vilket är evigt/evighet - det vill säga inte våga ta de steg barnen gör. barnen vilka är i allt, barnen vilka slöjan icke lagts för ögonen. Barnen är i evig andning
vad är det barnen gör, de vandrar i de så kallade mellanrummen i evig andning; de vandrar andesteg, andeandning ty de är förbundna, sammanbundna är i anden.
så är även den så kallade vuxne men den vuxne, vilket vi många gånger sagt är tvingad att göra ett medvetet omval. detta omval är bejakelsen av;
stenen längtade uppfylldes av längtan
till vandring i de sköna underbart vackra jordekaskaderna
omfamnades av modern
stenen faller in – för att belysa upplevelsen är det ett hårt fall,
barnet vandrar genom födslokanalen möts av ett oerhört starkt ljus, den upplevelsen är likartad med att falla hårt, det är verkligen att möta ett motstånd, en vägg av mark eller av ljus.
stenen valde, barnet valde, människan valde jordevandring
människan kan vara en sten vilken ”endast” ligger där
sakta bli hårdare
kanske täckas av mossa
ja, så måste det bli ty hon gömmer sitt väsen
allt gömt är hemligheter
det berättar mossan
visst är det vackert att se mossa efter regn
i gryningen
tusende tårar
droppar
kristallklara
ditt inre väsen sipprar ut
i bön om
var liv
i
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
låter detta otäckt
varför; så har allt liv
stenen upplever allt det vilket var
dåtid
bakombarnets steg
stenen spinner ljustrådar
vart spinnes dessa trådar till
alldeles riktigt; de spinnes till himlen
de högre sfärerna
vad gör stenen
stenen upplever fram framombarnets steg
så strömmar dessa upplevelser
stenen transformerar nu alla uppgifter vidare
vidare
berättar var eller hur
smärtsteg kan helas
Berättar det genom rotväven.
är inte detta fantastiskt
genom denna berörande upplevande rörelseförmedlande länkande kärleksandning
öppnar stenen sina händer sitt hjärta
sitt liv
till
alltet
helgat är ett vackert ord
helgat varde ditt namn
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
så är det
stenen allt liv uppfylldes av längtan
av medveten längtande
det är inte meningen att frånskilja stegen från jordeströmmen
det är inte meningen att sikta mot eller på stjärnorna
ni är ju stjärnorna
genom denna insikt är ni
helandeverktyg
hel ande verktyg
se verktyg
tyg
verkande tyg
verkande väv
under skrivandet av genom stenen har du sett en mänsklig hjärna
du har sett denna hjärna med alla dess blodådror
du ser formen av en sten
från denna ser du ryggmärgskanalen en spinal
denna spinal liknar trådarna vilka ”hänger” vid maneten
maneten är i havet med skira kjolar, det har vi talat om, den har trådar
dessa rottrådar spinaltrådar kan ses under svampar, under de spirande plantorna, de första rottrådarna.
manetens trådar är antingen brännande eller inte
tanken är brännande eller inte
så låt oss nu vandra vidare
inte vandra vidare i mänskliga termer
låt oss vandra vidare
lyften skulden från dina axlar känn upplev smärtan lindras
se stenen bli en blomma en stängel en knopp omgiven av svepeblad av foderblad
lager på lager
knoppen med alla blad är inte svår att omvandla till en hand
handen håller hårt om livet
öppnar du handen är den tom
det är mellanrummen ävenså
är de tomma eller vad är där
enkelt beskrivet; foderbladen öppnas kronbladen synes nu sakta av ljus av värme vikas upp
så stor blomman där
i blommans mitt finns ännu en cirkel
vad finns där
ståndare samt pistiller
solgula är de du ser, du ser en ros eller en lotus, det är en ros ty du upplever doften
du fylls av leende ljus av de gula frömjölsögonen en humla kommer du fylls av brummandet
en fjäril kommer du fylls av dans
du rör dig
rör dig
dig rör
rörande
rör ande
fläkt
detta sker vid avläggandet av skulden
skulden av alla pålagor vilka fört dig bort
bort från det du är
människa
lyft dina skuldror
upplev harmoni
ser du partiet där vid skuldrorna,
visst är det en
lemniskata
axlar skuldror nyckelben
harmonins symbol samt flödesströmmar
vad sker då du är spänd av att bära
flödet stängs av till viss del blir du halshuggen
huvudet tänker
huvudet har inte kontakt
spinaltrådarna är knutna
nu säger genast en läkare spinalen är ryggraden,
så klä av skelettet och se de nervtrådar vi här berör
spinaltrådar är knutna
du är till viss del halshuggen
talet påverkas
luftströmmen påverkas
du hamnar i kramp
en själskramp
vilken gör fruktansvärt ont
hur löses den krampen
med dynamit
nej, det är inte så bra
se havet
hör vindar öka i styrka
se de mörka molnen hopas, de stiger över varandra så ser det ut
skulle du stå på deras andra sida skulle du se att detta är en enorm molnkrona
en molnlotus vilken är av alla tankar enbart vända uppåt
förglömmandes jordelivs vara
förglömmandes mening till vandringen
vindarna har behov av andning
du har behov av andning
vindarna vänder denna enorma molnblomma
regn vräker forsar ned
havet stiger
människan söker bygga vallar
vallarna blir högre
regnet piskar bildligt talat
havet stiger
och
vallarna sprängs av inre
livsvilja
det sker inom dig
minns jordfelsbrytaren
hjärtats röst
andas
inte med dynamit
även om det känns så
hjärtat gör detta ty det hör själens rop
själen är inte ett krampväsen
själen har behov av rörelse
en inre rörelse sätts igång
till slut stiger havet
tårfloden
gång på gång
till dess vallarna har silats av
blomman vänder sitt ansikte upp
ler ljus
där i det ögonblicket är allt stilla
du ser ett grässtrå
en droppe vid gräsets spets
en solstråle finner
en stjärna
tindrar i
en gång såg en stjärna den undersköna jorden
uppfylldes av längtan att vandra in i sin moders famn
i himlen syntes ett stjärnfall
stenen ligger mjukt inbäddad
stenen var en gång en stjärna
ser du tanken
stenen är en tanke
en tankeform
träd fäller bladen
du fäller bladtankar
dina bladtankar faller in i hennes händer
hon silar tankarna
silar dem genom sina fransar
hon andas ut skönheten
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i detta skeende ”växer” huvudet fast
låter det otäckt
inte alls vi visar endast hur allt
förenas
i detta skede helas spinaltrådarna
så synes himmelsmaneten omfamna jordemaneten
allt liv är förenat
helgat varde ditt namn människa
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
så ser du åter stenen
stenen gråter i smärta
är uppfylld av smärta
det går inte att vräka upp stenen
det går
men varför
droppen urholkar stenen, vi säger
droppen uppfyller stenen
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
balansen harmonin är i detta
den hjärna du sett eller sten
är den mänskliga kroppen
kan vara en sköldpadda
fascinerande väsen eller hur, med detta hårda skal se hur den vandrar till havet, livet där simmar den graciöst armar ben huvud synes, så vandrar den upp på land där vet den att huvudet inte kan vara ute i solen jämnt, sköldpaddan upplever samt väljer huvudets utevistelse. sköldpaddan lägger sina ägg i jordehänder, visst är det ett fascinerande väsen, månghundraårigt.
så är den gudomliga tanken
fylld av skapande liv så se nu bilden av stenen eller hjärnan
se hur den cirkulerar
den rör sig planetarisk rörelse
planetdans
spinaltrådarna är stundtals ”uppåt” stundtals ”nedåt”.
så är det du har en kropp du har fötter samt huvud
balansen
skänker
vad skrev du
tankemonsuner mawsim virvlar, med fjäder målar jag deras tvekan
omsluter dem med ögonvingar ber dem stilla, sakta fyller trumman mitt tömda väsen
allt lättare är kroppen lättare, kroppen upphör är, jag stiger in i luften i vinden
så underbart lyftad in, är vinden gives möjlighet nära närma vara
tyngden rinner rinner ur henne
säger du; jag kan inte dansa rör dig mjukt våga följ
säger du; jag kan inte stå rör dig mjukt i inre våga följ
befria dig för en stund
till
varaktighet
så kan vi se orden från gårdagens ord:
säll är den vilken vandrar tyngdens steg
utan tyngd
detta är stora ord vilka kan smärta läsarögat vilket har det svårt, orden är icke illa menande; se dem noga: de förtäljer dig smärtans steg då de förmås ses vara befriande steg, det vill säga att de leder dig till en fridsplats. det är att se tyngden samt veta nådens sanna ljus
Vi har så lätt att endast se blodspåren i stunden då det sker.
har i denna dag levt med vad är det att ha ont
det finns fysisk smärta samt själslig, andlig med mera mera.
Samtalsterapi är av godo kanske.
denna dag ser jag vikten av att våga följa vågtoppen,
se stormens gryningsljus i stillan,
det går ju inte att ropa ut vad skulle då ske
men, jag tror
är tämligen övertygad om att det går att ”lära” sig hantera
det vill säga leva med smärtan,
finna de redskap vilka föder liv,
Det vilket är för ett väsen behöver inte oavlåtligen vara för ett annat väsen.
Tycker ej om att skriva ett väsen och ett annat.
ser jag varje väsen vara ett organ i helheten då blir det mer lätt att skriva så.
smärtan; en stor bov i dramat är att mången vilken har det svårt upplever sig skyldig, skyldig för att den mår dåligt. Skyldig för att denne inte passar in i produktionsmallen.
detta är det du ovan skrivit;
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
*
ibland är min upplevelse lagra
lagrande av era ord
skriva
skriva
lagra
till vad
för vad
så ser jag lager på lager ger värme
värme ger ljus
då jag inte fryser förmår jag uppleva glädjeljus
dotter
en droppe föll
på stenens yttersta spets
droppen vandrade lindade liv runt
droppe stenen är nu en dopfunt
till liv
*
vilaren vandraren
Ett uråldrigt träd stod i ängen
ängen hade en gång varit en hage med betande djur
kanske med ett torp
stenarna i hagen låg stilla så
omgärdad är denna plats av en stenmur
en sådan vacker stenmur med gråskimrande mosstenar
stannar du med stenarna
berättar de hur människan lyfte dem ur jordhänder
med grova störar
hur människan begrundade stenars nybäddar
stenarna mindes alla steg alla händer
glädje lycka sorg vemod
platsen är rofylld
helgad är ett vackert ord
trädet är inte ensamträd i en vid båge
ett skimmerljusdiadem
synes skogen runt ängens östersida
där är bäckens porlande sånger
susande vass
kaveldun
kabbeleka solleende
i vårgryning vita mjukpärlor
bäcken har funnit kittlande vägar från sjön
sjön fann vägar ur en gång storhavets händer
in till hagen
från sjön lever en å
trädet ler vänder ansiktet in i söder
hör barn tumla om i ysterglädje
ser vacker stenlada med svalor
med kuttrande duvor med dofter av det
vilket en gång var
ljuvstegen
ser rosengårdar
ser kvarnen högt upp på kullen
kvarnen trädet brukar språka med varandra
marken rör sig sakta livvibrerande
trädet känner steg i marken
mjuka lätta
begrundande
en hand rör vid
trädet andas in beröringen
en rygg lutas smeksamt följsamt till
trädet släpper ett blad i vandrarens knä
trädet släpper en äppelblomma i vilarens hår
trädet andas in
huddoft
välkommen vandrare
vandraren
andas ut
andas
om
mjukt frågar trädet
hur kommer det sig att
människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är för tung
vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar
ser då inte människan gräsets mjuka silverljus i guld
andas hon icke blommor
hör hon inte vindens sånger
ser hon inte
vingprydda benskrudade
krypande gående
slingrande
skuttande
livens liv
stenar suckar mjukt spinner ljustrådar vida
hur kommer det sig
att människan reser så mycket
hit och dit
dit och hit söker vila finner hastande
reser allt längre bort från
sitt själv
är hon då rädd för stilla
vet hon då inte att stilla är rörelse
hon söker sig vida
vida kring
vida
högre
vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar
upplever markens omfamn upplever trädets rötter
upplever strömmar i allt
ljus silas genom grenar
träd strör solgull
månsilver i
hud
värme silas
genom gräs
jord skänker värme
vilaren uppfylls av kärlek
stenar ler mjukt spinner ljustrådar vida
mjukt frågar trädet
ser du mina rötter
ja, de är egentligen inte mina
de är lika mycket dina
du märker det inte vi väver rötter
tillsammans
en vacker väv blir det
är det
du orkar inte lyfta stenen där
och varför
skall du
det
skulle du göra det
skulle du se våra rötter tala
tala samman
du brukar se allt detta då dina händer är i jorden
hur våra färger skiftar
ändå är vi
alltid i är
du tycker om solväv
silverne pärlor
kan du se rotvävens kopparglöd
rotväv är vackerliv
låt mig berätta hur jag reser
visst sträcker jag kronan högt
det gör vi väl alla
så är väl
det är lyftande att
sträcka kronan
högt
vara stolt i sitt själv
uppleva hemma
för att se vida
för att
röra vid stjärnorna
solen månen planeterna
vi har förtroliga samtal
de trivs i min krona
underbart är det att uppleva dem inom
sländan spinner
spinnrockshjulen snurrar
visst älskar jag den
underbara berusande själsrörelsen
trädet mjukskrattade
men
du skulle kanske inte tycka om att se flygande träd
visste du inte det
vi kan flyga stenarna likaså
du kan också flyga
men du skulle kanske inte tycka om flygande träd
därför står jag här älskandes jorden stadigt
hon är vacker i skrudstegen
det är vackert att följa livet
inte streta emot
min fråga var
varför söker människan vägar högre
så högt att hon
glömmer
låt mig berätta hur jag gör
ser du det lilla trädet
där
här
ser du
det är många träd
delar av mig ändå är vi
ett
mina rötter våra rötter finner vägar
jag är på en plats
samtidigt i många
och hur skall jag lära känna
om jag inte är
i
människan lyfter blicken sluter ögonen
stiger högre dansar med stjärnor
allt detta underbara
reser vida
vida
högre
hon längtar till molndanser
vill ha sina fötter
där
det sägs att tanken tänker visst gör den det
men tanken kan inte tänka själv tanken har behov av jord
jordad verklighet
människan sörjer de tunga jordstegen
vet du hon har en jordfelsbrytare inom
så underbart viskar den
en slags solväv
silverväv
tanken
lever i rötterna
rotväv
visst är det svårare att se denna rörelse
rotväven
det är enklare att lyfta blicken
ändå är det så att tanken
tänker
liv
det kan endast ske
då resan är i
balans
människan kan färdas
genom på
mångahanda
sätt
det jag försöker berätta är att
trädets krona
kanske är synligt
där
i det vilket kallas
himlen
visst är det så
regnbågens ena halva syns ovan hennes hud
den andra halvan är under
det är lite svårt att berätta
det finns ju inte ovan och under
visst är det underbart
vi är i cirkeln
regnbågen skänker oss
våra färger
trädets krona är bäddad i hennes händer
hon tänker ut allt det vackra
runt oss
hur kommer det sig att människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är
för tung
vilaren vandraren funderar en stund
helgad är ett vackert ord
vinden rör vid hans nacke
en vit blomma
faller i hans hand
han ser ett ansikte skymta
leendevackert viskar äppelvinden
slut mitt blad till ditt bröst
han gör så
ur stammen stiger hon
smeker varligt hans panna ljus
i rosenvinden
dansar de
solväv
silverväv
rotväv
böljar
med
i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar