min vilja
vad är min vilja
vem är jag att säga
min vilja vad är den i världen
en vind
ett grässtrå i ängen
en himmelsstorm
allt är intet
intet är allt
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
så snuddans nära bedjandes dig vandra fri
ty jag bär icke djupvilja till vingklippan av de vackraste fåglarna
är jag så ett väckande redskap
så må det ske
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
mina ögon älskar er vingflygan se era vingar bredas ut
sträckas i solbedjan
i soltillit
i vindföljans
andning
min vilja är inte att se de vackraste fåglarna sluta sina vingar
till vingklippan av de vackraste fåglarna
era vingar
är
vindbedjans
förverkligande
kärlek är vandring in i regnbågsdalen
i regnbågsdalen flyta silverne strängar i gyllenstränder
där andas ögonskålar in färger klara rena
se din bild i spegeln
spegeln hänger på väggen
är det upplevelsen av ditt liv
lägg handen till spegelyta
kall är den
ändå
visar den din bild
solstrålar finner vägen in
lägg din hand till spels yta
varm är den nu
närmre är du ditt ärs ursprung
kärlek är att bli penslar
nyskapande atmosfäriskt regn
livet kan tyckas vara ett inrutat spel
ett schackspel
ljus mörker
mörker ljus
konungar drottningar riddare knektar hästar torn bönder
det vill säga själsled
hjärtfolk
huvudfolk samt fotfolk
livet kan levas strikt innanför dessa rutor
det är spegels kalla yta
alla vägar är valbara vägar
en väg är din väg
kärlek är ljusvandrare i värmeuppfyllan
du skrev;
oh ja, visst vet jag vad inte är
bilden av snön
isögonblicken
färdas med nattväg
möter lysande ögon
en del av dem bländande
en del av dem river upp vatten
kaskader sköljer över
vi stannas nästan vägen syns inte för en stund
förundras över pärlbandsögons styrka
denna afton
i varje snöflinga ser jag varje fryst ögonblick
oh ja, visst vet jag vad inte är
det vilket inte har tillhörighet i mitt vara
så är det; de vilka söker tvaga dig mot vassa stenar, vrida ur dig varv efter varv hör icke hemma
har icke tillhörighet
ty de har valt att stiga ur spelet de är ständigt schackmatt det
det är en god gest, bra – visande gest – en bra gestbild;
det erfordras en hand
sensibla fingrar i resande av denna pjäs dessa pjäser
se hela gesten då spelaren utropar schackmatt samt då du reser pjäsen ur detta tillstånd.
konungar drottningar prinsar prinsessor lakejer riddare hästar bönder lever i alla sagor, världar
du varken skall eller måste tillåta alla inträde
intet levande väsen varken skall eller måste
specifikt inte då hela ditt hjärtväsen mer eller mindre skriker nej
det svåra är att urskilja är detta den subjektiva rösten eller
är detta den objektiva rösten
är detta hjärtats stämma
sagans väsen är så
sant
se så schackrutorna
dessa är svarta eller vita
bruna eller gulvita
två färger låt oss säga ljus samt skugga
ljus är en del av liv
skugga är en del av liv
det går att leva dem separerade från varandra
då detta är valet blir ljuset skrämmande för skuggan
skuggan blir skrämmande för ljuset
det förnekas ofta att detta är en gensidig rädsla
se nu den vackra gesten av hur ljuset och skuggan förenas
de ”sjunker” in i varandra, blir delar av varandra
de sjunker in är ändå ljus samt skugga
de är kupade händer runt väsendet
då de lever separerade utan kontakt med varandra blir de skrämmande
rädslobetingade
varvid väsendets steg eller tillvaro blir en mer eller mindre degig ogräddad massa i mitten
ser du
då du vet vad skuggan är ser du att denna är mer eller mindre den högra hjärnhalvans vakenöga; den allomfattande vidskådande blicken; himmelsdrömmen, den vilken förtäljer framtiden; den så kallade ödeshanden är inte det vackert så säg. då du vet vad ljuset är ser du att detta är mer eller mindre den vänstra hjärnhalvan, linjer, tecken, enkelt sagt uttydande av information vilken är det vilket hänt; den högra handen, är inte det vackert så säg
drar du så en linje mellan höger huvudskålspunkt till vänster hand och tvärtom; var passerar de – det är helt i ström i linje med skapande skönhet
De möts i hjärtat.
detta är en mycket enkel bild, minns så att hjärnans aktiviteter lever i allt, den är inte en enskild företeelse.
du kan i detta se vad tankevågen är då den enbart är ljus eller skugga, skugga eller ljus
den blir en våg, en väldig våg vilken tar över
kan du förmå dig se hur vackert det blir är då de möts
sitter vid elden i samtalan
ser du det belivade
det belivande flödet
schackspelet består av rutor
av strikta raka linjer
är livet så, ja till viss del
människan är människa därmed en mänsklig faktor
ibland får du huvudvärk, ont i magen, tarmvred , tandvärk, förr tog man bort, nu söker man hela
helandeprocesser, vilka alltid har funnits och finns
det går att se liv i dessa rutor
men de är inte livet
det går att se liv i kort
men de är inte livet
det går att se liv i fotografier
men det är inte liv
lika lite är korten är fotografiet livet
öppna vidder giver inte möjlighet till skuggandning annat än då molnen seglar stilla
molnen gör detta ty de vet vidden av ständig solbrännan
denna solbränna är att leva för starkt, för stark utbrister du
hur leva för starkt
svaret är mycket enkelt
denna solbränna är glömmandet av glömande vilket är
fokusera vindens rörelse
skogen har mängder av skrymslen och vrår
ljus skugga spelar om
lägger om
ljus skugga
skugga ljus
lycka benämns vara ljus
lycka
lyckorus
rus är en slags solbränna
allt rus har behov av svalka
då livet
blir enkom smärta
är det lätt att
välja
bort
sig
vad är det du ser;
jag ser en kvinna
upplever hennes hjärtas smärta
hon fryser så oerhört
kvalilla
kvalen är av frågan varför
varför inte
inte jag
eller
varför övergavs jag
varför händer det
varför händer detta
ja, detta är kärlekssorg
en smärta så högintensiv
nästintill förtärande
hon sjunker ned på knä
lägger sig ned
rullar ihop sig
så hör jag;
ser du det svarta knytet
solen ser genom träds kronor
solstrålar
trådar silar genom
vävs
en väv lägges över
ett solplåster
ett solplåster utbrister du
ja, ett solplåster
sårkanter har behov av helas
sårkanter
såret sköljes
andemeningen bär icke vilja till var/illaluktande varbildningar.
du skriver varbildningar och ser grupperingar av väsen vilka säger: detta är varat; det är varbildningar; för att förtydliga ordet säger vi: bildningscentra. det vi här talar om är ett varande/inflammerat sår av kärlekssorg.
i detta plåster är universums fyllda viljas helandeljusvärme
såret helas
läks
meningen stiger fram
ur den meningen kan du säga; detta vill jag ha i mitt liv
Detta vill jag inte ha i mitt liv.
i det ögonblicket stiger du upp ur förnekandet av dig själv
du säger det där förfärliga; exakt det du inte vill skall upprepas
exakt det du inte vill
det är mycket förfärligt eller hur
så missvisande er uppfostran är; var stolt över dig själv.
var stolt över dig själv är var stolt med dig själv
det innebär inte att du är förmer än dina medvarande
det förenklar tillvaron betydligt
mycket undrande skulle upphöra
det är faktiskt inte elakt att berätta vad du vill ha i ditt liv
det är mer elakt att inte göra det
speciellt emot dig själv samt därmed för andra
varför
varför skall du bjuda in alla och envar i ditt hem
den frågan skulle ställas oftare
Inte varför det händer.
du kanske har upplevt kärlekssorg
smärta
kärlekssorg är livets ursprung
svikna brustna ögon orkar förmår ofta inte lyftas
de rullar in sig
blir mer eller mindre blinda
vid varje nära möte väller smärtan över likt en våg
en svallande våg vilken mer eller mindre ger kvävandenöd
du rullar ihop dig vill inte se
smärtan söker vara dig nära inte ut vare sig hat eller andra negativa aspekter, den är hos dig, vill du detta. smärtan smärtstegen lyft upp till ytan i väntan på vad;
i väntan till att höra dig säga; jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv på grund av att jag ser de negativa aspekterna av det osanna. därmed förlöses, smärtpulsen. den försvinner inte, kvinnan föder ett barn, hennes födandemöjlighet kvarstår. ja, ja visst är det så att kvinnan föder barn under en viss period, så kan det vetenskapligt sägas, men – upphör födandet någonsin och försvinner smärtpulsen.
den är där
den vill av dig
den vill höra dig säga
det är min vilja att leva i enlighet med mitt väsensvara därigenom möter jag de vilka är i min vandring. därmed möter de mig, därför är vårt möte tillsammanssteg.
jag andas in dig
Du andas in mig.
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
du skriver ett brev
en text
med ord målar du bilden av din upplevelse
med fingertoppssensibilitet målar du ditt själshav för vidaregivande
du giver inte din själ
du giver
gestaltar din upplevelse
ty det är viktigt för dig för den du ämnar giva bilden till
att den tas emot i varmljus
till viss del kan det sägas att du giver, nedlägger din själ i detta
naturligtvis är det så det vore ju annars ett ”isflak”
men dotter
även isflak vilket du vet
är inte kallkyla
kylfall
kylnedslag
du vet
isen ger värme
klangerna i isen är höga rena
kunde de höras vilket de kan
kunde de höras med förstärkare endast en tonhöjd högre än de är
skulle du lyfta händerna till öronen ty känslan är att du spricker
det gör du
en spricka bildas i isbarriären
den sanna isen stiger fram
låt oss säga fokusisen
kärlekens oerhörda helandehänder
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av tilliten till läsarögats närvaro
nåväl ett brev en text skrivs
du ger den vidare
återvänder sägandes; vad var det jag skrev; så läser du – inte ur ditt hjärta
du tar ett skutt in i läsarögats inte hjärta; i dess tolkningstanke
fylls av lust att ändra förklara för tänk om
tänk om det missuppfattas
vi säger; tänk om
ord skrivna ur hjärtat misstolkas ej; endast då den läsande tolkar
minns då;
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av tilliten till läsarögats närvaro
du skriver ett brev
en text
med ord målar du bilden av din upplevelse
med fingertoppssensibilitet målar du ditt själshav för vidaregivande
du giver inte din själ
du giver
gestaltar din upplevelse
ty det är viktigt för dig för den du ämnar giva bilden till
att den tas emot i varmljus
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
du begynner förklara redan innan du mötts av en fråga
du börjar alltså förklara innan ett behov är till stånd
du går händelser i förväg
av vad
på grund av vad; de ständiga upplevelserna av missförstående
tanketrasslares tolkningar
åter;
i förklaringens ljus
i skenet av förklarande ljus
läser sinnet orden
inte ur den källa de skrevs
ur den källa du tror att den läsande möter läser orden
du vandrar in
börjar förklara
nystanet vilket var avsett att nystas upp trasslas alltmer
i änden är ursprunget helt oigenkännbart
endast en skråpmask
en mask av ett skråpansikte
ett målat ansikte vilket blivit torrt skinn av alla pålagors urvattningar
en skråpuk
ordsvängarna vilka var ur kärlek
blir alltmer insnärjda
masken sluts tätare om
ty vare sig skrivaren eller läsaren vill sänka blicken
en slags förvriden stolthet
detta sänka blicken är inte;
i nåder
inför din makt sänker jag min blick ty du är mig högre
jag är icke tillåten att möta din blick
så är inte detta sänka blicken
det är; se blåklockan, snödroppen; ansiktet vänds in i bröstet
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
förvriden stolthet sträcker ut händer armar
vingar rör vid
stolthets ljusvingar rör vid solandning
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
brösten öppnas
nu sker det vackra
hjärtströmmar flödar
fingrar flätas in
hjärtströmmar blir en så oerhört/oändligt vacker väv
ett solplåster
med varsamma fingrar
”skrapas” varsamt masken av
så strålar
mjukansikten i varande
förklaringens ljus
förklarande ljuset är
vi stiger upp på bergets topp
vänder våra ansikten i i befrielseandning
våra ögon blickar in
är i solhavs andning
allt är vitt
vittseende
ser du i det lilla rummet
är existensen
minimaliserad
genom detta vidgas blir existensen vitt/vidd – vitt ljus
existensen expanderar
kanske skalet brister
så vackert är det
det är inte det människan kallar död
illusionistiskt är isen kyla
den smälter
i
av
tilliten till läsarögats närvaro
i förklaringens ljus
av förklarande ljus
läser sinnet
orden
ur den källa de skrevs
ur den källa de skrevs
ur den källa du vet den läsande möter läser orden
ni vandrar in
förklarade
ordsvängarna
ur kärlek
luften vibrerar i fågelsång
se det vackra
båda gör så
båda
gör
så
bröst öppnas
nu sker skapandevackra rörelser
hjärtströmmar flödar
fingrar flätas in
hjärtströmmar blir en så oerhört/oändligt vacker väv
ett solplåster
du står vid källan, ett vattendrag
har en kanna i handen
en vacker kanna är det
en svangest med ett vackert handtag
den är i porslin
du sänker den in i vatten
lyfter vattnet
bär den in i huset
på en bänk vid fönstret står ett fat
ett runt vackert fat
av porslin
ett tvättfat
du ställer kannan däri
i fönster andas sol
på var sida är vita tyllgardiner
fönstret står en aning på glänt
du ser vita tyllgardiner fläkta
du hör humlans brummande djupstämma
flugans surr
ser fjäril
fågels sånger bäres in
solstråle reflekterar vattens droppe
gnistrar
för en stund
för ett ögonblick fylls ditt öga
det du ser är vackra bruksföremål
vackra former
gestalter
du upplever deras strikta linjer
avskilda ytor
avgränsade rum
de når inte varandra
hur skall de nå varandra
du lyfter kannan varsamt
vördnadsfullt
lutar kannan sakta
följer hela rörelsen
den första droppen
så strilar
rinner vattnet
du följer vatten
är i vattendansen
i rörelsen
ser vattens strömmar
glädje
fylls av sången
fatet är fyllt
mötet är i varande
du kupar händer in i vatten
sakta
sakta
följer rörelsen
skeendet
lyfter
lyfter
sköljer ansikte
hela ditt väsen sköljer närajubel
vad är vad i denna bild
tvättfatet kanske är huvudets skål kannan kanske är det vilket isolerar källan från
eller är det tvärtom
hur det än är, så är bilden vacker
rörelsen ljuden sommarbrisen
Allt är mötesljus i värme.
mörkknyte
hur trösta det unga hjärtats
kärlekssorg
jag viskar till dig; lyssna till ditt djupinre
ditt hjärtas röst
tusen råd kan givas av andras röster;
endast ett är du
ditt hjärtas
visshet
lyssna kan jag göra
vara dig
nära
invänta ditt hjärtas svar
se det mörka knytet
en svart
sten
hon vandrade in i
jag älskar dig
älskar
dig
med vidöppna
bländade strålande ögon
hade aldrig mött
hjärtsvar
svar
möte
djupsvarsmöte
kanske borde hon ha kisat alltoftare
sila bländarstråken
han dansade med hennes ögon
hennes hud skimrade mjuk
hon vaknade
hårt
svepte armar
händer
hud
om sig
sågs lägga sig ned i skogsglänta
rullade ihop sig
rullade
ihop
sig
genom träds fingrar silar sol
väver
väver
solplåster lägges över sår
helas
läks
ur tidstankespillan
stiger
hjärtas
svar
hon silade bländarstråken
inväntade hans andedräkt
ur skogssly stiger han
med vakensteg
lyfter hennes
blick
jag älskar dig
är deras
hjärtas
svar
oh ja visste vet jag vad inte är
fem ljuslågor skimrar varmhänder runt mig
sakta skrida fem lågor i berättarljus
allt är stilla förutom
regn är inte regn fallande är stigande
i träds fingrar andas silverne droppar
vingar frigöres
flyger fria
i nattandan andas själsljus
andas
andas
oh ja visste vet jag vad inte är
låg mjukt inbäddad
beundrade ljusspels sakta vaknan
av röda prismors morgondans
steg ur bädden in i dagskor
förde varsamt undan de vackra ljussilande rödvioletta gardinerna med en lätt susning öppnades fönstervingar
fåglars bröstglädjan fann vägen in
andades in gråskimrans ljussken
luften andades snö
vårsnö
aprilluren ljöd vida om
ändå ville stegen ej finna sig
steg ur bädden
steg in i tyngdsteg
långsamt förde jag händerna uppåt mot nacken
tog mig i kragen
lyfte mig lätt
så mycket jag orkade och lite till en bit upp
svepte med vacker dagskvast milt undan göromål
det var ju inte så betungande med nynnande gång
i ögonvrån såg jag skymten av ett ansikte en kropp
kände igen
ja visst var det jag
bestämmer mig helt enkelt för ljudmöten
för besök
det går ju inte att humma för sig själv vareviga da
du kan ju gå sta och bli folkskygg
bestämde mig för en tur
en tur och retur
in till fykantsgårdars gator och torg
nåvälan nog är det så att det börjats brytas av
de där
tvära linjerna
de där
tvära kasten
det kan gott sägas
sett från helikopterfärd synes nästan alla städer se lika ut
synes fyrkanternas gator och torg vara labyrinter
gjorda efter specifika mönster och uträkningar
i en del av dessa blir jag lätt både förvirrad och snurrig
men
tar jag ett djupt andetag
ställer frågor samt inväntar svar så brukar det förlöpa väl
det är alltid spännande
att fatta pennan mellan tumme och pekfinger
följa linje efter linje med penna i hand
menar
jag är pennan i detta
med penna finna den väg vilken är mellan start och mål
eller mål och start
ibland undrar jag vad är vad
vad är start och mål
kanske de där frukostflingorna
sötade eller osötade
med eller utan bär
med eller utan krydda
vad får det lov att vara en dans i ängen kanske
bestämde mig alltså för denna tur
motorn började spinna där ute på gården
seså stilla dig ett par saker måste göras
min vän slutade spinna
frusta stampa med hovar
fnysa och allt det andra
väntade stilla
hörde vännen mumla ja, ja
ramade så in ögonen i kajal
grön grönvacker skönhet
fokuserade håret
målade naglar vackerröda långa
den långa klädnaden avsåg jag lämna hemma
i förbifarten kan sägas
lämnade den också hemma
gled in i skinnbyxor och höga stövelklackar
tog ett par flamencosteg med en ros bak örat
tog på mig svart jacka med silversmyckade fransbärare
slängde en sista blick in i spegeln
inte så illa
stängde dörra bakom
återlämnade rosen
tackade för lånestunden
rosen rullade leende ihop sig i jordkupans drömvaka
hälsade min vän den gröna än en gång spinnande
satte mig tillrätta
motor satte an
så bar färden in till staden
lämnar alla detaljer utanför det blir för långt att skriva
och tämligen ointressant detta är ju mer eller mindre
just
kanske
babbel
oh ja visst vet jag vad inte är
följde blyertsen
behövde inte använda radergummi en endaste gång
har märkt att linjeföringen blir säkrare utan tviveltvekan
följde alltså blyertsen både in och ut
speciellt ut därmed in
mindes tranparet
åter var de i ängens famn denna dag
tror helt visst de bestämt sig för att stanna här
det gläder min själ
vackert är att se dem friströva friflyga
höra sången fylla luften bröstet
färdas med nattväg
möter lysande ögon
en del av dem bländande
en del av dem river upp vatten
kaskader sköljer över
vi stannas nästan vägen syns inte för en stund
förundras över pärlbandsögons styrka
denna afton
i varje snöflinga ser jag varje fryst ögonblick
oh ja visst vet jag vad inte är
hjulen de fyra glider sjunger över vägen
vägen en hård yta
bredd över grönska
hör hårdyta knaka
ser solhjul
bilen är fylld av
dunkar
vibrerar av musik
ler värme
hans sånger hes varm stämma rastai fari reggae
puls
tung hjärtrytm
svår att hålla ifrån sig
hon sjunger mjukspinnande
låt mig ge dig kärlek
ensamna är vi på vägen
släcker ljusen
snövind leder vägen hem
hem
hem
rytmen dunkar
jag lever
lever
färdas över bro
över stenbro
vagga
vagga
vattenporlan
ömt
led mig över
vid en specifik punkt
stanna
stig ur
lyssna till din rot
i rytmen dunkar
jag lever jag lever
oh ja visst vet jag vad inte är
inte är
vänhänder leder rytmen
i rytm dansar jag
dansar steg fria
salvia doftar i håret nu friflytande
lavendelblom regnar täcker höftkammar
snö smälter
händers kronblad andas in
handknoppar slutas i bön
faller samman i lövhög
låga antänder
gnistor synes stiga
röksignaler talar sannord
ser kaprifolen blomma i vårvinterstorm
ser bergsvallmon skimra strålande blå i dalen
i de höga bergens händer
luften hög klar ren ljuder silverklingande
mitt hjärta glöder vallmoblad röda är runt dina fötter
dina fingrar droppar lavendellugn in i andning
oh ja jag vet vad inte är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar