för att överhuvudtaget förstå vikten av helande är det kanske - tyvärr så – att du måste vetandeuppleva smärtan
smärtkulmen
för att helande
verkligt helande skall ske är en av förutsättningarna medlevande insikt
medlevande insikt i att familjen är allt
du är i en familj en ”litenhetsfamilj”
du föds
vandrar
in i
familjen
alltets allfamilj
du är alltså i en ”liten” familjering samt i alltets allfamilj
är du i smärta
lyft din hand
lägg den i fader träds hand;
visa mig vägen
lägg din hand i moder träds hand;
hölj mitt hjärta
vari du än är
se icke människan varandes de enda; den näraste kretsen
det seendet är begränsatinlärt
träds ögon blickade
såg
hörde
förde
till
du är
allt vilket vandrar är frön
människan är frön
höljande skal
blommande
människan är jordemästare
trädgårdsmästare
samtidigt
frön
människan är här
inte för att bre ut asfalt
människan är här för att fylla ögonen med glädje då maskrosen spräcker asfalten
är här för glädjan
glädjan med solhjulen solkjolarnas danser
maskrosen
alla gula blommor visar er solkrafts överlevnad
helandeöga
silverblommor finns ej
vatten finns
hon vattnar soldansare
hon strömmar innehållsfloder i mansgärning
till viss del är det så;
mannens vandring blev huvud(huvudetstanke)
icke hjärttanke
kvinnans vandring blev grotta(födslotanke) icke hjärttanke
se mötet
mannens tanke sjunker
kvinnans stiger
huvudet samt livmodern är likartad form
se skönheten
alla vita blommor visar vidgandemöte
det sker vid smärtebbning
du är vacker
tyck om dig själv
tyck inte (anse inte)om dig själv – vet
vet djupupplev; du är vacker
våga tycka alldeles för mycket om dig själv
detta för att inte tillåta
mötesillagörande
du kanske aldrig tyckt om dig själv
gör det nu
gör det nu
du är vacker
se detta;
om liv förs samman:
om du förs till mig
om jag förs till dig
måste vi ha förtroende till att vi ger varandra våra behov
så är det
Hennes hud är sensorer
sensivitetsfingrar
Hon känner vilket är
upplever edra väsen
Hon andas edra behov
ni andas Hennes behov
människan strävar ofta emot ty de tror ej att Hennes behov motsvarar deras, ändock har bilden alltid levt; den ammande modern
moder med barn vid sitt bröst
grunden till denna motsträvan är det människan, är vad människan lärts, inpräglats
nämligen att icke se punkten i solcirkeln
punkten är ögonstenen
hon är det – människan - är ögonstenen
människa du vandrar var dag på, i Hennes hudkännan
Hon, Modern känner vet, kännandevet
ser till dig
det du känner upplever
upplever känner Hon
Hon känner, vet, ser till dig
se växterna träden
växterna
ser
blickar närmastnärma
träd blickar vida
med avseende till detta;
Hennes hud
så vet du att rötter är en väv
är vävan
då dina fötter andas ditt liv in i hennes hud
då den andres fötter andas dennes liv in i hennes hud
båda bär djupminne
djuplängtan
Vad sker tror du
Genom trädens rötter
stammar
andas dina stegs behov
annans stegbehov
vind
liv
för er samman
ofta är motsträvan det vilket gör separation
ja detta med en begränsad yta är tämligen visande
ställ dig framför fönsterrutan, blicka ut
visst ser du långt
ändå är det en slags skygglappar vilka distanserar dig
fönstret kan ävenså vara smutsigt
kan vara en sämre slipad yta
ljuset kanske bländar
en oändlig mängd av orsaker faktorer kan påverka ditt seende
en sak är helt säker, fönstret stänger ute doft samt smak, med andra ord kan du se en vy medan doften du står i inte hör samman med den vyn
detta är en begränsatupplevelse
till viss del är detta detsamma - samma skeende - i dagsvandringen
ljuset, dagsljuset liksom ramar in med avseende till att dina sinnen är oskarpa; minns så orden om det trubbiga redskapet kniven;
det sovande dagsmedvetandet är en ovässad oslipad kniv
är en ovässad penna
det sovande dagsmedvetandet är en ovässad oslipad kniv
är en ovässad penna
vi önskar tala vidare runt detta
det är få leenden bland andevandrare bland människor över huvud taget
visst är det av högsta prioritet att vara medveten
dock icke medveten sönder
med vetande söndergörande
visst är det av högsta prioritet att vara medveten
vara medveten om varför du skrattar ler eller gråter
men det får inte bli så att du upphör att vara att leva
detta att vara medveten har intet med att
tänka känslor
tänka i allt
med huvudtanken vara i allt
det är inte att
tänka sönder upplevandet
att vara medveten om är
att vara i
vara i liv
våga ge dig hän
hängivelse
hän i givelse
givelse hän
skratta om du är glad
gråt om du är ledsen
men vet
var
med
i detta skeende
var med i livets rörelse med hela dig
våga leva i orgasmiskt liv
det är inte meningen att spontanitet samt livsrus skall upphöra
då fågeln ”kastar” sig in i luften; tänker den
då elden brinner; tänker den
då vattnet forsar; tänker det
vi kan ta det ena exemplet efter det andra
och visst går det att motbevisa eller lyfta fram faran
men är det en fara
varför brinner elden för starkt
varför forsar vattnet för starkt
och så vidare
det är den fråga du bör leva med
varför slår barn sig
varför skär ungdomar sig
varför finns ätstörningar
drogberoende med mera
varför
vad är detta symptom på
var är
orsaken
det är sant, ditt yttrande,
din upplevelse är sannhet
hur skulle du uppleva att se barnen sucka
gå med allvarliga ansikten
dag ut och dag in
hur skulle du uppleva mörkret utan sol stjärnor ljus
nog skulle du söka kittla dem
nog skulle du fyllas av undran
varför
det är vackert att höra skratt
pärlleenden
att vara medveten är alltså inte att vända mungiporna ned
glöm inte leendeansikten
leende an sikten
land i sikte
sikte
sikte
en god ledare ser ”även” de minsta i vildheten/vildmarken/ödemarken
lever i lever med dem upplever deras smärta
är allt med och i
alltid
en famn
en god ledare
ser
hör
”även” de ”minstas”
lidande och svårigheter i det höga gräset
nyckelpigor är vackra fångar ofta barnets blick
den röda färgen, de svarta prickarna
nyckelpigan har svarta prickar
svarta moln
så kan de tydas
det brukar sägas att dessa prickar är levnadsår; är då varje år en svart prick ett svart moln, vad gör nyckelpigan, den breder ut svepevingar så skimrar silverne solhjul. nyckelpiga landar helar äter rent, befriar blad stjälk knopp från löss. är inte det en vacker bild, så gör modern, hon tar i kärlek emot samt renar.
så är varje väsen hennes barn, alltets barn.
vandrar vi så in bland människofolken och ser de ord du skrev;
det är väl klart vi alla är grandparents (far och morföräldrar)
yngre – äldre visst är det så
en mycket vacker
gestbild.
Nyckelpiga
hon
släpper
nyckelpiga fri
nyckelpigas vingar är silverne solhjul
strömmande
röd
kärlek
svarta moln är prickar
synes på svepeskal
nyckelpiga renar blad
stjälk
blommas knopp
hon ser nyckelpigavandring
från strå till strå
nyckelpiga
faller
hon
breder ut sig själv över hela marken
finner
nyckelpiga
lyfter varsamt
upp
helar bens undanslagna vandring
följer
väntar
nynnar
allt är väl
allt är ordnat
en dag lyfter hon åter hand
nyckelpiga synes
vingar är silverne solhjul
strömmande
röd
kärlek
*
på ett randat papper
skrevs
orden
bad växter
till
i månsilverdalen
kvinnodalen
steg bladark fram
ur hårsilver
flög
fjäder in i fingrar
skrev mitt hjärtas väg
slöja lades över
stjärnstoff
tecknen sjönk in
på vitt ark skrevs vita tecken
svala veks
av godhets hand
lades i lufthav
svala stannar i din hand
vid ditt öga
ser du orden
då är det
då strävar jag ej emot
då strävar vi
till
för
stiger tecknen ej fram
måste min förtröstan vara
allt är i ordning
är ordnat
är väl
att
svala landar i svarshand
*
så har vi talat ofta runt detta med man och kvinna
en bild har stigit upp inom dig vilken är mycket klargörande
det var en gång en tupp – så skulle du kunna skriva en saga;
det finns ett tillstånd där hönor börjar hacka fjädrar av varandra, det kallas för kannibalism, de äter helt enkelt långsamt upp varandra då tuppen inte är i sig.
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
28 april 2010
oh så han längtade
längtade möta
stiga in
överallt
i
med runt
knoppandes
välvansinre
savstignings livgivan
fröskal
synes
släppa
i
vaggandevind
hans blick
sköljande
glädjansljus
en av
knoppar
andades
andas
visst såg han
hennes
gläntandeöga
gläntansöga
han vände ansikte bort
han längtade
nära
nära
ändå
var han
alltid
så
nära
ibland suckar du undrande;
varför talar vi så mycket kvinna man, man kvinna
kvinnan bar livet inom sig
kvinna bär livet inom sig
mannens fötter
händer
berör hennes hud
varje stund
detta är solsymbolen;
cirkel med punkt i mitten.
kvinna bär livet inom sig
mannen fötter
händer
berör hennes hud
varje stund
balansen har så länge varit brusten
överallt finns detta
överallt
i
över
genom
för
till;
fröet självt är skal samt inre
inre samt skal i samverkansandning
i allt är tvenne världar ett
punkten är solens öga;
egoöppnan är soldansen
ser du cirkeln ser du punkten
urbilden
urgåvan
kvinna
man.
i skrivandet av detta ser du cirkeln vara män vilka dansar runt kvinnorna vilka är inom cirkeln
ett ord stiger fram
eller upp
solcirkeln är runt
i mitten är solcirkelns ögonsten
ögonstenen är den eller det
väsendet älskar vördar värnar om högt djupinnerligt.
du ser åter ögats pupill samt iris
det är ju så
samverkansandning
allt detta är egentligen så naturligt
så ofrånkomligt
varför göra det till terminologi
kärlek är grunden
till liv
lyssna ej till det begränsade seendet detta visar ej verkligheten, det vilket ej ses är ofta mer verkligt.
de begränsade besluten eller beslutet blir, är otillräckligt ty hjärtat är ej med
hjärtat vilket är förenat med allts blodomlopp
människan söker ovanför jordeströmmen ändå
har hon icke tillit
tillit tillvidgatseende
hon kör ned sina fötter alltmer i cementklumpar
Älskanstalan
Älskade
min
längtan är stor
djupstor
vänder ansikte in i molnsvävan
molfingrar
mjuka
rör
vid mitt hjärta
Älskade
jag vet
jag vet
det är inte av godo att göra drömmar
det gör jag ej
denna dröm
är given av
drömgivare
det enda jag gör är svarar till
i natten svepte regnmantlar
över marker
öppnade dörr steg in i vidmantel
så fylld med
viskande
ord
ordrikedom
de ord endast du kan tala
endast jag kan tala
i varandra
kupade händer inom
droppar tusende
steg i
sy din klädnad
tillsade
hjärta
åter steg jag in i boplatsens hägn, eld brann i spisen
satte mig näranära lyssnade till gistsång
flammor talade kärleks omfamn
ögon syntes möta
dina
flammor var händer
fjärilsomfamnan, bladomfamnan
så vackra djupkännande rörelser
så vackra
vi glödde i natten
bortanför det begränsade
inom vidgat
så vackra
vi glödde i natten
av regndroppar sömmade jag klädnad
skir genomsiktlig
skirljusad
steg jag
in i gryningsäng
klädnaden flöt flödade gryningsviskan
ett strå
lade sig i fingertoppsnära
varsmförsiktigt höll jag om
först trodde jag det var blommor
eller smultron insåg de är ej synliga i tidigvår
gryningsljusdroppar
tilltros tillits
tinderklara
trädde dem på strå
enligt
viskantalan
stråpärlband
lades runt panna
hela mitt vara är leendeljus
vandrar in i månsilverdal
klädnaden flöt flödade gryningsviskan
regndroppar
kristalljus
skirglas
ser dig andas i vallmoblommande äng
runt hela ditt väsensvara
är tusende
glasfjärilsvingar
vänder ansikte in i molnsvävan
molnfingrar
mjuka
rör vid
vid mitt hjärta
mina vingar
rör vid
dina ögon i kärlek
så
nära
längtade möta
stiga in
överallt
i
med runt
knoppandes
välvansinre
savstignings livgivan
fröskal
synes
släppa
i
vaggandevind
hans blick
sköljande
glädjansljus
en av
knoppar
andades
andas
visst såg han
hennes
gläntandeöga
gläntansöga
han vände ansikte bort
han längtade
nära
nära
ändå
var han
alltid
så
nära
ibland suckar du undrande;
varför talar vi så mycket kvinna man, man kvinna
kvinnan bar livet inom sig
kvinna bär livet inom sig
mannens fötter
händer
berör hennes hud
varje stund
detta är solsymbolen;
cirkel med punkt i mitten.
kvinna bär livet inom sig
mannen fötter
händer
berör hennes hud
varje stund
balansen har så länge varit brusten
överallt finns detta
överallt
i
över
genom
för
till;
fröet självt är skal samt inre
inre samt skal i samverkansandning
i allt är tvenne världar ett
punkten är solens öga;
egoöppnan är soldansen
ser du cirkeln ser du punkten
urbilden
urgåvan
kvinna
man.
i skrivandet av detta ser du cirkeln vara män vilka dansar runt kvinnorna vilka är inom cirkeln
ett ord stiger fram
eller upp
solcirkeln är runt
i mitten är solcirkelns ögonsten
ögonstenen är den eller det
väsendet älskar vördar värnar om högt djupinnerligt.
du ser åter ögats pupill samt iris
det är ju så
samverkansandning
allt detta är egentligen så naturligt
så ofrånkomligt
varför göra det till terminologi
kärlek är grunden
till liv
lyssna ej till det begränsade seendet detta visar ej verkligheten, det vilket ej ses är ofta mer verkligt.
de begränsade besluten eller beslutet blir, är otillräckligt ty hjärtat är ej med
hjärtat vilket är förenat med allts blodomlopp
människan söker ovanför jordeströmmen ändå
har hon icke tillit
tillit tillvidgatseende
hon kör ned sina fötter alltmer i cementklumpar
Älskanstalan
Älskade
min
längtan är stor
djupstor
vänder ansikte in i molnsvävan
molfingrar
mjuka
rör
vid mitt hjärta
Älskade
jag vet
jag vet
det är inte av godo att göra drömmar
det gör jag ej
denna dröm
är given av
drömgivare
det enda jag gör är svarar till
i natten svepte regnmantlar
över marker
öppnade dörr steg in i vidmantel
så fylld med
viskande
ord
ordrikedom
de ord endast du kan tala
endast jag kan tala
i varandra
kupade händer inom
droppar tusende
steg i
sy din klädnad
tillsade
hjärta
åter steg jag in i boplatsens hägn, eld brann i spisen
satte mig näranära lyssnade till gistsång
flammor talade kärleks omfamn
ögon syntes möta
dina
flammor var händer
fjärilsomfamnan, bladomfamnan
så vackra djupkännande rörelser
så vackra
vi glödde i natten
bortanför det begränsade
inom vidgat
så vackra
vi glödde i natten
av regndroppar sömmade jag klädnad
skir genomsiktlig
skirljusad
steg jag
in i gryningsäng
klädnaden flöt flödade gryningsviskan
ett strå
lade sig i fingertoppsnära
varsmförsiktigt höll jag om
först trodde jag det var blommor
eller smultron insåg de är ej synliga i tidigvår
gryningsljusdroppar
tilltros tillits
tinderklara
trädde dem på strå
enligt
viskantalan
stråpärlband
lades runt panna
hela mitt vara är leendeljus
vandrar in i månsilverdal
klädnaden flöt flödade gryningsviskan
regndroppar
kristalljus
skirglas
ser dig andas i vallmoblommande äng
runt hela ditt väsensvara
är tusende
glasfjärilsvingar
vänder ansikte in i molnsvävan
molnfingrar
mjuka
rör vid
vid mitt hjärta
mina vingar
rör vid
dina ögon i kärlek
så
nära
27 april 2010
så vackra bilder stiger fram
av alltet
givna
andas doft
av örter
helandeörter
muren är vacker
handlagd
levandeliv andas
i kärleksljusgivan
hör klosterklockas vackra
mjuka röst
en stilla vind
sveper om
jag tror
att det är så;
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
det är inte till hennes fördel
talar här man kvinnaälskar
vad är detta jag skriver;
är det till eller för upprörande av känslor
kanske
kanske inte
det min upplevelse är;
är vandringen in i urmannen
samt urkvinnan
det vill säga det genuint kvinnliga
samt det genuint manliga
varför bortse ifrån dessa själsstämningar;
dessa själsstämningar är icke negativa
de är positiva i allra högsta grad
kvinnan bär inom sitt väsen denna känsla av att bli buren i kupade händer,
det innebär inte alls att hon vill vara kuvad eller underdånig
eller att hon är mindre värd
det vill säga
görs eller
gör sig
mindre
har du hållit
en liten fågel
ett ljus
vad än det är i dina händer
vad det än är i dina händer
vad sker;
händerna fylls av värme
så görs mannens
inre
kvinnan ja,
kvinnan tycker om uppvaktning,
eller värdesätter uppvaktning
se till bröderna systrarna i djurvärlden,
det är där;
uppvaktningen
Men observera att kvinnan inte godtar vem det vara månde
Hon avvisar den hon ej är hemma med.
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
varför är detta negativt
mannen bär inom sig
jagande
uppvaktande
dessa manliga
samt kvinnliga själsfärger benämns vara instinkter
kanske sedvänjor
nedlagda
ärvda
instinkter
är det viktigt, vad det är
det är
se mannen i de gamla folkens levandeliv
mannen begav sig ut på jakt
mannen tillförde
mannen bar in
mannen byggde
mannen har en annan kropp än kvinnan
mannens kropp är mera
ja, formfast
kvinnans kropp är mer
ja, mjuk
är det negativt eller ergonomisk helhet
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
varför är detta negativt
det är en lite märklig situation
ty de flesta människor säger sig ej tycka om ränker och spel
teater
list
med mera
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
den kvinna vilken avstår ränker spel teater samt list
den kvinna vilken är sann samt visar sin kärlek
sitt älskande ansikte
blir ofta ointressant
därav;
det är inte till hennes fördel
det är tragiskt
det är märkligt
Det borde vara till hennes fördel.
*
I vördnad av ambivalenta utforskningsresultat
är mitt upplevandeljus
ett bakomstigande eller snarare ett genomstigande bakom skärmyta
detta för upplevande beröringsljus i realitetsrum
i det rum vilket är det upplösta rummet
vilket sker vid åskådliggörandet av bokstaveringen av rum;
rudimentär
universalitets
metamorfosis
bokstaven r
är rörelse en rörelsebokstav
rullande hjul levande
rörelselivshjul
chakrasolekrar
skimrar hudgenom
um kan lika gärna vara
om eller aum
en rörelse vilken leder till harmoniutandning i beröringsljus
*
ja
att vara hudlös
är ett lidande
vilket är instigande värnad
jag lyfter av min hud
min hud lyfts av
till upplevan
vad är att vara hudlös
vandra in i den upplevelsen
vad upplever du
du är totalt oskyddad
den brännskadade kan berätta hur detta är
du kan ha ett skrubbsår där huden är borta; det ger en aning
det finns en konstitution; själskonstitution vilken bär namnet;
den hysteriska konstitutionen; den lever ständigt i detta.
så är det väsen vilka inte har bränt sig,
vilka inte är hysteriska
huden lyfts av ty de är inkännande,
inupplevande
de är
i
inte endast i
de är
är
det
de möter
varför är det så
dessa är alltid barnet
urbarnet
de är
det du benämner
redskap
urbarnet är världen
är hudlöst
genom detta blir det av stor vikt
att möten är
ergonomisk helhet
Det gör fruktansvärt ont då det skaver utan hud.
*
En animerad värld
en datorvärld kan ej ersätta verkligheten
en datorvärld
en animerad värld
kan ej
ersätta
verkligheten
ljuset är så mycket mjukare där
i den tecknade, animerade världen
det ljuset skulle kunna vara verklighet
den dag
ni öppnar skärmen
det finns ledare
naturliga ledare i allt
se i trädgården
suckulenter är en stor familj, de klarar sig väl
nåväl de är inte ogräs
men somliga av dem har taggar
låt oss enkelt säga vad gör du i trädgården med växter vilka vill breda ut sig ta över
vara ledargestalter
du kultiverar trädgården
varför gör du det; vad sker med dessa ledargestalter annars; de blir benämningen ogräs.
ledarbarnen ställer du dig tätare till
pekar på skönheten
visar den animerade världens ljus
ser du, det finns också ledare vilka givits gåvan vilka gömts
detta är;
du kommer in i ett hus
en ny värld
du stiger in genom dörren
du stiger över en tröskel
huset är möblerat
möblerna är täckta med vita lakan
invånarna är bortresta
en trappa möter du
du stiger uppför trappan
en klocka klämtar
en klosterklockas
vackra röst
en dörr med en vacker nyckel
en svart nyckel möter dig
nyckeln bär tyngd
är av järn
doftar järnek
det är en vacker gammeldörr
den glider upp då du vrider om nyckeln
den glider upp
inte alls motvilligt
du stiger in i detta rum
vilket är ett vindsrum
fönstren är brundammiga
smutsbruna
sol sipprar igenom
du ser en kista;
en brudkista eller kanske är det en skattkista
nåväl brudkistan är en skattkista
du smeker av dammet
lyfter varsamt locket
locket gnisslar en aning
så längesedan var det
du ser ett paket inlindat i en vit duk
du viker ut dukens fyra snibbar
en torkad blomma så vacker
en tår ur dina ögon faller
blomma
återfår liv
en sund ledare stiger ur det gömda av andra kuvat nedstampat
så länge
så länge
var det
så
*
Koltrasthustalan
vandrade genom ängen in i skogen
denna dag var fötterna långvandrande
regn föll koltrasten följde ändock vägen
vackra koltrast
du bär kärlekssånger i dina vingar
så fjärran är den
kärleken
koltrast
ler
inte alls
inte alls
du älskar djupinnerligt
avstånd är inte
det avståndet
du älskar ur kärleksdjup
ur den älskan
stiger
smärta
av att längta
det går att vakna i älskan utan röra
jag älskar dig har väckts av stjärnandan
ur djupkälla
det går att vakna i älskan
uppleva
utan
röra
älskande rör alltid vid
deras blodomlopp längtar helhet
det går att vakna i älskan
uppleva
utan
röra
för en stund
för en stund
kärleksdjup
är meningsälskan
trött blir du
smärta stiger
av inte nära
vackra koltrast
fyll mitt hjärtas ödesgård
leende rörde mina fingertoppar vid träds sirliggrenar
bladpärlor drack regn
fjolårsgräset
bredde ut håret
gräsvingar syntes
måla mark
stegen tog ett skutt över bäcken
det skutt rådjuren brukar taga
det kittlade i magen
det hade välan varit lustigt
med ett vårbad
hus å kallt
men vem vet
det finns så mycket mer
än det begränsade
i ögonvrån
syntes rödskimrande spetsnos le
månne den hoppades på ett litet
snedskutt
så blev
det ej
vi log
ljusskutt till varandra
för en stund satte jag mig näranära
en av mina vänner bland stenfolken
myror var vaknade kröp saktasakta
skalbagge skimrade svartgrön
smekte skönhet med ögon
andades in stilla
det var längesedan vi samtalade
så nog blev det mer
än en stund
koltrasten lindade in oss
i sångsjalar
såg molnen segla
anade solvandran bak dem eller
mer i dem
så jag bugade mig inför
lovade snar återkomst
samt vandrade vidare
bugade under slånbärssalar
klättrade uppför berg nedför genom tät skog
mötte vildäppelträden
vårlökar vitsippor blåsippor
många av våra vårvänner
gullviva
gullviva du vackra
bär mina varmord in i vindar goda
så stod jag inför en vacker mur
uråldrig mening
så vacker
mossa följde linjerna
inte en spricka syntes
hela muren andades godhets händer
klätterrosor ännu ögonnakna omfamnade muren
de makade sig en aning åt sidan
en dörr i muren visades vinden öppnade strimma
stig in
platsen andades övergiven
ödemark
ändå
fylld
av
är
ett vackert hus stod inför mig
det doftade örtasängar i markers händer
fönstren syntes släckta
dörrens handtag andades vemod
lade handen till
handtaget tindrade solglimtan
dörren öppnades med en mildsuck
kärleksvarm
stod där i dörröppnan
för en stund hördes husets stämma
nog är jag ett hus
ett hus kan vara så mycket mer
än ett hus
en glömd värld
en vaknad värld
en ny värld
stig in
stig in
med vördnadssteg
steg jag över tröskeln
huset är möblerat
möblerna är täckta
med vita
lakan
invånarna
är bortresta
en trappa möter
stiger uppför trappan
en klocka klämtar
en klosterklockas
vackra röst
en dörr med en vacker nyckel
en svart nyckel möter
nyckeln bär tyngd
är av järn
doftar järnek
det är en vacker gammeldörr
den glider upp då nyckel vrids om
dörren glider upp
inte alls motvilligt
stiger in i detta rum
vilket är ett vindsrum
fönstren är brundammiga
smutsbruna
sol sipprar igenom
ser en kista;
en brudkista eller kanske är det en skattkista
nåväl brudkistan är en skattkista
smeker av dammet
lyfter varsamt locket
locket gnisslar en aning
så längesedan var det
ser ett paket inlindat i en vit duk
viker ut dukens fyra snibbar
en torkad blomma så vacker
en tår ur mina ögon faller
blomma
återfår
liv
så länge
så länge
var det
så
Själsdrömmerska(ej publicerad)
i
nattlig
andningsskrud
hon bär
vitsidenskimrande
spetsblomsgirlanger
i
nattlig
andningsskrud
sveper regnmantel marker
jordeögon
drömmer
i mjukaste mossbädd
är min sömnbädd
ur mitt bröst
lyfter jag
låga
se
se
skimrar i
drömman
droppe
seglar
nuddar vid
silverstrimmastrand
vidrör
knoppglädjan
för varsamt undan
svepeblad
händer kupas
om
själsdrömmerska
ror med skirstickor
silverne månljusstrålar
med seglansljus
in i dina händer
vackra
själsdrömmerska
lägger
knopps utslagna röda doftande ros
vid din huvudgärd
droppe
skänker dig
godmorgonljus
vita vingar lyfter dagsklarnan
av alltet
givna
andas doft
av örter
helandeörter
muren är vacker
handlagd
levandeliv andas
i kärleksljusgivan
hör klosterklockas vackra
mjuka röst
en stilla vind
sveper om
jag tror
att det är så;
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
det är inte till hennes fördel
talar här man kvinnaälskar
vad är detta jag skriver;
är det till eller för upprörande av känslor
kanske
kanske inte
det min upplevelse är;
är vandringen in i urmannen
samt urkvinnan
det vill säga det genuint kvinnliga
samt det genuint manliga
varför bortse ifrån dessa själsstämningar;
dessa själsstämningar är icke negativa
de är positiva i allra högsta grad
kvinnan bär inom sitt väsen denna känsla av att bli buren i kupade händer,
det innebär inte alls att hon vill vara kuvad eller underdånig
eller att hon är mindre värd
det vill säga
görs eller
gör sig
mindre
har du hållit
en liten fågel
ett ljus
vad än det är i dina händer
vad det än är i dina händer
vad sker;
händerna fylls av värme
så görs mannens
inre
kvinnan ja,
kvinnan tycker om uppvaktning,
eller värdesätter uppvaktning
se till bröderna systrarna i djurvärlden,
det är där;
uppvaktningen
Men observera att kvinnan inte godtar vem det vara månde
Hon avvisar den hon ej är hemma med.
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
varför är detta negativt
mannen bär inom sig
jagande
uppvaktande
dessa manliga
samt kvinnliga själsfärger benämns vara instinkter
kanske sedvänjor
nedlagda
ärvda
instinkter
är det viktigt, vad det är
det är
se mannen i de gamla folkens levandeliv
mannen begav sig ut på jakt
mannen tillförde
mannen bar in
mannen byggde
mannen har en annan kropp än kvinnan
mannens kropp är mera
ja, formfast
kvinnans kropp är mer
ja, mjuk
är det negativt eller ergonomisk helhet
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
varför är detta negativt
det är en lite märklig situation
ty de flesta människor säger sig ej tycka om ränker och spel
teater
list
med mera
då en kvinna älskar är hon ett flödesregn
alla hennes droppar smeker ett ansikte
den kvinna vilken avstår ränker spel teater samt list
den kvinna vilken är sann samt visar sin kärlek
sitt älskande ansikte
blir ofta ointressant
därav;
det är inte till hennes fördel
det är tragiskt
det är märkligt
Det borde vara till hennes fördel.
*
I vördnad av ambivalenta utforskningsresultat
är mitt upplevandeljus
ett bakomstigande eller snarare ett genomstigande bakom skärmyta
detta för upplevande beröringsljus i realitetsrum
i det rum vilket är det upplösta rummet
vilket sker vid åskådliggörandet av bokstaveringen av rum;
rudimentär
universalitets
metamorfosis
bokstaven r
är rörelse en rörelsebokstav
rullande hjul levande
rörelselivshjul
chakrasolekrar
skimrar hudgenom
um kan lika gärna vara
om eller aum
en rörelse vilken leder till harmoniutandning i beröringsljus
*
ja
att vara hudlös
är ett lidande
vilket är instigande värnad
jag lyfter av min hud
min hud lyfts av
till upplevan
vad är att vara hudlös
vandra in i den upplevelsen
vad upplever du
du är totalt oskyddad
den brännskadade kan berätta hur detta är
du kan ha ett skrubbsår där huden är borta; det ger en aning
det finns en konstitution; själskonstitution vilken bär namnet;
den hysteriska konstitutionen; den lever ständigt i detta.
så är det väsen vilka inte har bränt sig,
vilka inte är hysteriska
huden lyfts av ty de är inkännande,
inupplevande
de är
i
inte endast i
de är
är
det
de möter
varför är det så
dessa är alltid barnet
urbarnet
de är
det du benämner
redskap
urbarnet är världen
är hudlöst
genom detta blir det av stor vikt
att möten är
ergonomisk helhet
Det gör fruktansvärt ont då det skaver utan hud.
*
En animerad värld
en datorvärld kan ej ersätta verkligheten
en datorvärld
en animerad värld
kan ej
ersätta
verkligheten
ljuset är så mycket mjukare där
i den tecknade, animerade världen
det ljuset skulle kunna vara verklighet
den dag
ni öppnar skärmen
det finns ledare
naturliga ledare i allt
se i trädgården
suckulenter är en stor familj, de klarar sig väl
nåväl de är inte ogräs
men somliga av dem har taggar
låt oss enkelt säga vad gör du i trädgården med växter vilka vill breda ut sig ta över
vara ledargestalter
du kultiverar trädgården
varför gör du det; vad sker med dessa ledargestalter annars; de blir benämningen ogräs.
ledarbarnen ställer du dig tätare till
pekar på skönheten
visar den animerade världens ljus
ser du, det finns också ledare vilka givits gåvan vilka gömts
detta är;
du kommer in i ett hus
en ny värld
du stiger in genom dörren
du stiger över en tröskel
huset är möblerat
möblerna är täckta med vita lakan
invånarna är bortresta
en trappa möter du
du stiger uppför trappan
en klocka klämtar
en klosterklockas
vackra röst
en dörr med en vacker nyckel
en svart nyckel möter dig
nyckeln bär tyngd
är av järn
doftar järnek
det är en vacker gammeldörr
den glider upp då du vrider om nyckeln
den glider upp
inte alls motvilligt
du stiger in i detta rum
vilket är ett vindsrum
fönstren är brundammiga
smutsbruna
sol sipprar igenom
du ser en kista;
en brudkista eller kanske är det en skattkista
nåväl brudkistan är en skattkista
du smeker av dammet
lyfter varsamt locket
locket gnisslar en aning
så längesedan var det
du ser ett paket inlindat i en vit duk
du viker ut dukens fyra snibbar
en torkad blomma så vacker
en tår ur dina ögon faller
blomma
återfår liv
en sund ledare stiger ur det gömda av andra kuvat nedstampat
så länge
så länge
var det
så
*
Koltrasthustalan
vandrade genom ängen in i skogen
denna dag var fötterna långvandrande
regn föll koltrasten följde ändock vägen
vackra koltrast
du bär kärlekssånger i dina vingar
så fjärran är den
kärleken
koltrast
ler
inte alls
inte alls
du älskar djupinnerligt
avstånd är inte
det avståndet
du älskar ur kärleksdjup
ur den älskan
stiger
smärta
av att längta
det går att vakna i älskan utan röra
jag älskar dig har väckts av stjärnandan
ur djupkälla
det går att vakna i älskan
uppleva
utan
röra
älskande rör alltid vid
deras blodomlopp längtar helhet
det går att vakna i älskan
uppleva
utan
röra
för en stund
för en stund
kärleksdjup
är meningsälskan
trött blir du
smärta stiger
av inte nära
vackra koltrast
fyll mitt hjärtas ödesgård
leende rörde mina fingertoppar vid träds sirliggrenar
bladpärlor drack regn
fjolårsgräset
bredde ut håret
gräsvingar syntes
måla mark
stegen tog ett skutt över bäcken
det skutt rådjuren brukar taga
det kittlade i magen
det hade välan varit lustigt
med ett vårbad
hus å kallt
men vem vet
det finns så mycket mer
än det begränsade
i ögonvrån
syntes rödskimrande spetsnos le
månne den hoppades på ett litet
snedskutt
så blev
det ej
vi log
ljusskutt till varandra
för en stund satte jag mig näranära
en av mina vänner bland stenfolken
myror var vaknade kröp saktasakta
skalbagge skimrade svartgrön
smekte skönhet med ögon
andades in stilla
det var längesedan vi samtalade
så nog blev det mer
än en stund
koltrasten lindade in oss
i sångsjalar
såg molnen segla
anade solvandran bak dem eller
mer i dem
så jag bugade mig inför
lovade snar återkomst
samt vandrade vidare
bugade under slånbärssalar
klättrade uppför berg nedför genom tät skog
mötte vildäppelträden
vårlökar vitsippor blåsippor
många av våra vårvänner
gullviva
gullviva du vackra
bär mina varmord in i vindar goda
så stod jag inför en vacker mur
uråldrig mening
så vacker
mossa följde linjerna
inte en spricka syntes
hela muren andades godhets händer
klätterrosor ännu ögonnakna omfamnade muren
de makade sig en aning åt sidan
en dörr i muren visades vinden öppnade strimma
stig in
platsen andades övergiven
ödemark
ändå
fylld
av
är
ett vackert hus stod inför mig
det doftade örtasängar i markers händer
fönstren syntes släckta
dörrens handtag andades vemod
lade handen till
handtaget tindrade solglimtan
dörren öppnades med en mildsuck
kärleksvarm
stod där i dörröppnan
för en stund hördes husets stämma
nog är jag ett hus
ett hus kan vara så mycket mer
än ett hus
en glömd värld
en vaknad värld
en ny värld
stig in
stig in
med vördnadssteg
steg jag över tröskeln
huset är möblerat
möblerna är täckta
med vita
lakan
invånarna
är bortresta
en trappa möter
stiger uppför trappan
en klocka klämtar
en klosterklockas
vackra röst
en dörr med en vacker nyckel
en svart nyckel möter
nyckeln bär tyngd
är av järn
doftar järnek
det är en vacker gammeldörr
den glider upp då nyckel vrids om
dörren glider upp
inte alls motvilligt
stiger in i detta rum
vilket är ett vindsrum
fönstren är brundammiga
smutsbruna
sol sipprar igenom
ser en kista;
en brudkista eller kanske är det en skattkista
nåväl brudkistan är en skattkista
smeker av dammet
lyfter varsamt locket
locket gnisslar en aning
så längesedan var det
ser ett paket inlindat i en vit duk
viker ut dukens fyra snibbar
en torkad blomma så vacker
en tår ur mina ögon faller
blomma
återfår
liv
så länge
så länge
var det
så
Själsdrömmerska(ej publicerad)
i
nattlig
andningsskrud
hon bär
vitsidenskimrande
spetsblomsgirlanger
i
nattlig
andningsskrud
sveper regnmantel marker
jordeögon
drömmer
i mjukaste mossbädd
är min sömnbädd
ur mitt bröst
lyfter jag
låga
se
se
skimrar i
drömman
droppe
seglar
nuddar vid
silverstrimmastrand
vidrör
knoppglädjan
för varsamt undan
svepeblad
händer kupas
om
själsdrömmerska
ror med skirstickor
silverne månljusstrålar
med seglansljus
in i dina händer
vackra
själsdrömmerska
lägger
knopps utslagna röda doftande ros
vid din huvudgärd
droppe
skänker dig
godmorgonljus
vita vingar lyfter dagsklarnan
måndag 26 april 2010
26 april 2010
se din kropp i nattens bädd
avslappnad i
stjärnkrets
skimrande hud
silverljus strilar in
genom ruta
glas
kan icke
vill icke hindra
du är en silverskimrande
regnbågshud
du svävar fri
ty nu är
inom
utom
låt oss säga att du börjar din dag med att bre ut
bre ut hela ditt väsen
be ut hela ditt väsen
över marken
du är gryningsmarker
gryningsljus
bre ut
be ut
varför ut
ändå är det ut
stjälken rullas ut
eller är det upp
kronblad vikes ut
eller är det upp
du börjar din dag med att bre ut
bre ut hela ditt väsen
över marken
eller
mer
hälla ut
hälla ut ditt väsen
det är bättre att skriva så
hälla ut
ty vätska absorberas
absorberas samt stiger
du stiger ur bädden håller amfora i hand
dina steg är lätta berörande
saktavarsamt vickar du amfora
regnbågshud rinner ut
varför vore detta icke möjligt
i natten sluter du ögonen
kroppen är i bädden
du stiger så kallat uppåt
egentligen absorberas du av allt
du är i drömmen
i väven
du tar emot
andas in
dagens pärlljus av drömgivaren
du ser din kropp
din kanna
din drömkälla porlar in
eller varför inte; du sänker kanna in i bäcken
kannan fylls av ditt inreväsen
detta väsen
detta har oändlig information
börja varje dag med detta
börja
varje dag
med
detta
lyft kannan vatten
häll
ut
häll ut livets vatten
upplev livets vatten absorberas
upplev
upplev var du är
upplev
upplev moderns behov
så
upplever du ditt behov
ser du i tidigare människovandringar, den vilken sakta vänds, tidigare än den, blickade ögon in i himlahavet ty de andades in stjärnord.
i det vända ögat
blickar ögon
in i var – vart
In i Moderns ögon.
hur kan detta ske;
blicken har vänt
i denna låt oss säga mellanperiod
fast fixerad vid materia
ögon har mätt
tanken har konstaterat
konstaterats;
logiken var avstängd
ser du;
tidigtidigare blickade de in i kronan
så fästes blicken vid barken/ytterhöljet/yttrebild
eller mellandel
i det kommandes början är blicken
”strömmande” i rötterna
i eterandning
lite förvirring råder ännu
en viss obalans
så många blickar uppåt
himlen är i er
runt er
runt edra fötter kan vi säga
helhets”bilden” förenas
krona stam rot förenas
vad ser du;
jag ser en boll igen,
en jordglob
locket lyfts åter av
nu är det inte huvudet
nu är det en godisskål
det är vackra karameller däri
karameller av alla de slag av alla de färger
så är det, har du en skål
gives du en skål, kan du troligen äta de karameller du gives, förhoppningsvis delar du med dig
är skålen tom
då är den tom
då kan du inte eller då är det inte riktigt meningen att du skall roffa åt dig allas skålar
så att säga tömma alla resurser
det är det människan gjort
av drömgivaren gavs hon en skål
eller livsgåvor
hon åt och åt och åt
i glömska
vad gör en moder med barnet
vad gör en fader med barnet
skäller
agar
hotar
inte alls så
i kärlek visar de vägen
i kärlek icke i straffdom
minns;
allt är bröder och systrar, systrar och bröder
en kropp
vattna den med ditt liv
kroppen har behov av vatten
andas vatten
då vet du också vikten av rent vatten av ren luft
då vet du smärtan av förorening
sätt så spegeln vid ordet förorening – rening o för
o är cirkeln
är samtidigt
varsamvördnadslov
eller
Saligvördnad i varsamaktning av livsande.
Livsanden
skriver
skriver
tecken
var
läs inte med pekfingret
pekfingret är för att peka ut skönheten
ergonomisk helhet
ego är en logisk förankring i helheten
detta för att uppleva
icke för att stelnafastna i en gjuten form
den enda formen vilken är
är helhetsbjudan
det är inte överkonsumtion
överdrivanskonsumtion
överdimensionerad svulstighet
det är fokus på
in i punkten
samt andas ut
i helhet
ego
en logisk förankring i helheten
för en stund kan ögat
vara i punkten
i den mörka punkten
bländaröga
öppnas
ego - logos
egologisk – ekologisk
ergonomisk helhet
*
Bekräftelseljus
trädgården
träd gården
in i gården träd
med
varsamsteg
liven
vaknar
är så
nära allt i allt
krattar
borstar undan jord jag kupade om i höstens famn
klipper bort vissnat
vänder mig om
ser marker skimra
bekräftelseljus
kärleksögonmöte
*
Amfora
hon sover i nattlig bädd
avslappnad
med rosende kinder i stjärnkrets
skimrande är hud
silverljus strilar in
genom ruta
silverskimrande
regnbågshud
andas
ohörbart
hon är i drömmen
i väven
tar emot
andas in
dagens pärlljus av drömgivaren
ser kropp
kanna
amfora
i amfora porlar drömkälla in
gryning strilar genom fransar
genom fingrars följan
hon stiger ur bädden håller amfora i hand
stegen är lätta berörande
hon stannar vid bäckens porlande
sänker amfora
under
yta
amfora fylls med hennes inreväsen
saktavarsamt vickar hon
amfora
regnbågshud
oändligspråk
rinner
ut
så börjar hon varje dag
häller ut livets vatten
dagens pärlljus
saktavarsamt
upplever livets vatten absorberas
upplever
var hon
är
upplever
upplever moderns behov
så upplever hon
sitt behov
*
Orden(ej publicerad)
är inommig
ett ordhav
inomordhavutominom
droppar
pärlor
lotusblad vecklas ut
oh om jag vore en lotusknopp i dina händer
så förvånad du skulle bli
lotusblad vecklas ut
bländaröga
slutet
öppnas;
se mig
se min innebörd
viskar ordet
ordet stiger upp
stiger upp
är i tanken
sjunker in i hjärtat
se min livsgest
mitt gestaltliv
så säger ordet
avslappnad i
stjärnkrets
skimrande hud
silverljus strilar in
genom ruta
glas
kan icke
vill icke hindra
du är en silverskimrande
regnbågshud
du svävar fri
ty nu är
inom
utom
låt oss säga att du börjar din dag med att bre ut
bre ut hela ditt väsen
be ut hela ditt väsen
över marken
du är gryningsmarker
gryningsljus
bre ut
be ut
varför ut
ändå är det ut
stjälken rullas ut
eller är det upp
kronblad vikes ut
eller är det upp
du börjar din dag med att bre ut
bre ut hela ditt väsen
över marken
eller
mer
hälla ut
hälla ut ditt väsen
det är bättre att skriva så
hälla ut
ty vätska absorberas
absorberas samt stiger
du stiger ur bädden håller amfora i hand
dina steg är lätta berörande
saktavarsamt vickar du amfora
regnbågshud rinner ut
varför vore detta icke möjligt
i natten sluter du ögonen
kroppen är i bädden
du stiger så kallat uppåt
egentligen absorberas du av allt
du är i drömmen
i väven
du tar emot
andas in
dagens pärlljus av drömgivaren
du ser din kropp
din kanna
din drömkälla porlar in
eller varför inte; du sänker kanna in i bäcken
kannan fylls av ditt inreväsen
detta väsen
detta har oändlig information
börja varje dag med detta
börja
varje dag
med
detta
lyft kannan vatten
häll
ut
häll ut livets vatten
upplev livets vatten absorberas
upplev
upplev var du är
upplev
upplev moderns behov
så
upplever du ditt behov
ser du i tidigare människovandringar, den vilken sakta vänds, tidigare än den, blickade ögon in i himlahavet ty de andades in stjärnord.
i det vända ögat
blickar ögon
in i var – vart
In i Moderns ögon.
hur kan detta ske;
blicken har vänt
i denna låt oss säga mellanperiod
fast fixerad vid materia
ögon har mätt
tanken har konstaterat
konstaterats;
logiken var avstängd
ser du;
tidigtidigare blickade de in i kronan
så fästes blicken vid barken/ytterhöljet/yttrebild
eller mellandel
i det kommandes början är blicken
”strömmande” i rötterna
i eterandning
lite förvirring råder ännu
en viss obalans
så många blickar uppåt
himlen är i er
runt er
runt edra fötter kan vi säga
helhets”bilden” förenas
krona stam rot förenas
vad ser du;
jag ser en boll igen,
en jordglob
locket lyfts åter av
nu är det inte huvudet
nu är det en godisskål
det är vackra karameller däri
karameller av alla de slag av alla de färger
så är det, har du en skål
gives du en skål, kan du troligen äta de karameller du gives, förhoppningsvis delar du med dig
är skålen tom
då är den tom
då kan du inte eller då är det inte riktigt meningen att du skall roffa åt dig allas skålar
så att säga tömma alla resurser
det är det människan gjort
av drömgivaren gavs hon en skål
eller livsgåvor
hon åt och åt och åt
i glömska
vad gör en moder med barnet
vad gör en fader med barnet
skäller
agar
hotar
inte alls så
i kärlek visar de vägen
i kärlek icke i straffdom
minns;
allt är bröder och systrar, systrar och bröder
en kropp
vattna den med ditt liv
kroppen har behov av vatten
andas vatten
då vet du också vikten av rent vatten av ren luft
då vet du smärtan av förorening
sätt så spegeln vid ordet förorening – rening o för
o är cirkeln
är samtidigt
varsamvördnadslov
eller
Saligvördnad i varsamaktning av livsande.
Livsanden
skriver
skriver
tecken
var
läs inte med pekfingret
pekfingret är för att peka ut skönheten
ergonomisk helhet
ego är en logisk förankring i helheten
detta för att uppleva
icke för att stelnafastna i en gjuten form
den enda formen vilken är
är helhetsbjudan
det är inte överkonsumtion
överdrivanskonsumtion
överdimensionerad svulstighet
det är fokus på
in i punkten
samt andas ut
i helhet
ego
en logisk förankring i helheten
för en stund kan ögat
vara i punkten
i den mörka punkten
bländaröga
öppnas
ego - logos
egologisk – ekologisk
ergonomisk helhet
*
Bekräftelseljus
trädgården
träd gården
in i gården träd
med
varsamsteg
liven
vaknar
är så
nära allt i allt
krattar
borstar undan jord jag kupade om i höstens famn
klipper bort vissnat
vänder mig om
ser marker skimra
bekräftelseljus
kärleksögonmöte
*
Amfora
hon sover i nattlig bädd
avslappnad
med rosende kinder i stjärnkrets
skimrande är hud
silverljus strilar in
genom ruta
silverskimrande
regnbågshud
andas
ohörbart
hon är i drömmen
i väven
tar emot
andas in
dagens pärlljus av drömgivaren
ser kropp
kanna
amfora
i amfora porlar drömkälla in
gryning strilar genom fransar
genom fingrars följan
hon stiger ur bädden håller amfora i hand
stegen är lätta berörande
hon stannar vid bäckens porlande
sänker amfora
under
yta
amfora fylls med hennes inreväsen
saktavarsamt vickar hon
amfora
regnbågshud
oändligspråk
rinner
ut
så börjar hon varje dag
häller ut livets vatten
dagens pärlljus
saktavarsamt
upplever livets vatten absorberas
upplever
var hon
är
upplever
upplever moderns behov
så upplever hon
sitt behov
*
Orden(ej publicerad)
är inommig
ett ordhav
inomordhavutominom
droppar
pärlor
lotusblad vecklas ut
oh om jag vore en lotusknopp i dina händer
så förvånad du skulle bli
lotusblad vecklas ut
bländaröga
slutet
öppnas;
se mig
se min innebörd
viskar ordet
ordet stiger upp
stiger upp
är i tanken
sjunker in i hjärtat
se min livsgest
mitt gestaltliv
så säger ordet
söndag 25 april 2010
25 april 2010
jag läser dig
med
orden
runt
mitt hjärta
med
orden
i
vårt hjärta
det hjärta vilket skrev
våra
ord
förde våra ögonströmmar
i
invävan
vilka förtäljer himmelsvågens förenande av jordevågens tillitsström
i tillitsström har jag lagt mina händer
mina händer är icke mina
är ej ägodel minägodel
ändock ägodel
i nattlig andning
förs de till dig
med
berörans ljus
jag läser dig
med orden
runt mitt hjärta
med
orden
i vårt hjärta
det hjärta vilket flätar våra fingrar samman
flätar våra fingrar samman i ljusglädjans stilla värmans närasol
månsilver strör jag i kärlek ut månblad
ty kvinna är min vandring
min hand är den hand vilken av tomhet fördes till dig
så värm mina ögons insikt med ditt ljus
så ljusnar jag dina ögons insikt med min värme
*
i denna den tidiga människovandringen var allt ett, så lades en slöja över eller mellan, en membranvägg, av den enkla och inte alls svåra anledningen att människan har behov av medvetna val för att inte somna. naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas, förtörnelsen blev stor då slöjan lades mellan, denna slöja var egentligen inte och är inte, den är en illusion lika mycket är det en illusion att vi ser varandra, det är verkan av ljus samt värme, verkan av i genom för till kärlek.
naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas
det finns tillstånd där ett väsen läggs i respirator
vid en viss punkt
vid uppvaknandet söker patienten slita bort alla slangar
det gör ont detta att icke andas själv
*
aktsam i vördnad
det är vandrande folk i bemärkelse
i den mänskliga världen finns och har funnits folk
vilka möter varandra i
en vacker gest
en vinggest
de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor
då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar
ögonens i kärlek skarpa blick
tankens skärande egg
tankeskärp
en vass kniv förorsakar inte svåra sår
en vass kniv skär rena ytor
en trubbig kniv tillfogar stor skada
denna tanke är icke tveeggad
den är förenandeljus
den tanken öppnar vägen
de lägger händerna över bröstkammaren
jag ser vingar
läggas över bröstet
de fortsatta stegen, gärningen lyssnar in
hör hjärtats strömmar
så ser jag dem sakta verkligen rullas ut upp
ögonen vandrar nu djupare in
ty mötet är välsignat
hjärtvälsignat
i gesten av att de lyfter händerna från bröstet ser jag hjärtat i händerna
i hela denna gest lever vishet
lever visdom
det är vördnad
aktsamhet
närande möten
det jag ser är Örnens skarpa blick
samt Kondorens hjärta
det möte jag här ser är österlandets visdom
ser så många så kallade gamla folk
de möter ögon först
läser
så lägger de en eller båda händer över bröstkammare eller hjärta
bugar
ögon möts åter
svarar
så öppnas vingen
ofta var det
är det så att det talade ordet icke bekräftas med tanken
det bekräftas med hand över hjärta
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet
enkelt
klart
tydligt
inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger
rent klart
vid mitt hjärta
aktsam i vördnad
vara medveten i orden
vara medveten i ordens med ordens om ordens verkan
medvetenaktsam i vördnadsmedvetande
vad är akta
du kan ropa; akta dig
du ser ett liv stå vid randen av falla
du ropar; akta dig
du söker stoppa en rörelse ett skeende, förhindra skada.
där är akta ett varningens ordinnebörd
akta
du håller ett skört ägg
en skirväv i dina händer
ett ömtåligt liv i dina händer
dina händer är fjäderlätta
håller om
de aktar om liv
akta kan vara din aktan om ditt inreväsen
din aktan är i alla dessa bilder ej ur nedvärderande eller ur att du inte tror väsendte klara situationen, det är akta ur vördnad.
jag vördar livet
däri aktar jag dess inreväsen
ser du ordet aktsam
är det i samspråk
ser du akt sam
det är en akt samman
Samman i akt.
i akt av vördnad i liv.
akta kan lätt överskrida gränsen samt bli rädsla för till liv
i denna människovandring är hetsen ett av de mest signifikanta tecknen därvid lag borde akta vara ett av de högsta målen, hur lätt är det inte att tappa fotfästet balansen, splittras i hets.
orden svirrar är orkaner piskrapp är trubbiga knivar, det omedvetna är ofta trubbiga knivar.
hur lätt är det ej att glömma de vackra orden; i begynnelsen var ordet.
se
upplev skönheten
skapelsens skönhet
med vackra fingrar skapades allt
fingrar
penslar
en av de vackraste målningarna
alla konsters konstverk målades målas på denna duk
av linne
se åter linfälten
hör skramlorna
väckandeskramlor
dröm blåvingedrömmar
linfältets blommor är blå
det finns även blomsterlin
röd är denna färg
solen vinden andas linet mognar i andes ljus
hör skramlorna
vandra icke in i djupsömn
blåvingar andas
öppnas
hon är i blåvingefamn
blomsterlin
röd omfamnar blå
vakenljusvärme
linne är en hållbar väv
visst är det så
när du vandrar genom linfältet
upplever du denna energi
samtidigt
ser du skira stjälkar
skira
spröda
synes de vara
hur kan linne vara en hållbar väv
hur kan lin vara så livsbefrämjande
skira
spröda
stjälkar
den nakna vandringen
där skalen icke är
är livet
starkt
livsbefrämjande
så vad kan vara oriktigt i att akta ditt själv
akta om ditt själv
akta om allts själv
akta är vördnad
de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor
då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet
enkelt
klart
tydligt
inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger
inte påverkat av hets
intet rör vid mitt lugn
rent klart
vid mitt hjärta
aktsam i vördnad
vara medveten i orden
vara medveten i ordens med ordens om ordens verkan
medvetenaktsam i vördnadsmedvetande
*
Platsen
det finns en plats
i den platsen är det underskönt gott att
vara
hör pulsen inandas värmen
utanför ljuden
störljuden
är
tysta
vågar du möta den
det finns en plats
i den platsen är det underskönt gott att
vara
besöker den ofta då mollsträngar
är
spända
till
bristan
kupar händer om
inväntar
tårstigan
i mina händer
droppe av
kristall
i dig
läser mina ögon
är
*
Brev
Kära vän
jag har varit bortrest länge nu, har nästan glömt mitt namn
det är nu inte viktigt
ty det namnet
är ej
mitt
har vandrat genom
i min värld
med floddalar
uttorkade av alltför mycket tömman
alltför höga vallar vilka sprack
vattnet forsade
virvlade eller
var det tårar
i hela detta seglade molnen så stilla
smekte
dalens inre bröstspännan
luften eller var det markerna dånade
solen steg ur sin bädd
röd
steg in i sin bädd röd
marker torkade alltmer
allt mer
skymningsregn började falla
mjukfalla i lätt vindsusan
i gryningsstrandshänder syntes solen
stiga ur sin bädd
vit
vid solens sida vandrar hon
i lång svepande klädnad
pärlor bär hon runt sin panna
en skimrande pärla är
vid hennes bröst
där i dalen
mellan hennes välvda bågar
i hennes hår synes fjärilsvingar skimra
dalen
floddalen andades
mina fötter sjönk in i fuktiga jordar
lera sipprade mellan tårna
började skratta
kittelskratta
lyckligskratta
kan jord vara hår
ja, visst kan jord vara hår
kan jord vara vattenströmmar
ja, visst kan jord vara vatten
kan jord vara strängar
ja, visst kan jord vara strängar
lutade mig till träds stam
under den stora linden
bladpärlor sprack ut
så ont det gjorde i bröst
gör i bröst
linderne blommor andades stoffljus
luften fylldes av vingar
humlor bin
lade harpan mjukt till bröst i armvinge
hörde flöjttoner svara
visste ej från
var
kan jord vara strängar
mina fingrar
rörde
vid
jordekännan
reste mig så sakteliga
tackade linden
vandrade vidare
gräsvingar andades
floddalen skimrade grön
blommor
syntes stiga blygt fram i dans
så blommade floddalen
närmade mig så
kanske var det två stora klipphänder
ja se vem vet
hur det nu är sipprade vatten ur dem
gåvohänder i
givargärning
en bäck vaknade
ur glömskedalen
sipprade
porlade
dansade
dansar
floden vaknade sakta
lyfte så blicken såg
berg
ett högt berg
kanske hörde berget min suckan;
det finns inte höga berg
du behöver bara lyssna
jag suckade igen;
så kommer lyssnandet att lyfta mig upp över
berget log varmkärlek
lyfta dig upp
över
njae kanske inte riktigt
ändå så
du kommer inte rispa dina fötter och
inte dina knän
du kommer inte behöva använda
armbågar
kom vandra med mig
så gjorde jag
rullande stensånger
dansade runt fötter
rundmjuka
inte rispande
mötte bergsrosen
beundrade hennes livsvilja
mötte martallen
berget visade mig högre
allt högre upp
under vandringen
hördes
det finns inte höga berg
hela mitt väsen fylldes av
det finns inte höga berg
det finns inte oöverstigliga hinder
så var vi framme
snuddade vid molnen
med fingertoppar
nära
är du trött frågade berget
hur jag än sökte finna trötthet i kroppen
var den ej där
törstig är du
drick ur mina händer
lägg dig ned en stund följ molnens vandring
moln seglar
förändras
är molnberättare
berättar bergets växan
ur hennes händer
stjärnkorn
sand grus stenar
klippor berg
hav regn
floden lindar sig leendeljus runt om med
så underbar är sången
men
men hur skall jag komma nedför
berget log i värme
se dig
stod inför älskad skog
vandrade in i trädsalar
lade mig
i dina
händer
Kära vän
jag har varit bortrest länge nu
har nästan glömt mitt namn
det är nu inte viktigt
ty det namnet
är ej
mitt
hoppas allt är väl med dig
att dina steg är vackra
det vet jag
var alltid vacker med dig själv
i ära av är
tack att du gav mig av ditt lyssnaröra
för en stund
*
Vindruvstalan
till södervägg når solfingrar
genom kronor
pärlbeströdda
ej förströdda
en damm andas havskännan
rötterna vandrar
genom ängen
under vägar
till hem
fåglar älskar dammen
rör vid yta
vatten skvitter
skvätter
stenar runt ler silverögon
rosor bugar över
ger
skugga
i aftonrörelse
vandrar uppför kulle
smeker jord
ryggen fylls av värman
till väggen
lutar sig vindruvsranka
inte en
två
den ena röd
den andra grön
nåväl den var grön
nu är den violett
rankor stela bruna
ljust bruna terra eller
brons
famnar mina ögon
ett löv
ett vissnat torkat löv
känner igen
rörs av vindfingrar
risslar
rasslar
sånger
strör ord i lyssnaröga
tindrar skimrar
väcker
minns du vårens vaknan
hur du smekte marken
värmen vände
sakta åter
minns du paddan
den vackra paddan med visa ögon
blickar han vida
visst är det så
paddan är en prins
människan ryser
oh ve vilken ful en
ser ej smärtan
så ses paddan av kärleksöga
förlöses görs hans liv
inte står där en prins framför dig
sådär
men
men
lev med bilden
nog andas marken god
minns du hur mina
våra bladpärlor öppnades
tillitsfullt
i tillitsström
vi följde grönskevågen
doften av grönfingrar
så skönt
visst
visst
var det skönt att sträcka ut sig
vara en katt
för
en
stund
sträcka sig så där
lång
lång och rulla ihop sig
i gnistervälmående
minns du sommarens steg
solbadan
tålek
barfotafötters dans i ängens famn
minns du fjärilars dans
hur vi följde ringelvägen
klättrade uppför
nedför runt och i
det är en god rödvägg detta
en god plats
minns du regnet
regnet vilka sköljde vårt ansikte
hur kläder blev tunga
minns du klangerna
de spröda klangerna
då solfingrar
spelade med
våra glaspärlors kristallljus
minns du röda rosen
här
vid min sida
vår sida
rosenvattenfallet
huru ljuveligt vacker hon är
djupt gröna bladhjärtan
djupt röda kronblad bladansikten
solögonen silverpärlor i mitten
den söta goda doften
oh så vackra vi är
minns du clematisens indigokjolar
hur vi ringlade om varandra
ja det var vackerhet
minns du hur vi blommade
jag minns allt
minns du dina varsamma fingrar
hur jag bjöd dig druvor
våra druvor
ty vi bar frukt
du lade dem i korg bjöd vida
minns du höstens vindar
hur vi lindade in oss i varma pälsar
vinterns vita sidenjordar
kristallklara
sånger
rena
minns du hur lustigt det kittlade
överallt
inom oss
hela kullen kiknade nästan
så ock vi
så mycket vackert vi upplever
tillsammans
ja minns du då snön smälte
hur bäcken porlar från våra fötter
in i dammen
minns
värmen återvänder
återvänder
för dig
till dig
andas
hopp
*
Skymningsfall
skymning faller över
vandrade över isar
genom
gnisteldar
flöt med ett
enaste
isflak
sjönk
sjönk
vände ansikte in i skogs
doftfyllan
mossbädd
bjöd mig
flyter med vågen
drömvågen
nu
sluter jag mina ögon
in i
vilande
med
orden
runt
mitt hjärta
med
orden
i
vårt hjärta
det hjärta vilket skrev
våra
ord
förde våra ögonströmmar
i
invävan
vilka förtäljer himmelsvågens förenande av jordevågens tillitsström
i tillitsström har jag lagt mina händer
mina händer är icke mina
är ej ägodel minägodel
ändock ägodel
i nattlig andning
förs de till dig
med
berörans ljus
jag läser dig
med orden
runt mitt hjärta
med
orden
i vårt hjärta
det hjärta vilket flätar våra fingrar samman
flätar våra fingrar samman i ljusglädjans stilla värmans närasol
månsilver strör jag i kärlek ut månblad
ty kvinna är min vandring
min hand är den hand vilken av tomhet fördes till dig
så värm mina ögons insikt med ditt ljus
så ljusnar jag dina ögons insikt med min värme
*
i denna den tidiga människovandringen var allt ett, så lades en slöja över eller mellan, en membranvägg, av den enkla och inte alls svåra anledningen att människan har behov av medvetna val för att inte somna. naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas, förtörnelsen blev stor då slöjan lades mellan, denna slöja var egentligen inte och är inte, den är en illusion lika mycket är det en illusion att vi ser varandra, det är verkan av ljus samt värme, verkan av i genom för till kärlek.
naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas
det finns tillstånd där ett väsen läggs i respirator
vid en viss punkt
vid uppvaknandet söker patienten slita bort alla slangar
det gör ont detta att icke andas själv
*
aktsam i vördnad
det är vandrande folk i bemärkelse
i den mänskliga världen finns och har funnits folk
vilka möter varandra i
en vacker gest
en vinggest
de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor
då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar
ögonens i kärlek skarpa blick
tankens skärande egg
tankeskärp
en vass kniv förorsakar inte svåra sår
en vass kniv skär rena ytor
en trubbig kniv tillfogar stor skada
denna tanke är icke tveeggad
den är förenandeljus
den tanken öppnar vägen
de lägger händerna över bröstkammaren
jag ser vingar
läggas över bröstet
de fortsatta stegen, gärningen lyssnar in
hör hjärtats strömmar
så ser jag dem sakta verkligen rullas ut upp
ögonen vandrar nu djupare in
ty mötet är välsignat
hjärtvälsignat
i gesten av att de lyfter händerna från bröstet ser jag hjärtat i händerna
i hela denna gest lever vishet
lever visdom
det är vördnad
aktsamhet
närande möten
det jag ser är Örnens skarpa blick
samt Kondorens hjärta
det möte jag här ser är österlandets visdom
ser så många så kallade gamla folk
de möter ögon först
läser
så lägger de en eller båda händer över bröstkammare eller hjärta
bugar
ögon möts åter
svarar
så öppnas vingen
ofta var det
är det så att det talade ordet icke bekräftas med tanken
det bekräftas med hand över hjärta
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet
enkelt
klart
tydligt
inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger
rent klart
vid mitt hjärta
aktsam i vördnad
vara medveten i orden
vara medveten i ordens med ordens om ordens verkan
medvetenaktsam i vördnadsmedvetande
vad är akta
du kan ropa; akta dig
du ser ett liv stå vid randen av falla
du ropar; akta dig
du söker stoppa en rörelse ett skeende, förhindra skada.
där är akta ett varningens ordinnebörd
akta
du håller ett skört ägg
en skirväv i dina händer
ett ömtåligt liv i dina händer
dina händer är fjäderlätta
håller om
de aktar om liv
akta kan vara din aktan om ditt inreväsen
din aktan är i alla dessa bilder ej ur nedvärderande eller ur att du inte tror väsendte klara situationen, det är akta ur vördnad.
jag vördar livet
däri aktar jag dess inreväsen
ser du ordet aktsam
är det i samspråk
ser du akt sam
det är en akt samman
Samman i akt.
i akt av vördnad i liv.
akta kan lätt överskrida gränsen samt bli rädsla för till liv
i denna människovandring är hetsen ett av de mest signifikanta tecknen därvid lag borde akta vara ett av de högsta målen, hur lätt är det inte att tappa fotfästet balansen, splittras i hets.
orden svirrar är orkaner piskrapp är trubbiga knivar, det omedvetna är ofta trubbiga knivar.
hur lätt är det ej att glömma de vackra orden; i begynnelsen var ordet.
se
upplev skönheten
skapelsens skönhet
med vackra fingrar skapades allt
fingrar
penslar
en av de vackraste målningarna
alla konsters konstverk målades målas på denna duk
av linne
se åter linfälten
hör skramlorna
väckandeskramlor
dröm blåvingedrömmar
linfältets blommor är blå
det finns även blomsterlin
röd är denna färg
solen vinden andas linet mognar i andes ljus
hör skramlorna
vandra icke in i djupsömn
blåvingar andas
öppnas
hon är i blåvingefamn
blomsterlin
röd omfamnar blå
vakenljusvärme
linne är en hållbar väv
visst är det så
när du vandrar genom linfältet
upplever du denna energi
samtidigt
ser du skira stjälkar
skira
spröda
synes de vara
hur kan linne vara en hållbar väv
hur kan lin vara så livsbefrämjande
skira
spröda
stjälkar
den nakna vandringen
där skalen icke är
är livet
starkt
livsbefrämjande
så vad kan vara oriktigt i att akta ditt själv
akta om ditt själv
akta om allts själv
akta är vördnad
de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor
då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet
enkelt
klart
tydligt
inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger
inte påverkat av hets
intet rör vid mitt lugn
rent klart
vid mitt hjärta
aktsam i vördnad
vara medveten i orden
vara medveten i ordens med ordens om ordens verkan
medvetenaktsam i vördnadsmedvetande
*
Platsen
det finns en plats
i den platsen är det underskönt gott att
vara
hör pulsen inandas värmen
utanför ljuden
störljuden
är
tysta
vågar du möta den
det finns en plats
i den platsen är det underskönt gott att
vara
besöker den ofta då mollsträngar
är
spända
till
bristan
kupar händer om
inväntar
tårstigan
i mina händer
droppe av
kristall
i dig
läser mina ögon
är
*
Brev
Kära vän
jag har varit bortrest länge nu, har nästan glömt mitt namn
det är nu inte viktigt
ty det namnet
är ej
mitt
har vandrat genom
i min värld
med floddalar
uttorkade av alltför mycket tömman
alltför höga vallar vilka sprack
vattnet forsade
virvlade eller
var det tårar
i hela detta seglade molnen så stilla
smekte
dalens inre bröstspännan
luften eller var det markerna dånade
solen steg ur sin bädd
röd
steg in i sin bädd röd
marker torkade alltmer
allt mer
skymningsregn började falla
mjukfalla i lätt vindsusan
i gryningsstrandshänder syntes solen
stiga ur sin bädd
vit
vid solens sida vandrar hon
i lång svepande klädnad
pärlor bär hon runt sin panna
en skimrande pärla är
vid hennes bröst
där i dalen
mellan hennes välvda bågar
i hennes hår synes fjärilsvingar skimra
dalen
floddalen andades
mina fötter sjönk in i fuktiga jordar
lera sipprade mellan tårna
började skratta
kittelskratta
lyckligskratta
kan jord vara hår
ja, visst kan jord vara hår
kan jord vara vattenströmmar
ja, visst kan jord vara vatten
kan jord vara strängar
ja, visst kan jord vara strängar
lutade mig till träds stam
under den stora linden
bladpärlor sprack ut
så ont det gjorde i bröst
gör i bröst
linderne blommor andades stoffljus
luften fylldes av vingar
humlor bin
lade harpan mjukt till bröst i armvinge
hörde flöjttoner svara
visste ej från
var
kan jord vara strängar
mina fingrar
rörde
vid
jordekännan
reste mig så sakteliga
tackade linden
vandrade vidare
gräsvingar andades
floddalen skimrade grön
blommor
syntes stiga blygt fram i dans
så blommade floddalen
närmade mig så
kanske var det två stora klipphänder
ja se vem vet
hur det nu är sipprade vatten ur dem
gåvohänder i
givargärning
en bäck vaknade
ur glömskedalen
sipprade
porlade
dansade
dansar
floden vaknade sakta
lyfte så blicken såg
berg
ett högt berg
kanske hörde berget min suckan;
det finns inte höga berg
du behöver bara lyssna
jag suckade igen;
så kommer lyssnandet att lyfta mig upp över
berget log varmkärlek
lyfta dig upp
över
njae kanske inte riktigt
ändå så
du kommer inte rispa dina fötter och
inte dina knän
du kommer inte behöva använda
armbågar
kom vandra med mig
så gjorde jag
rullande stensånger
dansade runt fötter
rundmjuka
inte rispande
mötte bergsrosen
beundrade hennes livsvilja
mötte martallen
berget visade mig högre
allt högre upp
under vandringen
hördes
det finns inte höga berg
hela mitt väsen fylldes av
det finns inte höga berg
det finns inte oöverstigliga hinder
så var vi framme
snuddade vid molnen
med fingertoppar
nära
är du trött frågade berget
hur jag än sökte finna trötthet i kroppen
var den ej där
törstig är du
drick ur mina händer
lägg dig ned en stund följ molnens vandring
moln seglar
förändras
är molnberättare
berättar bergets växan
ur hennes händer
stjärnkorn
sand grus stenar
klippor berg
hav regn
floden lindar sig leendeljus runt om med
så underbar är sången
men
men hur skall jag komma nedför
berget log i värme
se dig
stod inför älskad skog
vandrade in i trädsalar
lade mig
i dina
händer
Kära vän
jag har varit bortrest länge nu
har nästan glömt mitt namn
det är nu inte viktigt
ty det namnet
är ej
mitt
hoppas allt är väl med dig
att dina steg är vackra
det vet jag
var alltid vacker med dig själv
i ära av är
tack att du gav mig av ditt lyssnaröra
för en stund
*
Vindruvstalan
till södervägg når solfingrar
genom kronor
pärlbeströdda
ej förströdda
en damm andas havskännan
rötterna vandrar
genom ängen
under vägar
till hem
fåglar älskar dammen
rör vid yta
vatten skvitter
skvätter
stenar runt ler silverögon
rosor bugar över
ger
skugga
i aftonrörelse
vandrar uppför kulle
smeker jord
ryggen fylls av värman
till väggen
lutar sig vindruvsranka
inte en
två
den ena röd
den andra grön
nåväl den var grön
nu är den violett
rankor stela bruna
ljust bruna terra eller
brons
famnar mina ögon
ett löv
ett vissnat torkat löv
känner igen
rörs av vindfingrar
risslar
rasslar
sånger
strör ord i lyssnaröga
tindrar skimrar
väcker
minns du vårens vaknan
hur du smekte marken
värmen vände
sakta åter
minns du paddan
den vackra paddan med visa ögon
blickar han vida
visst är det så
paddan är en prins
människan ryser
oh ve vilken ful en
ser ej smärtan
så ses paddan av kärleksöga
förlöses görs hans liv
inte står där en prins framför dig
sådär
men
men
lev med bilden
nog andas marken god
minns du hur mina
våra bladpärlor öppnades
tillitsfullt
i tillitsström
vi följde grönskevågen
doften av grönfingrar
så skönt
visst
visst
var det skönt att sträcka ut sig
vara en katt
för
en
stund
sträcka sig så där
lång
lång och rulla ihop sig
i gnistervälmående
minns du sommarens steg
solbadan
tålek
barfotafötters dans i ängens famn
minns du fjärilars dans
hur vi följde ringelvägen
klättrade uppför
nedför runt och i
det är en god rödvägg detta
en god plats
minns du regnet
regnet vilka sköljde vårt ansikte
hur kläder blev tunga
minns du klangerna
de spröda klangerna
då solfingrar
spelade med
våra glaspärlors kristallljus
minns du röda rosen
här
vid min sida
vår sida
rosenvattenfallet
huru ljuveligt vacker hon är
djupt gröna bladhjärtan
djupt röda kronblad bladansikten
solögonen silverpärlor i mitten
den söta goda doften
oh så vackra vi är
minns du clematisens indigokjolar
hur vi ringlade om varandra
ja det var vackerhet
minns du hur vi blommade
jag minns allt
minns du dina varsamma fingrar
hur jag bjöd dig druvor
våra druvor
ty vi bar frukt
du lade dem i korg bjöd vida
minns du höstens vindar
hur vi lindade in oss i varma pälsar
vinterns vita sidenjordar
kristallklara
sånger
rena
minns du hur lustigt det kittlade
överallt
inom oss
hela kullen kiknade nästan
så ock vi
så mycket vackert vi upplever
tillsammans
ja minns du då snön smälte
hur bäcken porlar från våra fötter
in i dammen
minns
värmen återvänder
återvänder
för dig
till dig
andas
hopp
*
Skymningsfall
skymning faller över
vandrade över isar
genom
gnisteldar
flöt med ett
enaste
isflak
sjönk
sjönk
vände ansikte in i skogs
doftfyllan
mossbädd
bjöd mig
flyter med vågen
drömvågen
nu
sluter jag mina ögon
in i
vilande
lördag 24 april 2010
24 april 2010
för att älska på riktigt måste du först släppa självsjälvet
så löd orden;
inom mig upplevde jag: äntligen ett förståendeord; självsjälvet
med ens kan jag se personen – personligheten vara en yttre hud eller ett skal beroende av hur mycket det lagts på ty oftast är personligheten formad av yttre pålagt
så ser jag skalen falla av
då skrider individualiteten fram
vilken är universialitet
ser ordet individualitet
In divination i dualitet. i detta ser jag dualiteten var inre samt yttre delen samt helheten, vilka har behov av varandra.
samtidigt kan jag se indivination; vilket för mig är att vandra djupare in i spådomen.
individualitet; indivination du i paritet
helt klar är jag över att detta verkar helt snurrigt, samtidigt ser jag att så inte är fallet. ofta befinner vi oss i ett yttre skikt av den anledningen att det kan verka mycket skrämmande att ”ta det sista andetaget”. länge har ordet själv levt med mig, förvirrat mig i ordförståelsen, så stiger ordet självsjälvet fram och allt blir tydliggjort.
självet liksom ego/egoism är ofta förvirrande begrepp eller teoretiseringar av liv. vad är vad och är det viktigt att särskilja dem, är inte livet skeende, är det uppdelningen eller orden vilka är liv. orden är i allra högsta grad liv, vilket människan i allra högsta grad bör göra sig medveten om eller i.
historien, denna mänskliga historia begynner med detta; i begynnelsen var ordet.
min upplevelse blir alltmer att det i allt finns lever två sidor, ego samt egoism, samt egocentriker kan tyckas vara självhävdelse eller inneha negativa betydelser eller aspekter.
se ordet självhävdelse; tidigt lärs vi att självhävdelse är fult. varför är det så, varför har det blivit negativt, kan det vara så att en likriktad massa är lättare att styra. ja, det är den till en viss punkt. nåväl självhävdelse; hävdelse av sig själv mer då sitt själv är i allra högsta grad av värde. naturligtvis kan det gå över styr det går inte att frånses men se en annan bild; se hävdelse samt se hävstång, då vet ni med ens att det är en hävstångsprincip, en balansering.
min upplevelse blir alltmer att det i allt finns lever två sidor, ego samt egoism, samt egocentriker kan tyckas vara självhävdelse eller inneha negativa betydelser eller aspekter.
visst har de det, detta då det blir till den gren vilken anser sig kunna leva utan trädet.
i denna människovandring ser jag det vara av stor vikt att människan exempelvis ser ordet självcentrerad; ser centrerad, ser cirkeln samt ser mittpunkten – vad är detta för en symbol det är solens symbol.
denna mänskliga vandring vilken sakta vänds är en splittringens vandring där det erfordras ett medvetande vaknande, centrerad är fokuserad och visst är det så att det lever ett behov av att centrera/fokusera blicken mot sig själv för att inte helt försvinna. Det är en likvärdig process i ordet egocentrisk.
fokusera är ett vackert ord ljuder inom mig. så stiger ordet ego fram det är det sunda inrejaget, den inre rymden vilken är den yttre rymden eller jag är i gudomens ljus, gudomens ljus är i mig eller kärleken strömmar in i mig jag är i kärlek. detta ego är existensens universums gåva, detta är urindividen eller urindividualiteten.
i denna den tidiga människovandringen var allt ett, så lades en slöja över eller mellan, en membranvägg, av den enkla och inte alls svåra anledningen att människan har behov av medvetna val för att inte somna. naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas, förtörnelsen blev stor då slöjan lades mellan, denna slöja var egentligen inte och är inte, den är en illusion lika mycket är det en illusion att vi ser varandra, det är verkan av ljus samt värme, verkan av i genom för till kärlek.
människan livet var och är fortfarande liv, men människan började klä sig i pålagor, det kändes enklare så, sakförhållandena blev inte enklare ty skalen blev allt fler, krampen växte explosionsartat och stegen vandringen blev allt tyngre. i tonåren söker ungdomen ofta idolförebilder, ofta så starkt att dessa blir deras personligheter, dessa personligheter är de jag gärna benämner skal.
dessa skal hindrar livets liv
hindrar oss från vandring
vi går med tyngder på axlarna, bär mer eller mindre oss själva på axlarna, det vill säga vi bär allt det vilket ej är tillåtet, tillåtet på grund av yttre lagar, regler samt paragrafer vilka gjort för att framställa en likriktad massa.
du är lik mig, dig kan jag vara med, du är inte lik mig. lik är även ett stillastående eller enkelt uttryckt en död kropp.
vi gavs tillåtelse att vandra in i jordesfären, denna underbara vackra jordesfär vilken vi älskade, vilken ropade på oss efter oss, värna om mig med edra steg, allt detta lever verkar i de gamla berättarfolkens skrifter. ja, de behövs egentligen inte läsas ty modern berättar i kärlek. det enda vi behöver göra är att våga
Våga öppna våra bröst.
ja
månde självet skälva
i den stora trummans cirkel
se den nya huden spännas
hela sprickors grund
för att älska på riktigt måste du först släppa självsjälvet
Älska
det är inte vill ha
vill ha dig
vill du ha mig
det är att mötas
mötas djupt
för att kunna uppleva ren sann kärlek
är det bra att släppa självsjälvet
det där med personlighet
för att kunna uppleva ren sann kärlek
är det bra att släppa självsjälvet
stiga in i individualitetshelhet
existensens fyllda gåva
universell skönhet
det är att mötas
mötas djupt
midvintern
våren
är egentligen oändlig formkraftsverkan
formkraftsvakan
i höstliga steg vandrar alltet inom
kurar invid eld
drömmer
vara
i våren andas bilder små stoffpartiklar;
i andningsluften lever små droppar
av regnbågsfärger
se dem skimra
livet
en megapixelkamera
bilder andas in
”stannar”
stannar in
dras samman av punkter
är inom
till vinteröverlevnad
så andas hon ut alla punkterna
Se vårens skönhet.
midvintern
våren
är egentligen oändlig formkraftsverkan
formkraftsvakan
intet rör vid mitt lugn
vad innebär dessa ord
intet är den absoluta tomheten; absolutionen
förlösningen
befrielsen
detta utan att fråntas frångå varats varaktighet
intet är salighetsprisningarna
intet rör vid mitt lugn är att vara oberörd samtidigt berörd det är att vara verkligt berörd detta utan att övertas
det är att stilla följa livets andning
det är; moln seglar stilla – det vilket lever i blåvingeklocka:
*
blåvingeklocka
moln
seglar
stilla
stilla
andas
blåvingeklocka
silverne
ljusglansklang
löser upp moln
himmelsmantel skimrar
hennes långa sidenklädnad smeker
böljar vindhavs vågor
i markens händer synes blad
skölja gryningsljus
moln
seglar
vitstilla
blicken mörknar
andas
grånad
droppe faller i hand
vattnar torkad fåra
skingrar
skingrar
grånads suckan
solstråke lägges an
regnbågsvälvande händer
finner
varandra
*
hon ser
hans fallna kropp ligga utslagen
i stenhavs mummel
ur hjärtficka strör hon läkeljus
nynnar stillord
hon ser stenar
vika ut kronblad
inför hans klarnade öga
hör hans bejakelsesång
ser honom stiga in i sitt tempel
hon ler mjukvind
*
Rottrådssirlig
en sirlig
vacker rottråd
lindades av
fästeman till
fästemö
till armringssmycke
i pärljus
doftande
hav
strand
sol måne stjärnors sommarbris
i sanden dansar deras spår
havet omfamnar
vaggar sköljer
vaggar
hon ropar in i hav
så jag längtar att du lindar mig runt ditt finger
så underbart skulle det vara
bara du är sannhandad
sannhandsland
i varande
armringssmycke sänder dofter
hav bär spår in i sand
i solgyllings sång
flätas fingrar om varandra
*
Strimma
i solstrimma
av hopp
rördes tjärnens mörkeröga vid
starrgräs kupar händer om
susa vind
susa
vind lyfta slöja av
solstrimma av hopp
viskar in
se
din inre skönhet
andas ut
*
daggmasktalan
jordgången
livet
det
liv
vilket ligger bakom hade så ofta fått mig att känna mig underlig
underlig till mods.
upplevde ofta en virvlande rörelse
borrar
borrar inåt
denna upplevelse vilken började med en känsla
var mera en borrande rörelse upp ur
inom mig kunde jag se markerna
jordarnas rötter
alla rötters rötter
växter träd
stenar egentligen människors djurs rötter
nåvälan vi kan väl stanna vid träden
vid växternas rötter
helt klart hörde jag en duns
en klang skulle jag väl benämna den utifrån den jag är
såg mig omkring
upptäckte ett frö
fröet lade sig tillrätta
burrade in sig i jordetäcket
somnade med ett leende på läpparna
då och då syntes en ljusglimt skimra genom ögonvingespringa
jorden andades varmare
såg fröt sträcka på sig
och så
plötsligt lustigt borra sig upp
jord var spiraler runt grodden
så upplevde jag
ett
djupt
andetag
stjälken var uppe
kisade en aning
det var oändligt mycket ljus där
där ovanför jordbädden
vips öppnade fröet vilket nu inte var ett frö hjärthänder
den renaste vackra droppe föll däri
så vacker
så
genomfyllande
skönhet
vilket blad det var
är det viktigt
det är ett blad med skönskrift
befinner mig ofta krypandes nära
nära marken
skulle vilja säga att jag är mark
en dag mötte jag en daggmask
daggmasken krullade sig upp ur jordebädd
den där rörelsen var fröets rörelse
borrörelsen uppåt
daggmasken mötte mig leendeljus;
tycker du inte att det räcker nu
räcker, vad räcker
ja, du känner dig lite bortglömd eller kuvad kanske
du är någonting på marken lätt att trampa på
människan säger ofta;
livet har fått mig att känna mig som en mask
eller jag var inte mer värd än en mask på marken
det är väl lite tokigt att säga så
såg maskens rörelser
både ovan och under marken
den tunna huden
de ytliga rötterna kan skadas inte de djupa
mm så är det sa daggmasken
så är det
att vara mask är mer än människan tror
kom så är vi med marken
det vilket tidigare så länge varit en känsla
var en stark upplevelse
mitt inre;
det var en så underbar upplevelse
den glömmer jag aldrig
såg hela fröets väg
slog ut hjärthänder
dansade med ansikte vänt in i regn
så befriandeljus följde jag jordevågens jordegång
*
Kanske kan det vara så
ljushand
sträckes ur moln
varmhand
sträckes ur moln
av moln
ljushand möter varmhand
kärlek stiger fram
av möte
handomfamnan
kanske
älska
inte är
vill ha
vill ha dig
vill du ha mig
kanske
det är att mötas
mötas djupt
släppa
självsjälvet
mötas
mötas djupt
*
En skrud till dig
i
seende
varsamljus
sitter jag
sömmar en skrud
en skrud av skiraste silverljus
lägger den om dina nedsjunkna segel
vingar av guld
dina resta skuldrors spända axlar
ordlöst
ljuder min stämma
upplev gryningssolen
värma
ditt
hjärta
vågar du
vågar
du
uppleva dina segel andas
dina skuldror fria
orkar du
lyfta
lyfta dina vingsegel
i
kärlek
till
ditt själv
så löd orden;
inom mig upplevde jag: äntligen ett förståendeord; självsjälvet
med ens kan jag se personen – personligheten vara en yttre hud eller ett skal beroende av hur mycket det lagts på ty oftast är personligheten formad av yttre pålagt
så ser jag skalen falla av
då skrider individualiteten fram
vilken är universialitet
ser ordet individualitet
In divination i dualitet. i detta ser jag dualiteten var inre samt yttre delen samt helheten, vilka har behov av varandra.
samtidigt kan jag se indivination; vilket för mig är att vandra djupare in i spådomen.
individualitet; indivination du i paritet
helt klar är jag över att detta verkar helt snurrigt, samtidigt ser jag att så inte är fallet. ofta befinner vi oss i ett yttre skikt av den anledningen att det kan verka mycket skrämmande att ”ta det sista andetaget”. länge har ordet själv levt med mig, förvirrat mig i ordförståelsen, så stiger ordet självsjälvet fram och allt blir tydliggjort.
självet liksom ego/egoism är ofta förvirrande begrepp eller teoretiseringar av liv. vad är vad och är det viktigt att särskilja dem, är inte livet skeende, är det uppdelningen eller orden vilka är liv. orden är i allra högsta grad liv, vilket människan i allra högsta grad bör göra sig medveten om eller i.
historien, denna mänskliga historia begynner med detta; i begynnelsen var ordet.
min upplevelse blir alltmer att det i allt finns lever två sidor, ego samt egoism, samt egocentriker kan tyckas vara självhävdelse eller inneha negativa betydelser eller aspekter.
se ordet självhävdelse; tidigt lärs vi att självhävdelse är fult. varför är det så, varför har det blivit negativt, kan det vara så att en likriktad massa är lättare att styra. ja, det är den till en viss punkt. nåväl självhävdelse; hävdelse av sig själv mer då sitt själv är i allra högsta grad av värde. naturligtvis kan det gå över styr det går inte att frånses men se en annan bild; se hävdelse samt se hävstång, då vet ni med ens att det är en hävstångsprincip, en balansering.
min upplevelse blir alltmer att det i allt finns lever två sidor, ego samt egoism, samt egocentriker kan tyckas vara självhävdelse eller inneha negativa betydelser eller aspekter.
visst har de det, detta då det blir till den gren vilken anser sig kunna leva utan trädet.
i denna människovandring ser jag det vara av stor vikt att människan exempelvis ser ordet självcentrerad; ser centrerad, ser cirkeln samt ser mittpunkten – vad är detta för en symbol det är solens symbol.
denna mänskliga vandring vilken sakta vänds är en splittringens vandring där det erfordras ett medvetande vaknande, centrerad är fokuserad och visst är det så att det lever ett behov av att centrera/fokusera blicken mot sig själv för att inte helt försvinna. Det är en likvärdig process i ordet egocentrisk.
fokusera är ett vackert ord ljuder inom mig. så stiger ordet ego fram det är det sunda inrejaget, den inre rymden vilken är den yttre rymden eller jag är i gudomens ljus, gudomens ljus är i mig eller kärleken strömmar in i mig jag är i kärlek. detta ego är existensens universums gåva, detta är urindividen eller urindividualiteten.
i denna den tidiga människovandringen var allt ett, så lades en slöja över eller mellan, en membranvägg, av den enkla och inte alls svåra anledningen att människan har behov av medvetna val för att inte somna. naturligtvis var det en ytterst behaglig tillvaro att mer eller mindre inte ens behöva andas, förtörnelsen blev stor då slöjan lades mellan, denna slöja var egentligen inte och är inte, den är en illusion lika mycket är det en illusion att vi ser varandra, det är verkan av ljus samt värme, verkan av i genom för till kärlek.
människan livet var och är fortfarande liv, men människan började klä sig i pålagor, det kändes enklare så, sakförhållandena blev inte enklare ty skalen blev allt fler, krampen växte explosionsartat och stegen vandringen blev allt tyngre. i tonåren söker ungdomen ofta idolförebilder, ofta så starkt att dessa blir deras personligheter, dessa personligheter är de jag gärna benämner skal.
dessa skal hindrar livets liv
hindrar oss från vandring
vi går med tyngder på axlarna, bär mer eller mindre oss själva på axlarna, det vill säga vi bär allt det vilket ej är tillåtet, tillåtet på grund av yttre lagar, regler samt paragrafer vilka gjort för att framställa en likriktad massa.
du är lik mig, dig kan jag vara med, du är inte lik mig. lik är även ett stillastående eller enkelt uttryckt en död kropp.
vi gavs tillåtelse att vandra in i jordesfären, denna underbara vackra jordesfär vilken vi älskade, vilken ropade på oss efter oss, värna om mig med edra steg, allt detta lever verkar i de gamla berättarfolkens skrifter. ja, de behövs egentligen inte läsas ty modern berättar i kärlek. det enda vi behöver göra är att våga
Våga öppna våra bröst.
ja
månde självet skälva
i den stora trummans cirkel
se den nya huden spännas
hela sprickors grund
för att älska på riktigt måste du först släppa självsjälvet
Älska
det är inte vill ha
vill ha dig
vill du ha mig
det är att mötas
mötas djupt
för att kunna uppleva ren sann kärlek
är det bra att släppa självsjälvet
det där med personlighet
för att kunna uppleva ren sann kärlek
är det bra att släppa självsjälvet
stiga in i individualitetshelhet
existensens fyllda gåva
universell skönhet
det är att mötas
mötas djupt
midvintern
våren
är egentligen oändlig formkraftsverkan
formkraftsvakan
i höstliga steg vandrar alltet inom
kurar invid eld
drömmer
vara
i våren andas bilder små stoffpartiklar;
i andningsluften lever små droppar
av regnbågsfärger
se dem skimra
livet
en megapixelkamera
bilder andas in
”stannar”
stannar in
dras samman av punkter
är inom
till vinteröverlevnad
så andas hon ut alla punkterna
Se vårens skönhet.
midvintern
våren
är egentligen oändlig formkraftsverkan
formkraftsvakan
intet rör vid mitt lugn
vad innebär dessa ord
intet är den absoluta tomheten; absolutionen
förlösningen
befrielsen
detta utan att fråntas frångå varats varaktighet
intet är salighetsprisningarna
intet rör vid mitt lugn är att vara oberörd samtidigt berörd det är att vara verkligt berörd detta utan att övertas
det är att stilla följa livets andning
det är; moln seglar stilla – det vilket lever i blåvingeklocka:
*
blåvingeklocka
moln
seglar
stilla
stilla
andas
blåvingeklocka
silverne
ljusglansklang
löser upp moln
himmelsmantel skimrar
hennes långa sidenklädnad smeker
böljar vindhavs vågor
i markens händer synes blad
skölja gryningsljus
moln
seglar
vitstilla
blicken mörknar
andas
grånad
droppe faller i hand
vattnar torkad fåra
skingrar
skingrar
grånads suckan
solstråke lägges an
regnbågsvälvande händer
finner
varandra
*
hon ser
hans fallna kropp ligga utslagen
i stenhavs mummel
ur hjärtficka strör hon läkeljus
nynnar stillord
hon ser stenar
vika ut kronblad
inför hans klarnade öga
hör hans bejakelsesång
ser honom stiga in i sitt tempel
hon ler mjukvind
*
Rottrådssirlig
en sirlig
vacker rottråd
lindades av
fästeman till
fästemö
till armringssmycke
i pärljus
doftande
hav
strand
sol måne stjärnors sommarbris
i sanden dansar deras spår
havet omfamnar
vaggar sköljer
vaggar
hon ropar in i hav
så jag längtar att du lindar mig runt ditt finger
så underbart skulle det vara
bara du är sannhandad
sannhandsland
i varande
armringssmycke sänder dofter
hav bär spår in i sand
i solgyllings sång
flätas fingrar om varandra
*
Strimma
i solstrimma
av hopp
rördes tjärnens mörkeröga vid
starrgräs kupar händer om
susa vind
susa
vind lyfta slöja av
solstrimma av hopp
viskar in
se
din inre skönhet
andas ut
*
daggmasktalan
jordgången
livet
det
liv
vilket ligger bakom hade så ofta fått mig att känna mig underlig
underlig till mods.
upplevde ofta en virvlande rörelse
borrar
borrar inåt
denna upplevelse vilken började med en känsla
var mera en borrande rörelse upp ur
inom mig kunde jag se markerna
jordarnas rötter
alla rötters rötter
växter träd
stenar egentligen människors djurs rötter
nåvälan vi kan väl stanna vid träden
vid växternas rötter
helt klart hörde jag en duns
en klang skulle jag väl benämna den utifrån den jag är
såg mig omkring
upptäckte ett frö
fröet lade sig tillrätta
burrade in sig i jordetäcket
somnade med ett leende på läpparna
då och då syntes en ljusglimt skimra genom ögonvingespringa
jorden andades varmare
såg fröt sträcka på sig
och så
plötsligt lustigt borra sig upp
jord var spiraler runt grodden
så upplevde jag
ett
djupt
andetag
stjälken var uppe
kisade en aning
det var oändligt mycket ljus där
där ovanför jordbädden
vips öppnade fröet vilket nu inte var ett frö hjärthänder
den renaste vackra droppe föll däri
så vacker
så
genomfyllande
skönhet
vilket blad det var
är det viktigt
det är ett blad med skönskrift
befinner mig ofta krypandes nära
nära marken
skulle vilja säga att jag är mark
en dag mötte jag en daggmask
daggmasken krullade sig upp ur jordebädd
den där rörelsen var fröets rörelse
borrörelsen uppåt
daggmasken mötte mig leendeljus;
tycker du inte att det räcker nu
räcker, vad räcker
ja, du känner dig lite bortglömd eller kuvad kanske
du är någonting på marken lätt att trampa på
människan säger ofta;
livet har fått mig att känna mig som en mask
eller jag var inte mer värd än en mask på marken
det är väl lite tokigt att säga så
såg maskens rörelser
både ovan och under marken
den tunna huden
de ytliga rötterna kan skadas inte de djupa
mm så är det sa daggmasken
så är det
att vara mask är mer än människan tror
kom så är vi med marken
det vilket tidigare så länge varit en känsla
var en stark upplevelse
mitt inre;
det var en så underbar upplevelse
den glömmer jag aldrig
såg hela fröets väg
slog ut hjärthänder
dansade med ansikte vänt in i regn
så befriandeljus följde jag jordevågens jordegång
*
Kanske kan det vara så
ljushand
sträckes ur moln
varmhand
sträckes ur moln
av moln
ljushand möter varmhand
kärlek stiger fram
av möte
handomfamnan
kanske
älska
inte är
vill ha
vill ha dig
vill du ha mig
kanske
det är att mötas
mötas djupt
släppa
självsjälvet
mötas
mötas djupt
*
En skrud till dig
i
seende
varsamljus
sitter jag
sömmar en skrud
en skrud av skiraste silverljus
lägger den om dina nedsjunkna segel
vingar av guld
dina resta skuldrors spända axlar
ordlöst
ljuder min stämma
upplev gryningssolen
värma
ditt
hjärta
vågar du
vågar
du
uppleva dina segel andas
dina skuldror fria
orkar du
lyfta
lyfta dina vingsegel
i
kärlek
till
ditt själv
fredag 23 april 2010
23 april 2010
jag tror jag slutat fundera över huruvida jag har självförtroende eller ej
på ett underligt sätt spelar det liksom inte en roll längre
själv för troende
själv
för
troende
vad är detta egentligen
varför är det så viktigt i den mänskliga tillvaron
är det ej att stiga ur cirkeln
ja, det är frågan
kanske är det detta vilket är att ”knäcka den mänskliga koden”
kanske jordkoden då stiger in i jordekoden eller snarare sjunker in i jordekoden
moderns moderliga ömhets hjärta
hjärttanken
helhetsvissheten
många ord läses egentligen bakvänt i den mänskliga världen; de är ytandning
sätt en spegel intill ordet
se meningen uppenbaras
så är det
människan blickar utom
utanför
eftertraktar yttre ståt och prakt
den vackraste skruden är under huden
skälvande självet
självet skälver
i andningens upphörande
vingar stannar i luften
av tvekan
av
vem
vem
är
jag
jag är jag
inte vem
var i förvissning om
vissning – visning för dig
var i alltidmöte
mötensbehovsseende
behovsmötenslyssnan
lyssnande mötens behov
seende behovs möten
en nål kan sticka
en nål kan sömma
en nål kan visa
en nål kan tillföra
en nål kan pilla ut stickan ur fingret
en nål
kan allt
nålen har behov av vara i
vara i
självbevarelse
är sinnen drifter eller är de gåvor
är driften positiv eller negativ
i det skolade väsendet är driften en vad skall vi säga; en slags språngbräda till vidare, en slags energigivare. Hur frågar du dig.
dessa är de tolv
livssinnet - jämviktssinnet - beröringssinnet - egenrörelsesinnet –
synen - lukten – smaken – hörsel/tonsinnet-
värmesinnet - ord/språksinnet - tankesinnet - jagsinnet
vad säger de
vad talar de
vad berättar de
är de drifter
positiva drifter ja visst är det så, de förtäljer dig ditt själv, de förtäljer dig mötesvärlden
genom dessa gives du gåvan att uppleva dig i världen
att uppleva sig själv i världen är inte menat att förlora sig själv
bevara ditt inre ljus – bevara ditt hjärta
bevara är ej att fasthålla ändå är det så
bevara din värdighet i ljuset av anden
ty däri strömmar din själ i skönhet
i hjärtats trädgård växer en blomma
ett träd
det spirar
det växer
det skänker dig vila
inrelugn
i stegens hastande rusning
du upplever träds växters rotvilja
du upplever rötternas vridandeströmmar
hur grodden spirar
hur stjälken söker sig
vrider sig i spiralform upp ur jord
det är viljekraft
är vetskap
icke föreställning
vetskap är detta
är din kropp
din gestalt en bok
är den ett blad
ett ark
en minneslapp
det är lätt att tappa sin lapp
för en stund tappa fotfästet
var förvissad
var viss i att vinden för den åter till dig
alltet överger dig ej
bevarar ditt hjärta
överge inte dig själv ditt själv överger ej dig
det är självbevarelse
hur kunna bevara sig själv
sitt själv
hur mötas sant
vad är möte
vad är kärlek
vad är
är
du skrev;
så vad tror du
är samlaget nattvard
tala så med så kallade egna ord;
en gång fick jag till uppgift att göra ett diagram en låt oss säga u – sväng på ett papper. inom denna skulle alla åldrar prickas in; kortfattat vid de båda övre punkterna var födelse samt vill minnas fyrtiotvå i mitten var tjugoett, det är en vacker skål eller knopp. nåväl nu viker jag ut knoppen linjen samt skriver födelse barn ungdom mitten utandning eller
födelse upptäcka utforska bejaka ålder/vishet ålderdom/visdom utandning. när jag skriver detta blir de första åren lära känna livet avser inte stanna i dessa. fastnar i vishet samt visdom; det jag ser upplevande är att dessa är ljus samt värme då är utandningen kärlek.
nåväl då är vi i kärlek och nu vandrar vi vägen åter genom faserna, det är en slags pendelrörelse. Naturligtvis är det hjärtrytm.
i varje skeende, rörelse, andning lever nattvarden, ser brödet/oblaten samt den röda saften, i en kalk. samtidigt är varje rörelse, skeende, andning namngivan. Åter frapperas jag över hur svårt allt blir med indelan. Ser strömmen så klart. vad är det jag ser; jag ser dop, nattvard, bikt.
mer och mer ser jag vandringen från inandning till utandning; det lustiga är att dessa – båda – kan vara födelse samt så kallad död, de växlar ansikten eller skepnader.
för att förenkla det hela; vandringen mellan födelse samt till död i jordevandringen ser jag vara vägen till: jag ”lämnar” mig själv stiger in i mitt själv. genom att jag andas ut i mitt själv bevarar jag himmelssången mitt själv,
genom denna vandring blir föreningen vackerhet; ja, nattvard.
jag har vandrat
innan jag lämnade/andades ut samtalade vi/bikten så vänder jag ansiktet in i är.
bilden av detta är;
genom att jag möter världen, livet med mitt fyllda väsen upptäcker samt utforskar jag mitt väsen. jag lever fullt ut detta utan att skada medvandrare, jag är ett lyssnande svarande väsen.
Jag vandrar stegen ibland omedvetet. för att ett sant möte i kärlek man kvinna skall vara vackerhet har jag behov att bikta mig – inte inför honom. jag för ett samtal med mig själv, mitt själv samt mig själv samtalar. därmed lägger jag av en stor börda, vilken heter bekräftelse genom andra. den har vi behov av, det jag avser i detta är; jag lever ej genom denna man. så skriver jag varandes kvinna; jag lever ej genom denna man, därigenom kan vi mötas fria, samlaget är då namngivan; namnet är kärlek samlaget är då nattvard. ja, samtliga sakrament. åter ser jag hur allt lever i helheten, allheten samt i det enskilda. i det enskilda lever det i alla faser, åter ser jag kropp i kropp i kroppen, existens i existens i existens, detta i all oändlighet, vidgande utåt, utåt, samt ”sammandragande inåt, inåt. Med andra ord upphör alla enskilda skeenden.
det är lätt att hamna in i föreställningar, lika lätt är det att hamna in i jämförelser. minns hur jag alltid ryggade för detta med att sätta barn målningar på väggen i barnträdgården skolan, för det första var bilden gjord hellre skapad i ett drömtillstånd, dess verklighet eller realitetstillstånd var ”över” då barnet öppnade ögonen. det var en orsak, den största var; led inte in barn i jämförandeaspekt; krymp inte deras fantasikraft. tillåt barnen att nyskapa våga skapa utan att jämföra till rätt eller fel, bättre eller sämre; gör inte barn det – jo, barn jämför ty de lärs så.
du vill inte bli jämförd varför då jämföra med andra eller jämföra andra med andra, går detta, nej – det går inte ty varje del är genuin, unik en kristallskönhet i sitt väsen, en kristallvåg en kristallsköljan ett regnbågsland, ett regnbågsspektrum, därför säger jag;
jag säger ej varje skeende är so, varje andetag är som, söker undvika liknelser av, av jämförande slag ty dina ögon är inte som djupa brunnar, de är djupa brunnar, säger inte som dop, som nattvard, som, som, som
Jag säger är i ära av är.
kan det vara så att jämförelsen gjorts i rädsla för att våga säga det är så
genom att säga det är så
upplever du dig måsta stå till svars
så är det inte
minns orden från igår;
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av
tilliten till läsarögats närvaro
i förklaringens ljus
av förklarande ljus
läser sinnet
orden
ur den källa de skrevs
ur den källa de skrevs
ur den källa du vet den läsande möter läser orden
ni vandrar in
förklarade
invänta förståelsen
den vaknar inte av pålagor inte av tvång inte av överförmyndarförklaring
tillitsögon är vackra
så vad tror du
är samlaget nattvard
så var din fråga
faktum är att det inte är tro
det är visshet
genom vishet samt visdom
genom ett slags avläggande av personlighet
in i en ”högre” personlighetssfär
kärlekens andar verkar
urkrafterna genom Venus fagra uppenbarelse
så ur det förhårdnade stiger
livets skönhet
rosenblomning
*
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt
dessa ord är mycket viktiga
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt
föreställningen är en huvudbonad
det du ser är en jordglob en sådan jordglob vilken kan lyftas, den är sammansatt av två halvor, är en förvaringsplats.
huvudet är till vissdel en jordglob, delar du huvudet kan du fuller väl lyfta ”taket” eller kanske ”takkupolen”. Innanför denna takkupol finns oändligt vackra bilder målade. visst är det begrundansvackert; de byggde ställningar av trä av träd givna ställningar, de låg ofta på rygg samt målade, de gamla mästarna.
de byggde ställningar för, till målande. De ritade ofta upp med kol före.
de ritade före låg på ställningar
bilder är i kupolen
i takkupolen
för att se dessa måste du lyfta blicken
lyft blicken in – in – i målningen.
vi säger inte att dessa bilder är vederstyggliga
icke till gagn
de är det
helt
visst
de är dock icke livet
inom föreställningen ligger fabricerade bilder
dogmer
syntaxer
ramar av alla de slag
föreställning kan vara ett teaterstycke kan vara att ta ställning före
det är detta vilket gör det svåra; ställning före
En gjord bild vilken hindrar levandemöte i ljusverkan.
för att göra eller uppföra en föreställning måste du förställa dig
förställa
ställa dig för
möte är till viss del läsande
läsande av gestalt
gestalten är en vacker bok
vilka blad tillåtes du se
en fråga ställs
en undran; hur ser du på mig i det jag skriver
så lätt det är att förledas
förledas in i svarande till denna fråga
gör de gör jag det
beger jag du mig dig in i tolkande
i föreställning
jag bär inte vilja till tolka
jag läser dig
andas in dig
det är så
föreställningen lockar gärna in dig i det vilket inte är
det behöver inte vara negativt
det är väckande
föreställningen invaggar i trygghet
en trygghet vilken inte alltid blir en trygghet
tryggheten är en livsbejakelseform
livsbejakelseformande.
visst är det så; i trygghet för trygghet bygga hyddor i huvudets dal
i huvuddal.
förundrad blev du över din andning i detta;
mina händer äro bjudande skålar
så jag älskar se männen sitta runt eld i samtalan
blicka in i hjärta
mina händer är bjudande skålar
mitt inre fylls av djup inre värmefrid
intet rör vid mitt lugn
ser männen bygga hyddor i huvuddalen
för skydd för värn
ser hyddor sjunka in i hjärtdal
lyfter huvuds övre del
blickar in i dal
tankedalen
ser vacker by
med hyddor med
utan liv
ser by
sakta
sjunka in
upplever hjärta vidgas
står på berget
blickar ut över
ned in i dalen
ser hyddor
levande liv
fylls av
porlande isdroppars smältan
fylls av bäckasång
kristallvågen
lyftas över mig
vi vandrar
med stjärndiadems sånger
flödande ur våra händers dröm
från den gryningen
är mörkret ej mörkt mörker
ty vitsippor växer i mitt hjärta
ja, visst är det så; i trygghet för trygghet bygga hyddor i huvudets dal
i huvuddal.
Vi behöver inte orda mycket runt dessa ord de är belysande upplysande.
kvinnans händer är värme
vid insikten av hennes kvinnogärning rör intet vid hennes lugn
hon bjuder mannen hjärta
han stiger ur mörker
föreställningsmörker
de band vilka är mening är oslitbara
is är kristaller
stjärnor är kristaller
klanger
kristallvåg lyftas över
stjärndiadem strålar
vitsippor strålar i skogens händer
För en dag lämnar de nattseglan.
ty vitsippor växer i mitt hjärta
alltid då jag vandrar min stegslinga i ängen
möts stegen
ögonen av tusenden hundranden hål överallt
har funderat vad dessa är
ibland har jag stannat
nästan stuckit in näsan
fyllts av lust att krypa in
tror mig ana den stora hemligheten
rådjur är det vilka vandrat där i mjukgungande fuktmarker
barnet i mig ser så mycket mer
så jag tassar varsamförsiktigt vidare
en dag satte jag mig på ett torg
hur man nu kan sitta på ett torg
platsen jag fann var i mitten
precis exakt i mitten
vad sökte jag där
livets puls kanske
rörelse
vad vet jag
satt där och började så sakteliga studera ansikten
dofter av grönska av frukter
levandeliv
böljade
mångfaldens skönhet strömmade blomstrande
solen kikade fram mellan molnen
skrider fram genom molnspringa
plötsligt löstes ansikten gestalterna upp
allt var ett
inte heller jag var så kallat enskildsynlig
förunderligt vackert var det är det
så var livet ovan marken
de däringa hålen dök upp
återförenades med ett minne
från en gång underjord
tog rulltrappan ned in i tunnelbanans
labyrinters
nätverk
rälsen blixtrade
kablar kabelnystan syntes överallt
tjutande vinande ljud
ekande röster
rusandesteg slog emot mig
kyla andades
en förunderlig värld
fylld med konstverk på väggarna
funderade en stund med mullvadstassar
de där långa raderna med gående springande rusande
funderade en stund med myrögons blickar
vände ansiktet in i björkhavet
följde bäcken
regnet strök över min panna
såg en eld
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt
kanske är detta en föreställning ändå är den inte tänkt
det var så
hennes kropp hade slutat andas
de lade henne på en flotte
skrudade henne med tusende blommor
fackla antände
flotte seglade ut med havet
flotte blomsterbädd seglade vida
flöt in till stranden
moln seglar uppströms i blåflods mantelveck
molnstilla andning skingras
molnstoft kläder hud i drömandan
mina händer äro bjudande skålar
så jag älskar se männen sitta runt eld i samtalan
blicka in i hjärta
mina händer är bjudande skålar
mitt inre fylls av djup inre värmefrid
intet rör vid mitt lugn
ser männen bygga hyddor i huvuddalen
för skydd för värn
ser hyddor sjunka in i hjärtdal
en ögonström
är närmre
när jag gjöt tårar över mina kinder kläddes mitt bröst
löstes mitt hopp upp
rann
bort
stod ensam vid torkad kulle vilken dolde min levnadsgestalt
kraftlös stod jag ännu med brustna ögon
skådade efter hjälp
skådade efter hjälp utanför mig
framom bakom över allt i allt
utom mig
slutligen insåg jag var hjälpen lever
var den ende till kunna mig hjälpa finns
mörknad himmel särade vingar
klart blått öga synes stråla
ett lätt skymningsregn föll
allt det vilket kallas självförtroende
yttre bördor rann undan
kvar stod min blottade levnadsgestalt
vinden lyfte mig
såg männen fylldes av djup inrevärme
kullen den torkade syntes upplösas till stoftmoln
stoff svävade frigjort
såg älskads förklarade anletsdrag
sträckte fram mina händer
tårar omvandlades till oslitbara band
i månsilverljus vaggades min själ
grät tårar helgade av inre fridslugn
så hade jag aldrig drömt tidigare
steg ur bädden erfarandes evig
ovansklig tillit till natthimlens alla ljus
stjärnsystrar stjärnbröder regnbågsfolken
i detta älskade
är jag redo att möta dig
ser min levnads gestalt upplösas
förenas med tusenstjärnors ljusdans
dras samman bli en
då vet jag vad inre själv för tro ende är
i vår andning
i dagars nätter
i nätters dagar har jag skådat in i mina handflator
följt linjer cirklar stjärnor kvadrater
trianglar kvastar kors
slutligen löstes de tunna skinnhandskarna upp
blickade in i sjö sällsamvacker
cirklar stjärnor kvadrater
trianglar kvastar kors
stillsamvandrande steg
solstråle rörde vid yta
allt skingrades för vinden
reste mig så sakteliga
rörde mig planlöst utan att för den skull
irra eller förivra mig
det spelade inte en roll
rollen var upplöst
ren äkta naknad hudkännan
i trädkronor hänga droppar
isdroppars klanger
i väntan på
värmande händer
då och då
gnistrar de
vägar
vägar in i
ögonhamnars bakom
lyfter alltför djupt liggande
nedgrävda av sig själva ankare
vilka gnagde skar revor i havets andning
de sitta vid kajens rundade linje
sömmar revor hela
stryker med mildhänder ut
sömmarnas
spår
lyssna in i havets ögon
vandra kvinna vandra
så vandrar jag vidare
följer osynlig stig uppför berg
står högt ovan marker
snuddar vid moln
mjuka lätta bärande drömögon
lyfter händer
smeker
ditt
ansiktes vackra linjer
ljus sköljer
band sträckes
moln
mjuka
lätta
drömbärande
öppnar händer
mellan våra fingrar flätas
gnistrande oslitbara band
lyfter huvuds övre del
blickar in i dal
tankedalen
ser vacker by
med hyddor med
utan liv
ser by
sakta
sjunka in
upplever hjärta vidgas
står på berget
blickar ut över
ned in i dalen
ser hyddor
levande liv
fylls av
porlande isdroppars smältan
fylls av bäckasång
kristallvågen
lyftas över mig
vi vandrar
med stjärndiadems sånger
flödande ur våra händers dröm
från den gryningen
är mörkret ej mörkt mörker
ty vitsippor växer i mitt hjärta
på ett underligt sätt spelar det liksom inte en roll längre
själv för troende
själv
för
troende
vad är detta egentligen
varför är det så viktigt i den mänskliga tillvaron
är det ej att stiga ur cirkeln
ja, det är frågan
kanske är det detta vilket är att ”knäcka den mänskliga koden”
kanske jordkoden då stiger in i jordekoden eller snarare sjunker in i jordekoden
moderns moderliga ömhets hjärta
hjärttanken
helhetsvissheten
många ord läses egentligen bakvänt i den mänskliga världen; de är ytandning
sätt en spegel intill ordet
se meningen uppenbaras
så är det
människan blickar utom
utanför
eftertraktar yttre ståt och prakt
den vackraste skruden är under huden
skälvande självet
självet skälver
i andningens upphörande
vingar stannar i luften
av tvekan
av
vem
vem
är
jag
jag är jag
inte vem
var i förvissning om
vissning – visning för dig
var i alltidmöte
mötensbehovsseende
behovsmötenslyssnan
lyssnande mötens behov
seende behovs möten
en nål kan sticka
en nål kan sömma
en nål kan visa
en nål kan tillföra
en nål kan pilla ut stickan ur fingret
en nål
kan allt
nålen har behov av vara i
vara i
självbevarelse
är sinnen drifter eller är de gåvor
är driften positiv eller negativ
i det skolade väsendet är driften en vad skall vi säga; en slags språngbräda till vidare, en slags energigivare. Hur frågar du dig.
dessa är de tolv
livssinnet - jämviktssinnet - beröringssinnet - egenrörelsesinnet –
synen - lukten – smaken – hörsel/tonsinnet-
värmesinnet - ord/språksinnet - tankesinnet - jagsinnet
vad säger de
vad talar de
vad berättar de
är de drifter
positiva drifter ja visst är det så, de förtäljer dig ditt själv, de förtäljer dig mötesvärlden
genom dessa gives du gåvan att uppleva dig i världen
att uppleva sig själv i världen är inte menat att förlora sig själv
bevara ditt inre ljus – bevara ditt hjärta
bevara är ej att fasthålla ändå är det så
bevara din värdighet i ljuset av anden
ty däri strömmar din själ i skönhet
i hjärtats trädgård växer en blomma
ett träd
det spirar
det växer
det skänker dig vila
inrelugn
i stegens hastande rusning
du upplever träds växters rotvilja
du upplever rötternas vridandeströmmar
hur grodden spirar
hur stjälken söker sig
vrider sig i spiralform upp ur jord
det är viljekraft
är vetskap
icke föreställning
vetskap är detta
är din kropp
din gestalt en bok
är den ett blad
ett ark
en minneslapp
det är lätt att tappa sin lapp
för en stund tappa fotfästet
var förvissad
var viss i att vinden för den åter till dig
alltet överger dig ej
bevarar ditt hjärta
överge inte dig själv ditt själv överger ej dig
det är självbevarelse
hur kunna bevara sig själv
sitt själv
hur mötas sant
vad är möte
vad är kärlek
vad är
är
du skrev;
så vad tror du
är samlaget nattvard
tala så med så kallade egna ord;
en gång fick jag till uppgift att göra ett diagram en låt oss säga u – sväng på ett papper. inom denna skulle alla åldrar prickas in; kortfattat vid de båda övre punkterna var födelse samt vill minnas fyrtiotvå i mitten var tjugoett, det är en vacker skål eller knopp. nåväl nu viker jag ut knoppen linjen samt skriver födelse barn ungdom mitten utandning eller
födelse upptäcka utforska bejaka ålder/vishet ålderdom/visdom utandning. när jag skriver detta blir de första åren lära känna livet avser inte stanna i dessa. fastnar i vishet samt visdom; det jag ser upplevande är att dessa är ljus samt värme då är utandningen kärlek.
nåväl då är vi i kärlek och nu vandrar vi vägen åter genom faserna, det är en slags pendelrörelse. Naturligtvis är det hjärtrytm.
i varje skeende, rörelse, andning lever nattvarden, ser brödet/oblaten samt den röda saften, i en kalk. samtidigt är varje rörelse, skeende, andning namngivan. Åter frapperas jag över hur svårt allt blir med indelan. Ser strömmen så klart. vad är det jag ser; jag ser dop, nattvard, bikt.
mer och mer ser jag vandringen från inandning till utandning; det lustiga är att dessa – båda – kan vara födelse samt så kallad död, de växlar ansikten eller skepnader.
för att förenkla det hela; vandringen mellan födelse samt till död i jordevandringen ser jag vara vägen till: jag ”lämnar” mig själv stiger in i mitt själv. genom att jag andas ut i mitt själv bevarar jag himmelssången mitt själv,
genom denna vandring blir föreningen vackerhet; ja, nattvard.
jag har vandrat
innan jag lämnade/andades ut samtalade vi/bikten så vänder jag ansiktet in i är.
bilden av detta är;
genom att jag möter världen, livet med mitt fyllda väsen upptäcker samt utforskar jag mitt väsen. jag lever fullt ut detta utan att skada medvandrare, jag är ett lyssnande svarande väsen.
Jag vandrar stegen ibland omedvetet. för att ett sant möte i kärlek man kvinna skall vara vackerhet har jag behov att bikta mig – inte inför honom. jag för ett samtal med mig själv, mitt själv samt mig själv samtalar. därmed lägger jag av en stor börda, vilken heter bekräftelse genom andra. den har vi behov av, det jag avser i detta är; jag lever ej genom denna man. så skriver jag varandes kvinna; jag lever ej genom denna man, därigenom kan vi mötas fria, samlaget är då namngivan; namnet är kärlek samlaget är då nattvard. ja, samtliga sakrament. åter ser jag hur allt lever i helheten, allheten samt i det enskilda. i det enskilda lever det i alla faser, åter ser jag kropp i kropp i kroppen, existens i existens i existens, detta i all oändlighet, vidgande utåt, utåt, samt ”sammandragande inåt, inåt. Med andra ord upphör alla enskilda skeenden.
det är lätt att hamna in i föreställningar, lika lätt är det att hamna in i jämförelser. minns hur jag alltid ryggade för detta med att sätta barn målningar på väggen i barnträdgården skolan, för det första var bilden gjord hellre skapad i ett drömtillstånd, dess verklighet eller realitetstillstånd var ”över” då barnet öppnade ögonen. det var en orsak, den största var; led inte in barn i jämförandeaspekt; krymp inte deras fantasikraft. tillåt barnen att nyskapa våga skapa utan att jämföra till rätt eller fel, bättre eller sämre; gör inte barn det – jo, barn jämför ty de lärs så.
du vill inte bli jämförd varför då jämföra med andra eller jämföra andra med andra, går detta, nej – det går inte ty varje del är genuin, unik en kristallskönhet i sitt väsen, en kristallvåg en kristallsköljan ett regnbågsland, ett regnbågsspektrum, därför säger jag;
jag säger ej varje skeende är so, varje andetag är som, söker undvika liknelser av, av jämförande slag ty dina ögon är inte som djupa brunnar, de är djupa brunnar, säger inte som dop, som nattvard, som, som, som
Jag säger är i ära av är.
kan det vara så att jämförelsen gjorts i rädsla för att våga säga det är så
genom att säga det är så
upplever du dig måsta stå till svars
så är det inte
minns orden från igår;
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av
tilliten till läsarögats närvaro
i förklaringens ljus
av förklarande ljus
läser sinnet
orden
ur den källa de skrevs
ur den källa de skrevs
ur den källa du vet den läsande möter läser orden
ni vandrar in
förklarade
invänta förståelsen
den vaknar inte av pålagor inte av tvång inte av överförmyndarförklaring
tillitsögon är vackra
så vad tror du
är samlaget nattvard
så var din fråga
faktum är att det inte är tro
det är visshet
genom vishet samt visdom
genom ett slags avläggande av personlighet
in i en ”högre” personlighetssfär
kärlekens andar verkar
urkrafterna genom Venus fagra uppenbarelse
så ur det förhårdnade stiger
livets skönhet
rosenblomning
*
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt
dessa ord är mycket viktiga
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt
föreställningen är en huvudbonad
det du ser är en jordglob en sådan jordglob vilken kan lyftas, den är sammansatt av två halvor, är en förvaringsplats.
huvudet är till vissdel en jordglob, delar du huvudet kan du fuller väl lyfta ”taket” eller kanske ”takkupolen”. Innanför denna takkupol finns oändligt vackra bilder målade. visst är det begrundansvackert; de byggde ställningar av trä av träd givna ställningar, de låg ofta på rygg samt målade, de gamla mästarna.
de byggde ställningar för, till målande. De ritade ofta upp med kol före.
de ritade före låg på ställningar
bilder är i kupolen
i takkupolen
för att se dessa måste du lyfta blicken
lyft blicken in – in – i målningen.
vi säger inte att dessa bilder är vederstyggliga
icke till gagn
de är det
helt
visst
de är dock icke livet
inom föreställningen ligger fabricerade bilder
dogmer
syntaxer
ramar av alla de slag
föreställning kan vara ett teaterstycke kan vara att ta ställning före
det är detta vilket gör det svåra; ställning före
En gjord bild vilken hindrar levandemöte i ljusverkan.
för att göra eller uppföra en föreställning måste du förställa dig
förställa
ställa dig för
möte är till viss del läsande
läsande av gestalt
gestalten är en vacker bok
vilka blad tillåtes du se
en fråga ställs
en undran; hur ser du på mig i det jag skriver
så lätt det är att förledas
förledas in i svarande till denna fråga
gör de gör jag det
beger jag du mig dig in i tolkande
i föreställning
jag bär inte vilja till tolka
jag läser dig
andas in dig
det är så
föreställningen lockar gärna in dig i det vilket inte är
det behöver inte vara negativt
det är väckande
föreställningen invaggar i trygghet
en trygghet vilken inte alltid blir en trygghet
tryggheten är en livsbejakelseform
livsbejakelseformande.
visst är det så; i trygghet för trygghet bygga hyddor i huvudets dal
i huvuddal.
förundrad blev du över din andning i detta;
mina händer äro bjudande skålar
så jag älskar se männen sitta runt eld i samtalan
blicka in i hjärta
mina händer är bjudande skålar
mitt inre fylls av djup inre värmefrid
intet rör vid mitt lugn
ser männen bygga hyddor i huvuddalen
för skydd för värn
ser hyddor sjunka in i hjärtdal
lyfter huvuds övre del
blickar in i dal
tankedalen
ser vacker by
med hyddor med
utan liv
ser by
sakta
sjunka in
upplever hjärta vidgas
står på berget
blickar ut över
ned in i dalen
ser hyddor
levande liv
fylls av
porlande isdroppars smältan
fylls av bäckasång
kristallvågen
lyftas över mig
vi vandrar
med stjärndiadems sånger
flödande ur våra händers dröm
från den gryningen
är mörkret ej mörkt mörker
ty vitsippor växer i mitt hjärta
ja, visst är det så; i trygghet för trygghet bygga hyddor i huvudets dal
i huvuddal.
Vi behöver inte orda mycket runt dessa ord de är belysande upplysande.
kvinnans händer är värme
vid insikten av hennes kvinnogärning rör intet vid hennes lugn
hon bjuder mannen hjärta
han stiger ur mörker
föreställningsmörker
de band vilka är mening är oslitbara
is är kristaller
stjärnor är kristaller
klanger
kristallvåg lyftas över
stjärndiadem strålar
vitsippor strålar i skogens händer
För en dag lämnar de nattseglan.
ty vitsippor växer i mitt hjärta
alltid då jag vandrar min stegslinga i ängen
möts stegen
ögonen av tusenden hundranden hål överallt
har funderat vad dessa är
ibland har jag stannat
nästan stuckit in näsan
fyllts av lust att krypa in
tror mig ana den stora hemligheten
rådjur är det vilka vandrat där i mjukgungande fuktmarker
barnet i mig ser så mycket mer
så jag tassar varsamförsiktigt vidare
en dag satte jag mig på ett torg
hur man nu kan sitta på ett torg
platsen jag fann var i mitten
precis exakt i mitten
vad sökte jag där
livets puls kanske
rörelse
vad vet jag
satt där och började så sakteliga studera ansikten
dofter av grönska av frukter
levandeliv
böljade
mångfaldens skönhet strömmade blomstrande
solen kikade fram mellan molnen
skrider fram genom molnspringa
plötsligt löstes ansikten gestalterna upp
allt var ett
inte heller jag var så kallat enskildsynlig
förunderligt vackert var det är det
så var livet ovan marken
de däringa hålen dök upp
återförenades med ett minne
från en gång underjord
tog rulltrappan ned in i tunnelbanans
labyrinters
nätverk
rälsen blixtrade
kablar kabelnystan syntes överallt
tjutande vinande ljud
ekande röster
rusandesteg slog emot mig
kyla andades
en förunderlig värld
fylld med konstverk på väggarna
funderade en stund med mullvadstassar
de där långa raderna med gående springande rusande
funderade en stund med myrögons blickar
vände ansiktet in i björkhavet
följde bäcken
regnet strök över min panna
såg en eld
föreställningsvärlden är ett av de största trauman i världstillvaron
genom föreställningen
föreställning har så många missförstånd tillverkats
har så många brustna drömmar tillverkats
har så många ögon brustit i gråt
kanske är detta en föreställning ändå är den inte tänkt
det var så
hennes kropp hade slutat andas
de lade henne på en flotte
skrudade henne med tusende blommor
fackla antände
flotte seglade ut med havet
flotte blomsterbädd seglade vida
flöt in till stranden
moln seglar uppströms i blåflods mantelveck
molnstilla andning skingras
molnstoft kläder hud i drömandan
mina händer äro bjudande skålar
så jag älskar se männen sitta runt eld i samtalan
blicka in i hjärta
mina händer är bjudande skålar
mitt inre fylls av djup inre värmefrid
intet rör vid mitt lugn
ser männen bygga hyddor i huvuddalen
för skydd för värn
ser hyddor sjunka in i hjärtdal
en ögonström
är närmre
när jag gjöt tårar över mina kinder kläddes mitt bröst
löstes mitt hopp upp
rann
bort
stod ensam vid torkad kulle vilken dolde min levnadsgestalt
kraftlös stod jag ännu med brustna ögon
skådade efter hjälp
skådade efter hjälp utanför mig
framom bakom över allt i allt
utom mig
slutligen insåg jag var hjälpen lever
var den ende till kunna mig hjälpa finns
mörknad himmel särade vingar
klart blått öga synes stråla
ett lätt skymningsregn föll
allt det vilket kallas självförtroende
yttre bördor rann undan
kvar stod min blottade levnadsgestalt
vinden lyfte mig
såg männen fylldes av djup inrevärme
kullen den torkade syntes upplösas till stoftmoln
stoff svävade frigjort
såg älskads förklarade anletsdrag
sträckte fram mina händer
tårar omvandlades till oslitbara band
i månsilverljus vaggades min själ
grät tårar helgade av inre fridslugn
så hade jag aldrig drömt tidigare
steg ur bädden erfarandes evig
ovansklig tillit till natthimlens alla ljus
stjärnsystrar stjärnbröder regnbågsfolken
i detta älskade
är jag redo att möta dig
ser min levnads gestalt upplösas
förenas med tusenstjärnors ljusdans
dras samman bli en
då vet jag vad inre själv för tro ende är
i vår andning
i dagars nätter
i nätters dagar har jag skådat in i mina handflator
följt linjer cirklar stjärnor kvadrater
trianglar kvastar kors
slutligen löstes de tunna skinnhandskarna upp
blickade in i sjö sällsamvacker
cirklar stjärnor kvadrater
trianglar kvastar kors
stillsamvandrande steg
solstråle rörde vid yta
allt skingrades för vinden
reste mig så sakteliga
rörde mig planlöst utan att för den skull
irra eller förivra mig
det spelade inte en roll
rollen var upplöst
ren äkta naknad hudkännan
i trädkronor hänga droppar
isdroppars klanger
i väntan på
värmande händer
då och då
gnistrar de
vägar
vägar in i
ögonhamnars bakom
lyfter alltför djupt liggande
nedgrävda av sig själva ankare
vilka gnagde skar revor i havets andning
de sitta vid kajens rundade linje
sömmar revor hela
stryker med mildhänder ut
sömmarnas
spår
lyssna in i havets ögon
vandra kvinna vandra
så vandrar jag vidare
följer osynlig stig uppför berg
står högt ovan marker
snuddar vid moln
mjuka lätta bärande drömögon
lyfter händer
smeker
ditt
ansiktes vackra linjer
ljus sköljer
band sträckes
moln
mjuka
lätta
drömbärande
öppnar händer
mellan våra fingrar flätas
gnistrande oslitbara band
lyfter huvuds övre del
blickar in i dal
tankedalen
ser vacker by
med hyddor med
utan liv
ser by
sakta
sjunka in
upplever hjärta vidgas
står på berget
blickar ut över
ned in i dalen
ser hyddor
levande liv
fylls av
porlande isdroppars smältan
fylls av bäckasång
kristallvågen
lyftas över mig
vi vandrar
med stjärndiadems sånger
flödande ur våra händers dröm
från den gryningen
är mörkret ej mörkt mörker
ty vitsippor växer i mitt hjärta
torsdag 22 april 2010
22 april 2010
min vilja
vad är min vilja
vem är jag att säga
min vilja vad är den i världen
en vind
ett grässtrå i ängen
en himmelsstorm
allt är intet
intet är allt
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
så snuddans nära bedjandes dig vandra fri
ty jag bär icke djupvilja till vingklippan av de vackraste fåglarna
är jag så ett väckande redskap
så må det ske
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
mina ögon älskar er vingflygan se era vingar bredas ut
sträckas i solbedjan
i soltillit
i vindföljans
andning
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
till vingklippan av de vackraste fåglarna
era vingar
är
vindbedjans
förverkligande
kärlek är vandring in i regnbågsdalen
i regnbågsdalen flyta silverne strängar i gyllenstränder
där andas ögonskålar in färger klara rena
se din bild i spegeln
spegeln hänger på väggen
är det upplevelsen av ditt liv
lägg handen till spegelyta
kall är den
ändå
visar den din bild
solstrålar finner vägen in
lägg din hand till spels yta
varm är den nu
närmre är du ditt ärs ursprung
kärlek är att bli penslar
nyskapande atmosfäriskt regn
livet kan tyckas vara ett inrutat spel
ett schackspel
ljus mörker
mörker ljus
konungar drottningar riddare knektar hästar torn bönder
det vill säga själsled
hjärtfolk
huvudfolk samt fotfolk
livet kan levas strikt innanför dessa rutor
det är spegels kalla yta
alla vägar är valbara vägar
en väg är din väg
kärlek är ljusvandrare i värmeuppfyllan
du skrev;
oh ja, visst vet jag vad inte är
bilden av snön
isögonblicken
färdas med nattväg
möter lysande ögon
en del av dem bländande
en del av dem river upp vatten
kaskader sköljer över
vi stannas nästan vägen syns inte för en stund
förundras över pärlbandsögons styrka
denna afton
i varje snöflinga ser jag varje fryst ögonblick
oh ja, visst vet jag vad inte är
det vilket inte har tillhörighet i mitt vara
så är det; de vilka söker tvaga dig mot vassa stenar, vrida ur dig varv efter varv hör icke hemma
har icke tillhörighet
ty de har valt att stiga ur spelet de är ständigt schackmatt det
det är en god gest, bra – visande gest – en bra gestbild;
det erfordras en hand
sensibla fingrar i resande av denna pjäs dessa pjäser
se hela gesten då spelaren utropar schackmatt samt då du reser pjäsen ur detta tillstånd.
konungar drottningar prinsar prinsessor lakejer riddare hästar bönder lever i alla sagor, världar
du varken skall eller måste tillåta alla inträde
intet levande väsen varken skall eller måste
specifikt inte då hela ditt hjärtväsen mer eller mindre skriker nej
det svåra är att urskilja är detta den subjektiva rösten eller
är detta den objektiva rösten
är detta hjärtats stämma
sagans väsen är så
sant
se så schackrutorna
dessa är svarta eller vita
bruna eller gulvita
två färger låt oss säga ljus samt skugga
ljus är en del av liv
skugga är en del av liv
det går att leva dem separerade från varandra
då detta är valet blir ljuset skrämmande för skuggan
skuggan blir skrämmande för ljuset
det förnekas ofta att detta är en gensidig rädsla
se nu den vackra gesten av hur ljuset och skuggan förenas
de ”sjunker” in i varandra, blir delar av varandra
de sjunker in är ändå ljus samt skugga
de är kupade händer runt väsendet
då de lever separerade utan kontakt med varandra blir de skrämmande
rädslobetingade
varvid väsendets steg eller tillvaro blir en mer eller mindre degig ogräddad massa i mitten
ser du
då du vet vad skuggan är ser du att denna är mer eller mindre den högra hjärnhalvans vakenöga; den allomfattande vidskådande blicken; himmelsdrömmen, den vilken förtäljer framtiden; den så kallade ödeshanden är inte det vackert så säg. då du vet vad ljuset är ser du att detta är mer eller mindre den vänstra hjärnhalvan, linjer, tecken, enkelt sagt uttydande av information vilken är det vilket hänt; den högra handen, är inte det vackert så säg
drar du så en linje mellan höger huvudskålspunkt till vänster hand och tvärtom; var passerar de – det är helt i ström i linje med skapande skönhet
De möts i hjärtat.
detta är en mycket enkel bild, minns så att hjärnans aktiviteter lever i allt, den är inte en enskild företeelse.
du kan i detta se vad tankevågen är då den enbart är ljus eller skugga, skugga eller ljus
den blir en våg, en väldig våg vilken tar över
kan du förmå dig se hur vackert det blir är då de möts
sitter vid elden i samtalan
ser du det belivade
det belivande flödet
schackspelet består av rutor
av strikta raka linjer
är livet så, ja till viss del
människan är människa därmed en mänsklig faktor
ibland får du huvudvärk, ont i magen, tarmvred , tandvärk, förr tog man bort, nu söker man hela
helandeprocesser, vilka alltid har funnits och finns
det går att se liv i dessa rutor
men de är inte livet
det går att se liv i kort
men de är inte livet
det går att se liv i fotografier
men det är inte liv
lika lite är korten är fotografiet livet
öppna vidder giver inte möjlighet till skuggandning annat än då molnen seglar stilla
molnen gör detta ty de vet vidden av ständig solbrännan
denna solbränna är att leva för starkt, för stark utbrister du
hur leva för starkt
svaret är mycket enkelt
denna solbränna är glömmandet av glömande vilket är
fokusera vindens rörelse
skogen har mängder av skrymslen och vrår
ljus skugga spelar om
lägger om
ljus skugga
skugga ljus
lycka benämns vara ljus
lycka
lyckorus
rus är en slags solbränna
allt rus har behov av svalka
då livet
blir enkom smärta
är det lätt att
välja
bort
sig
vad är det du ser;
jag ser en kvinna
upplever hennes hjärtas smärta
hon fryser så oerhört
kvalilla
kvalen är av frågan varför
varför inte
inte jag
eller
varför övergavs jag
varför händer det
varför händer detta
ja, detta är kärlekssorg
en smärta så högintensiv
nästintill förtärande
hon sjunker ned på knä
lägger sig ned
rullar ihop sig
så hör jag;
ser du det svarta knytet
solen ser genom träds kronor
solstrålar
trådar silar genom
vävs
en väv lägges över
ett solplåster
ett solplåster utbrister du
ja, ett solplåster
sårkanter har behov av helas
sårkanter
såret sköljes
andemeningen bär icke vilja till var/illaluktande varbildningar.
du skriver varbildningar och ser grupperingar av väsen vilka säger: detta är varat; det är varbildningar; för att förtydliga ordet säger vi: bildningscentra. det vi här talar om är ett varande/inflammerat sår av kärlekssorg.
i detta plåster är universums fyllda viljas helandeljusvärme
såret helas
läks
meningen stiger fram
ur den meningen kan du säga; detta vill jag ha i mitt liv
Detta vill jag inte ha i mitt liv.
i det ögonblicket stiger du upp ur förnekandet av dig själv
du säger det där förfärliga; exakt det du inte vill skall upprepas
exakt det du inte vill
det är mycket förfärligt eller hur
så missvisande er uppfostran är; var stolt över dig själv.
var stolt över dig själv är var stolt med dig själv
det innebär inte att du är förmer än dina medvarande
det förenklar tillvaron betydligt
mycket undrande skulle upphöra
det är faktiskt inte elakt att berätta vad du vill ha i ditt liv
det är mer elakt att inte göra det
speciellt emot dig själv samt därmed för andra
varför
varför skall du bjuda in alla och envar i ditt hem
den frågan skulle ställas oftare
Inte varför det händer.
du kanske har upplevt kärlekssorg
smärta
kärlekssorg är livets ursprung
svikna brustna ögon orkar förmår ofta inte lyftas
de rullar in sig
blir mer eller mindre blinda
vid varje nära möte väller smärtan över likt en våg
en svallande våg vilken mer eller mindre ger kvävandenöd
du rullar ihop dig vill inte se
smärtan söker vara dig nära inte ut vare sig hat eller andra negativa aspekter, den är hos dig, vill du detta. smärtan smärtstegen lyft upp till ytan i väntan på vad;
i väntan till att höra dig säga; jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv på grund av att jag ser de negativa aspekterna av det osanna. därmed förlöses, smärtpulsen. den försvinner inte, kvinnan föder ett barn, hennes födandemöjlighet kvarstår. ja, ja visst är det så att kvinnan föder barn under en viss period, så kan det vetenskapligt sägas, men – upphör födandet någonsin och försvinner smärtpulsen.
den är där
den vill av dig
den vill höra dig säga
det är min vilja att leva i enlighet med mitt väsensvara därigenom möter jag de vilka är i min vandring. därmed möter de mig, därför är vårt möte tillsammanssteg.
jag andas in dig
Du andas in mig.
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
du skriver ett brev
en text
med ord målar du bilden av din upplevelse
med fingertoppssensibilitet målar du ditt själshav för vidaregivande
du giver inte din själ
du giver
gestaltar din upplevelse
ty det är viktigt för dig för den du ämnar giva bilden till
att den tas emot i varmljus
till viss del kan det sägas att du giver, nedlägger din själ i detta
naturligtvis är det så det vore ju annars ett ”isflak”
men dotter
även isflak vilket du vet
är inte kallkyla
kylfall
kylnedslag
du vet
isen ger värme
klangerna i isen är höga rena
kunde de höras vilket de kan
kunde de höras med förstärkare endast en tonhöjd högre än de är
skulle du lyfta händerna till öronen ty känslan är att du spricker
det gör du
en spricka bildas i isbarriären
den sanna isen stiger fram
låt oss säga fokusisen
kärlekens oerhörda helandehänder
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av tilliten till läsarögats närvaro
nåväl ett brev en text skrivs
du ger den vidare
återvänder sägandes; vad var det jag skrev; så läser du – inte ur ditt hjärta
du tar ett skutt in i läsarögats inte hjärta; i dess tolkningstanke
fylls av lust att ändra förklara för tänk om
tänk om det missuppfattas
vi säger; tänk om
ord skrivna ur hjärtat misstolkas ej; endast då den läsande tolkar
minns då;
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av tilliten till läsarögats närvaro
du skriver ett brev
en text
med ord målar du bilden av din upplevelse
med fingertoppssensibilitet målar du ditt själshav för vidaregivande
du giver inte din själ
du giver
gestaltar din upplevelse
ty det är viktigt för dig för den du ämnar giva bilden till
att den tas emot i varmljus
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
du begynner förklara redan innan du mötts av en fråga
du börjar alltså förklara innan ett behov är till stånd
du går händelser i förväg
av vad
på grund av vad; de ständiga upplevelserna av missförstående
tanketrasslares tolkningar
åter;
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
inte ur den källa de skrevs
ur den källa du tror att den läsande möter läser orden
du vandrar in
börjar förklara
nystanet vilket var avsett att nystas upp trasslas alltmer
i änden är ursprunget helt oigenkännbart
endast en skråpmask
en mask av ett skråpansikte
ett målat ansikte vilket blivit torrt skinn av alla pålagors urvattningar
en skråpuk
ordsvängarna vilka var ur kärlek
blir alltmer insnärjda
masken sluts tätare om
ty vare sig skrivaren eller läsaren vill sänka blicken
en slags förvriden stolthet
detta sänka blicken är inte;
i nåder
inför din makt sänker jag min blick ty du är mig högre
jag är icke tillåten att möta din blick
så är inte detta sänka blicken
det är; se blåklockan, snödroppen; ansiktet vänds in i bröstet
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
förvriden stolthet sträcker ut händer armar
vingar rör vid
stolthets ljusvingar rör vid solandning
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
brösten öppnas
nu sker det vackra
hjärtströmmar flödar
fingrar flätas in
hjärtströmmar blir en så oerhört/oändligt vacker väv
ett solplåster
med varsamma fingrar
”skrapas” varsamt masken av
så strålar
mjukansikten i varande
förklaringens ljus
förklarande ljuset är
vi stiger upp på bergets topp
vänder våra ansikten i i befrielseandning
våra ögon blickar in
är i solhavs andning
allt är vitt
vittseende
ser du i det lilla rummet
är existensen
minimaliserad
genom detta vidgas blir existensen vitt/vidd – vitt ljus
existensen expanderar
kanske skalet brister
så vackert är det
det är inte det människan kallar död
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av
tilliten till läsarögats närvaro
i förklaringens ljus
av förklarande ljus
läser sinnet
orden
ur den källa de skrevs
ur den källa de skrevs
ur den källa du vet den läsande möter läser orden
ni vandrar in
förklarade
ordsvängarna
ur kärlek
luften vibrerar i fågelsång
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
bröst öppnas
nu sker skapandevackra rörelser
hjärtströmmar flödar
fingrar flätas in
hjärtströmmar blir en så oerhört/oändligt vacker väv
ett solplåster
du står vid källan, ett vattendrag
har en kanna i handen
en vacker kanna är det
en svangest med ett vackert handtag
den är i porslin
du sänker den in i vatten
lyfter vattnet
bär den in i huset
på en bänk vid fönstret står ett fat
ett runt vackert fat
av porslin
ett tvättfat
du ställer kannan däri
i fönster andas sol
på var sida är vita tyllgardiner
fönstret står en aning på glänt
du ser vita tyllgardiner fläkta
du hör humlans brummande djupstämma
flugans surr
ser fjäril
fågels sånger bäres in
solstråle reflekterar vattens droppe
gnistrar
för en stund
för ett ögonblick fylls ditt öga
det du ser är vackra bruksföremål
vackra former
gestalter
du upplever deras strikta linjer
avskilda ytor
avgränsade rum
de når inte varandra
hur skall de nå varandra
du lyfter kannan varsamt
vördnadsfullt
lutar kannan sakta
följer hela rörelsen
den första droppen
så strilar
rinner vattnet
du följer vatten
är i vattendansen
i rörelsen
ser vattens strömmar
glädje
fylls av sången
fatet är fyllt
mötet är i varande
du kupar händer in i vatten
sakta
sakta
följer rörelsen
skeendet
lyfter
lyfter
sköljer ansikte
hela ditt väsen sköljer närajubel
vad är vad i denna bild
tvättfatet kanske är huvudets skål kannan kanske är det vilket isolerar källan från
eller är det tvärtom
hur det än är, så är bilden vacker
rörelsen ljuden sommarbrisen
Allt är mötesljus i värme.
mörkknyte
hur trösta det unga hjärtats
kärlekssorg
jag viskar till dig; lyssna till ditt djupinre
ditt hjärtas röst
tusen råd kan givas av andras röster;
endast ett är du
ditt hjärtas
visshet
lyssna kan jag göra
vara dig
nära
invänta ditt hjärtas svar
se det mörka knytet
en svart
sten
hon vandrade in i
jag älskar dig
älskar
dig
med vidöppna
bländade strålande ögon
hade aldrig mött
hjärtsvar
svar
möte
djupsvarsmöte
kanske borde hon ha kisat alltoftare
sila bländarstråken
han dansade med hennes ögon
hennes hud skimrade mjuk
hon vaknade
hårt
svepte armar
händer
hud
om sig
sågs lägga sig ned i skogsglänta
rullade ihop sig
rullade
ihop
sig
genom träds fingrar silar sol
väver
väver
solplåster lägges över sår
helas
läks
ur tidstankespillan
stiger
hjärtas
svar
hon silade bländarstråken
inväntade hans andedräkt
ur skogssly stiger han
med vakensteg
lyfter hennes
blick
jag älskar dig
är deras
hjärtas
svar
oh ja visste vet jag vad inte är
fem ljuslågor skimrar varmhänder runt mig
sakta skrida fem lågor i berättarljus
allt är stilla förutom
regn är inte regn fallande är stigande
i träds fingrar andas silverne droppar
vingar frigöres
flyger fria
i nattandan andas själsljus
andas
andas
oh ja visste vet jag vad inte är
låg mjukt inbäddad
beundrade ljusspels sakta vaknan
av röda prismors morgondans
steg ur bädden in i dagskor
förde varsamt undan de vackra ljussilande rödvioletta gardinerna med en lätt susning öppnades fönstervingar
fåglars bröstglädjan fann vägen in
andades in gråskimrans ljussken
luften andades snö
vårsnö
aprilluren ljöd vida om
ändå ville stegen ej finna sig
steg ur bädden
steg in i tyngdsteg
långsamt förde jag händerna uppåt mot nacken
tog mig i kragen
lyfte mig lätt
så mycket jag orkade och lite till en bit upp
svepte med vacker dagskvast milt undan göromål
det var ju inte så betungande med nynnande gång
i ögonvrån såg jag skymten av ett ansikte en kropp
kände igen
ja visst var det jag
bestämmer mig helt enkelt för ljudmöten
för besök
det går ju inte att humma för sig själv vareviga da
du kan ju gå sta och bli folkskygg
bestämde mig för en tur
en tur och retur
in till fykantsgårdars gator och torg
nåvälan nog är det så att det börjats brytas av
de där
tvära linjerna
de där
tvära kasten
det kan gott sägas
sett från helikopterfärd synes nästan alla städer se lika ut
synes fyrkanternas gator och torg vara labyrinter
gjorda efter specifika mönster och uträkningar
i en del av dessa blir jag lätt både förvirrad och snurrig
men
tar jag ett djupt andetag
ställer frågor samt inväntar svar så brukar det förlöpa väl
det är alltid spännande
att fatta pennan mellan tumme och pekfinger
följa linje efter linje med penna i hand
menar
jag är pennan i detta
med penna finna den väg vilken är mellan start och mål
eller mål och start
ibland undrar jag vad är vad
vad är start och mål
kanske de där frukostflingorna
sötade eller osötade
med eller utan bär
med eller utan krydda
vad får det lov att vara en dans i ängen kanske
bestämde mig alltså för denna tur
motorn började spinna där ute på gården
seså stilla dig ett par saker måste göras
min vän slutade spinna
frusta stampa med hovar
fnysa och allt det andra
väntade stilla
hörde vännen mumla ja, ja
ramade så in ögonen i kajal
grön grönvacker skönhet
fokuserade håret
målade naglar vackerröda långa
den långa klädnaden avsåg jag lämna hemma
i förbifarten kan sägas
lämnade den också hemma
gled in i skinnbyxor och höga stövelklackar
tog ett par flamencosteg med en ros bak örat
tog på mig svart jacka med silversmyckade fransbärare
slängde en sista blick in i spegeln
inte så illa
stängde dörra bakom
återlämnade rosen
tackade för lånestunden
rosen rullade leende ihop sig i jordkupans drömvaka
hälsade min vän den gröna än en gång spinnande
satte mig tillrätta
motor satte an
så bar färden in till staden
lämnar alla detaljer utanför det blir för långt att skriva
och tämligen ointressant detta är ju mer eller mindre
just
kanske
babbel
oh ja visst vet jag vad inte är
följde blyertsen
behövde inte använda radergummi en endaste gång
har märkt att linjeföringen blir säkrare utan tviveltvekan
följde alltså blyertsen både in och ut
speciellt ut därmed in
mindes tranparet
åter var de i ängens famn denna dag
tror helt visst de bestämt sig för att stanna här
det gläder min själ
vackert är att se dem friströva friflyga
höra sången fylla luften bröstet
färdas med nattväg
möter lysande ögon
en del av dem bländande
en del av dem river upp vatten
kaskader sköljer över
vi stannas nästan vägen syns inte för en stund
förundras över pärlbandsögons styrka
denna afton
i varje snöflinga ser jag varje fryst ögonblick
oh ja visst vet jag vad inte är
hjulen de fyra glider sjunger över vägen
vägen en hård yta
bredd över grönska
hör hårdyta knaka
ser solhjul
bilen är fylld av
dunkar
vibrerar av musik
ler värme
hans sånger hes varm stämma rastai fari reggae
puls
tung hjärtrytm
svår att hålla ifrån sig
hon sjunger mjukspinnande
låt mig ge dig kärlek
ensamna är vi på vägen
släcker ljusen
snövind leder vägen hem
hem
hem
rytmen dunkar
jag lever
lever
färdas över bro
över stenbro
vagga
vagga
vattenporlan
ömt
led mig över
vid en specifik punkt
stanna
stig ur
lyssna till din rot
i rytmen dunkar
jag lever jag lever
oh ja visst vet jag vad inte är
inte är
vänhänder leder rytmen
i rytm dansar jag
dansar steg fria
salvia doftar i håret nu friflytande
lavendelblom regnar täcker höftkammar
snö smälter
händers kronblad andas in
handknoppar slutas i bön
faller samman i lövhög
låga antänder
gnistor synes stiga
röksignaler talar sannord
ser kaprifolen blomma i vårvinterstorm
ser bergsvallmon skimra strålande blå i dalen
i de höga bergens händer
luften hög klar ren ljuder silverklingande
mitt hjärta glöder vallmoblad röda är runt dina fötter
dina fingrar droppar lavendellugn in i andning
oh ja jag vet vad inte är
vad är min vilja
vem är jag att säga
min vilja vad är den i världen
en vind
ett grässtrå i ängen
en himmelsstorm
allt är intet
intet är allt
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
så snuddans nära bedjandes dig vandra fri
ty jag bär icke djupvilja till vingklippan av de vackraste fåglarna
är jag så ett väckande redskap
så må det ske
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
mina ögon älskar er vingflygan se era vingar bredas ut
sträckas i solbedjan
i soltillit
i vindföljans
andning
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
till vingklippan av de vackraste fåglarna
era vingar
är
vindbedjans
förverkligande
kärlek är vandring in i regnbågsdalen
i regnbågsdalen flyta silverne strängar i gyllenstränder
där andas ögonskålar in färger klara rena
se din bild i spegeln
spegeln hänger på väggen
är det upplevelsen av ditt liv
lägg handen till spegelyta
kall är den
ändå
visar den din bild
solstrålar finner vägen in
lägg din hand till spels yta
varm är den nu
närmre är du ditt ärs ursprung
kärlek är att bli penslar
nyskapande atmosfäriskt regn
livet kan tyckas vara ett inrutat spel
ett schackspel
ljus mörker
mörker ljus
konungar drottningar riddare knektar hästar torn bönder
det vill säga själsled
hjärtfolk
huvudfolk samt fotfolk
livet kan levas strikt innanför dessa rutor
det är spegels kalla yta
alla vägar är valbara vägar
en väg är din väg
kärlek är ljusvandrare i värmeuppfyllan
du skrev;
oh ja, visst vet jag vad inte är
bilden av snön
isögonblicken
färdas med nattväg
möter lysande ögon
en del av dem bländande
en del av dem river upp vatten
kaskader sköljer över
vi stannas nästan vägen syns inte för en stund
förundras över pärlbandsögons styrka
denna afton
i varje snöflinga ser jag varje fryst ögonblick
oh ja, visst vet jag vad inte är
det vilket inte har tillhörighet i mitt vara
så är det; de vilka söker tvaga dig mot vassa stenar, vrida ur dig varv efter varv hör icke hemma
har icke tillhörighet
ty de har valt att stiga ur spelet de är ständigt schackmatt det
det är en god gest, bra – visande gest – en bra gestbild;
det erfordras en hand
sensibla fingrar i resande av denna pjäs dessa pjäser
se hela gesten då spelaren utropar schackmatt samt då du reser pjäsen ur detta tillstånd.
konungar drottningar prinsar prinsessor lakejer riddare hästar bönder lever i alla sagor, världar
du varken skall eller måste tillåta alla inträde
intet levande väsen varken skall eller måste
specifikt inte då hela ditt hjärtväsen mer eller mindre skriker nej
det svåra är att urskilja är detta den subjektiva rösten eller
är detta den objektiva rösten
är detta hjärtats stämma
sagans väsen är så
sant
se så schackrutorna
dessa är svarta eller vita
bruna eller gulvita
två färger låt oss säga ljus samt skugga
ljus är en del av liv
skugga är en del av liv
det går att leva dem separerade från varandra
då detta är valet blir ljuset skrämmande för skuggan
skuggan blir skrämmande för ljuset
det förnekas ofta att detta är en gensidig rädsla
se nu den vackra gesten av hur ljuset och skuggan förenas
de ”sjunker” in i varandra, blir delar av varandra
de sjunker in är ändå ljus samt skugga
de är kupade händer runt väsendet
då de lever separerade utan kontakt med varandra blir de skrämmande
rädslobetingade
varvid väsendets steg eller tillvaro blir en mer eller mindre degig ogräddad massa i mitten
ser du
då du vet vad skuggan är ser du att denna är mer eller mindre den högra hjärnhalvans vakenöga; den allomfattande vidskådande blicken; himmelsdrömmen, den vilken förtäljer framtiden; den så kallade ödeshanden är inte det vackert så säg. då du vet vad ljuset är ser du att detta är mer eller mindre den vänstra hjärnhalvan, linjer, tecken, enkelt sagt uttydande av information vilken är det vilket hänt; den högra handen, är inte det vackert så säg
drar du så en linje mellan höger huvudskålspunkt till vänster hand och tvärtom; var passerar de – det är helt i ström i linje med skapande skönhet
De möts i hjärtat.
detta är en mycket enkel bild, minns så att hjärnans aktiviteter lever i allt, den är inte en enskild företeelse.
du kan i detta se vad tankevågen är då den enbart är ljus eller skugga, skugga eller ljus
den blir en våg, en väldig våg vilken tar över
kan du förmå dig se hur vackert det blir är då de möts
sitter vid elden i samtalan
ser du det belivade
det belivande flödet
schackspelet består av rutor
av strikta raka linjer
är livet så, ja till viss del
människan är människa därmed en mänsklig faktor
ibland får du huvudvärk, ont i magen, tarmvred , tandvärk, förr tog man bort, nu söker man hela
helandeprocesser, vilka alltid har funnits och finns
det går att se liv i dessa rutor
men de är inte livet
det går att se liv i kort
men de är inte livet
det går att se liv i fotografier
men det är inte liv
lika lite är korten är fotografiet livet
öppna vidder giver inte möjlighet till skuggandning annat än då molnen seglar stilla
molnen gör detta ty de vet vidden av ständig solbrännan
denna solbränna är att leva för starkt, för stark utbrister du
hur leva för starkt
svaret är mycket enkelt
denna solbränna är glömmandet av glömande vilket är
fokusera vindens rörelse
skogen har mängder av skrymslen och vrår
ljus skugga spelar om
lägger om
ljus skugga
skugga ljus
lycka benämns vara ljus
lycka
lyckorus
rus är en slags solbränna
allt rus har behov av svalka
då livet
blir enkom smärta
är det lätt att
välja
bort
sig
vad är det du ser;
jag ser en kvinna
upplever hennes hjärtas smärta
hon fryser så oerhört
kvalilla
kvalen är av frågan varför
varför inte
inte jag
eller
varför övergavs jag
varför händer det
varför händer detta
ja, detta är kärlekssorg
en smärta så högintensiv
nästintill förtärande
hon sjunker ned på knä
lägger sig ned
rullar ihop sig
så hör jag;
ser du det svarta knytet
solen ser genom träds kronor
solstrålar
trådar silar genom
vävs
en väv lägges över
ett solplåster
ett solplåster utbrister du
ja, ett solplåster
sårkanter har behov av helas
sårkanter
såret sköljes
andemeningen bär icke vilja till var/illaluktande varbildningar.
du skriver varbildningar och ser grupperingar av väsen vilka säger: detta är varat; det är varbildningar; för att förtydliga ordet säger vi: bildningscentra. det vi här talar om är ett varande/inflammerat sår av kärlekssorg.
i detta plåster är universums fyllda viljas helandeljusvärme
såret helas
läks
meningen stiger fram
ur den meningen kan du säga; detta vill jag ha i mitt liv
Detta vill jag inte ha i mitt liv.
i det ögonblicket stiger du upp ur förnekandet av dig själv
du säger det där förfärliga; exakt det du inte vill skall upprepas
exakt det du inte vill
det är mycket förfärligt eller hur
så missvisande er uppfostran är; var stolt över dig själv.
var stolt över dig själv är var stolt med dig själv
det innebär inte att du är förmer än dina medvarande
det förenklar tillvaron betydligt
mycket undrande skulle upphöra
det är faktiskt inte elakt att berätta vad du vill ha i ditt liv
det är mer elakt att inte göra det
speciellt emot dig själv samt därmed för andra
varför
varför skall du bjuda in alla och envar i ditt hem
den frågan skulle ställas oftare
Inte varför det händer.
du kanske har upplevt kärlekssorg
smärta
kärlekssorg är livets ursprung
svikna brustna ögon orkar förmår ofta inte lyftas
de rullar in sig
blir mer eller mindre blinda
vid varje nära möte väller smärtan över likt en våg
en svallande våg vilken mer eller mindre ger kvävandenöd
du rullar ihop dig vill inte se
smärtan söker vara dig nära inte ut vare sig hat eller andra negativa aspekter, den är hos dig, vill du detta. smärtan smärtstegen lyft upp till ytan i väntan på vad;
i väntan till att höra dig säga; jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv på grund av att jag ser de negativa aspekterna av det osanna. därmed förlöses, smärtpulsen. den försvinner inte, kvinnan föder ett barn, hennes födandemöjlighet kvarstår. ja, ja visst är det så att kvinnan föder barn under en viss period, så kan det vetenskapligt sägas, men – upphör födandet någonsin och försvinner smärtpulsen.
den är där
den vill av dig
den vill höra dig säga
det är min vilja att leva i enlighet med mitt väsensvara därigenom möter jag de vilka är i min vandring. därmed möter de mig, därför är vårt möte tillsammanssteg.
jag andas in dig
Du andas in mig.
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
du skriver ett brev
en text
med ord målar du bilden av din upplevelse
med fingertoppssensibilitet målar du ditt själshav för vidaregivande
du giver inte din själ
du giver
gestaltar din upplevelse
ty det är viktigt för dig för den du ämnar giva bilden till
att den tas emot i varmljus
till viss del kan det sägas att du giver, nedlägger din själ i detta
naturligtvis är det så det vore ju annars ett ”isflak”
men dotter
även isflak vilket du vet
är inte kallkyla
kylfall
kylnedslag
du vet
isen ger värme
klangerna i isen är höga rena
kunde de höras vilket de kan
kunde de höras med förstärkare endast en tonhöjd högre än de är
skulle du lyfta händerna till öronen ty känslan är att du spricker
det gör du
en spricka bildas i isbarriären
den sanna isen stiger fram
låt oss säga fokusisen
kärlekens oerhörda helandehänder
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av tilliten till läsarögats närvaro
nåväl ett brev en text skrivs
du ger den vidare
återvänder sägandes; vad var det jag skrev; så läser du – inte ur ditt hjärta
du tar ett skutt in i läsarögats inte hjärta; i dess tolkningstanke
fylls av lust att ändra förklara för tänk om
tänk om det missuppfattas
vi säger; tänk om
ord skrivna ur hjärtat misstolkas ej; endast då den läsande tolkar
minns då;
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av tilliten till läsarögats närvaro
du skriver ett brev
en text
med ord målar du bilden av din upplevelse
med fingertoppssensibilitet målar du ditt själshav för vidaregivande
du giver inte din själ
du giver
gestaltar din upplevelse
ty det är viktigt för dig för den du ämnar giva bilden till
att den tas emot i varmljus
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
du begynner förklara redan innan du mötts av en fråga
du börjar alltså förklara innan ett behov är till stånd
du går händelser i förväg
av vad
på grund av vad; de ständiga upplevelserna av missförstående
tanketrasslares tolkningar
åter;
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
inte ur den källa de skrevs
ur den källa du tror att den läsande möter läser orden
du vandrar in
börjar förklara
nystanet vilket var avsett att nystas upp trasslas alltmer
i änden är ursprunget helt oigenkännbart
endast en skråpmask
en mask av ett skråpansikte
ett målat ansikte vilket blivit torrt skinn av alla pålagors urvattningar
en skråpuk
ordsvängarna vilka var ur kärlek
blir alltmer insnärjda
masken sluts tätare om
ty vare sig skrivaren eller läsaren vill sänka blicken
en slags förvriden stolthet
detta sänka blicken är inte;
i nåder
inför din makt sänker jag min blick ty du är mig högre
jag är icke tillåten att möta din blick
så är inte detta sänka blicken
det är; se blåklockan, snödroppen; ansiktet vänds in i bröstet
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
förvriden stolthet sträcker ut händer armar
vingar rör vid
stolthets ljusvingar rör vid solandning
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
brösten öppnas
nu sker det vackra
hjärtströmmar flödar
fingrar flätas in
hjärtströmmar blir en så oerhört/oändligt vacker väv
ett solplåster
med varsamma fingrar
”skrapas” varsamt masken av
så strålar
mjukansikten i varande
förklaringens ljus
förklarande ljuset är
vi stiger upp på bergets topp
vänder våra ansikten i i befrielseandning
våra ögon blickar in
är i solhavs andning
allt är vitt
vittseende
ser du i det lilla rummet
är existensen
minimaliserad
genom detta vidgas blir existensen vitt/vidd – vitt ljus
existensen expanderar
kanske skalet brister
så vackert är det
det är inte det människan kallar död
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av
tilliten till läsarögats närvaro
i förklaringens ljus
av förklarande ljus
läser sinnet
orden
ur den källa de skrevs
ur den källa de skrevs
ur den källa du vet den läsande möter läser orden
ni vandrar in
förklarade
ordsvängarna
ur kärlek
luften vibrerar i fågelsång
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
bröst öppnas
nu sker skapandevackra rörelser
hjärtströmmar flödar
fingrar flätas in
hjärtströmmar blir en så oerhört/oändligt vacker väv
ett solplåster
du står vid källan, ett vattendrag
har en kanna i handen
en vacker kanna är det
en svangest med ett vackert handtag
den är i porslin
du sänker den in i vatten
lyfter vattnet
bär den in i huset
på en bänk vid fönstret står ett fat
ett runt vackert fat
av porslin
ett tvättfat
du ställer kannan däri
i fönster andas sol
på var sida är vita tyllgardiner
fönstret står en aning på glänt
du ser vita tyllgardiner fläkta
du hör humlans brummande djupstämma
flugans surr
ser fjäril
fågels sånger bäres in
solstråle reflekterar vattens droppe
gnistrar
för en stund
för ett ögonblick fylls ditt öga
det du ser är vackra bruksföremål
vackra former
gestalter
du upplever deras strikta linjer
avskilda ytor
avgränsade rum
de når inte varandra
hur skall de nå varandra
du lyfter kannan varsamt
vördnadsfullt
lutar kannan sakta
följer hela rörelsen
den första droppen
så strilar
rinner vattnet
du följer vatten
är i vattendansen
i rörelsen
ser vattens strömmar
glädje
fylls av sången
fatet är fyllt
mötet är i varande
du kupar händer in i vatten
sakta
sakta
följer rörelsen
skeendet
lyfter
lyfter
sköljer ansikte
hela ditt väsen sköljer närajubel
vad är vad i denna bild
tvättfatet kanske är huvudets skål kannan kanske är det vilket isolerar källan från
eller är det tvärtom
hur det än är, så är bilden vacker
rörelsen ljuden sommarbrisen
Allt är mötesljus i värme.
mörkknyte
hur trösta det unga hjärtats
kärlekssorg
jag viskar till dig; lyssna till ditt djupinre
ditt hjärtas röst
tusen råd kan givas av andras röster;
endast ett är du
ditt hjärtas
visshet
lyssna kan jag göra
vara dig
nära
invänta ditt hjärtas svar
se det mörka knytet
en svart
sten
hon vandrade in i
jag älskar dig
älskar
dig
med vidöppna
bländade strålande ögon
hade aldrig mött
hjärtsvar
svar
möte
djupsvarsmöte
kanske borde hon ha kisat alltoftare
sila bländarstråken
han dansade med hennes ögon
hennes hud skimrade mjuk
hon vaknade
hårt
svepte armar
händer
hud
om sig
sågs lägga sig ned i skogsglänta
rullade ihop sig
rullade
ihop
sig
genom träds fingrar silar sol
väver
väver
solplåster lägges över sår
helas
läks
ur tidstankespillan
stiger
hjärtas
svar
hon silade bländarstråken
inväntade hans andedräkt
ur skogssly stiger han
med vakensteg
lyfter hennes
blick
jag älskar dig
är deras
hjärtas
svar
oh ja visste vet jag vad inte är
fem ljuslågor skimrar varmhänder runt mig
sakta skrida fem lågor i berättarljus
allt är stilla förutom
regn är inte regn fallande är stigande
i träds fingrar andas silverne droppar
vingar frigöres
flyger fria
i nattandan andas själsljus
andas
andas
oh ja visste vet jag vad inte är
låg mjukt inbäddad
beundrade ljusspels sakta vaknan
av röda prismors morgondans
steg ur bädden in i dagskor
förde varsamt undan de vackra ljussilande rödvioletta gardinerna med en lätt susning öppnades fönstervingar
fåglars bröstglädjan fann vägen in
andades in gråskimrans ljussken
luften andades snö
vårsnö
aprilluren ljöd vida om
ändå ville stegen ej finna sig
steg ur bädden
steg in i tyngdsteg
långsamt förde jag händerna uppåt mot nacken
tog mig i kragen
lyfte mig lätt
så mycket jag orkade och lite till en bit upp
svepte med vacker dagskvast milt undan göromål
det var ju inte så betungande med nynnande gång
i ögonvrån såg jag skymten av ett ansikte en kropp
kände igen
ja visst var det jag
bestämmer mig helt enkelt för ljudmöten
för besök
det går ju inte att humma för sig själv vareviga da
du kan ju gå sta och bli folkskygg
bestämde mig för en tur
en tur och retur
in till fykantsgårdars gator och torg
nåvälan nog är det så att det börjats brytas av
de där
tvära linjerna
de där
tvära kasten
det kan gott sägas
sett från helikopterfärd synes nästan alla städer se lika ut
synes fyrkanternas gator och torg vara labyrinter
gjorda efter specifika mönster och uträkningar
i en del av dessa blir jag lätt både förvirrad och snurrig
men
tar jag ett djupt andetag
ställer frågor samt inväntar svar så brukar det förlöpa väl
det är alltid spännande
att fatta pennan mellan tumme och pekfinger
följa linje efter linje med penna i hand
menar
jag är pennan i detta
med penna finna den väg vilken är mellan start och mål
eller mål och start
ibland undrar jag vad är vad
vad är start och mål
kanske de där frukostflingorna
sötade eller osötade
med eller utan bär
med eller utan krydda
vad får det lov att vara en dans i ängen kanske
bestämde mig alltså för denna tur
motorn började spinna där ute på gården
seså stilla dig ett par saker måste göras
min vän slutade spinna
frusta stampa med hovar
fnysa och allt det andra
väntade stilla
hörde vännen mumla ja, ja
ramade så in ögonen i kajal
grön grönvacker skönhet
fokuserade håret
målade naglar vackerröda långa
den långa klädnaden avsåg jag lämna hemma
i förbifarten kan sägas
lämnade den också hemma
gled in i skinnbyxor och höga stövelklackar
tog ett par flamencosteg med en ros bak örat
tog på mig svart jacka med silversmyckade fransbärare
slängde en sista blick in i spegeln
inte så illa
stängde dörra bakom
återlämnade rosen
tackade för lånestunden
rosen rullade leende ihop sig i jordkupans drömvaka
hälsade min vän den gröna än en gång spinnande
satte mig tillrätta
motor satte an
så bar färden in till staden
lämnar alla detaljer utanför det blir för långt att skriva
och tämligen ointressant detta är ju mer eller mindre
just
kanske
babbel
oh ja visst vet jag vad inte är
följde blyertsen
behövde inte använda radergummi en endaste gång
har märkt att linjeföringen blir säkrare utan tviveltvekan
följde alltså blyertsen både in och ut
speciellt ut därmed in
mindes tranparet
åter var de i ängens famn denna dag
tror helt visst de bestämt sig för att stanna här
det gläder min själ
vackert är att se dem friströva friflyga
höra sången fylla luften bröstet
färdas med nattväg
möter lysande ögon
en del av dem bländande
en del av dem river upp vatten
kaskader sköljer över
vi stannas nästan vägen syns inte för en stund
förundras över pärlbandsögons styrka
denna afton
i varje snöflinga ser jag varje fryst ögonblick
oh ja visst vet jag vad inte är
hjulen de fyra glider sjunger över vägen
vägen en hård yta
bredd över grönska
hör hårdyta knaka
ser solhjul
bilen är fylld av
dunkar
vibrerar av musik
ler värme
hans sånger hes varm stämma rastai fari reggae
puls
tung hjärtrytm
svår att hålla ifrån sig
hon sjunger mjukspinnande
låt mig ge dig kärlek
ensamna är vi på vägen
släcker ljusen
snövind leder vägen hem
hem
hem
rytmen dunkar
jag lever
lever
färdas över bro
över stenbro
vagga
vagga
vattenporlan
ömt
led mig över
vid en specifik punkt
stanna
stig ur
lyssna till din rot
i rytmen dunkar
jag lever jag lever
oh ja visst vet jag vad inte är
inte är
vänhänder leder rytmen
i rytm dansar jag
dansar steg fria
salvia doftar i håret nu friflytande
lavendelblom regnar täcker höftkammar
snö smälter
händers kronblad andas in
handknoppar slutas i bön
faller samman i lövhög
låga antänder
gnistor synes stiga
röksignaler talar sannord
ser kaprifolen blomma i vårvinterstorm
ser bergsvallmon skimra strålande blå i dalen
i de höga bergens händer
luften hög klar ren ljuder silverklingande
mitt hjärta glöder vallmoblad röda är runt dina fötter
dina fingrar droppar lavendellugn in i andning
oh ja jag vet vad inte är
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)