å andra sidan kan det lika gärna vara:
hon sluter honom till sitt bröst.
det är en svår bild att skriva
seglats
alla bilder runt kärlek är svåra att skriva ty de är upplevelseljus
upplevelsevärme
slut ögonen
se två händer
strömmandes till varandra
två båtar seglar
förs till varande
åror
det har de ej
de förs
sakta samman
sakta
andas havet
sakta
båtar når strand
hur kan de nå stranden utbrister
inte den logiska tanken
det är förståndstankens utbristan:
det förstår du väl att två båtar vilka seglar i ett hav inte
inte kan nå stranden då har de ju seglat om varandra
den logiska tanken,hjärttanken ler omvärmande:
sätt dig här hos mig
hjärttanken lägger en varm sjal, en vingsjal runt förståndstankens frysande axlar:
så låt mig då vara din hud för en stund, en liten stund, för ett andetag.
förståndstanken fnyser: var gång du säger ett andetag är det en evighet
fötterna fastnar i det segaste
segaste klister
hjärttanken sluter värme om:
så kan det vara min älskade nära
så är det med evighet
den är ett klister
lite mycket rädsla
vågar du uppleva evigandning,
evig andning.
evig är en smekande hand
är en vårvind
så fylld med blomning
är en sommarbris
förståndstanken suckar en aning irriterat ögonbrynen krullar ihop sig
men i fnysandet ligger en aning nyvaknat intresse
hur skall det här förklaras nu då
lite svårt har den att dölja glimten i ögonvrån:
ja, ja så säger du jämt, förklara nu det där med båtarna.
eld har stigit fram till dem skänker värme
målar luften röd med vänstra handen
med den högra sveper han blå med en aning turkos
så strör eld gnistljus över i ytan
havet andas
vind sveper mjukt i träds kronor två löv faller in i havs händer
ja, inte på samma sida
havet andas sakta
sakta
två löv
båtar
kommer allt närmre
närmre
nära
så når de stranden
förståndstanken skruvar på sig:
nejmen
hjärttanken sveper sjalen lite närmre om nejmen
viskar mjukt i kärlek inte hårtirriterat:
sssch
två löv når varandra
två händer når varandra
fingertoppar når strand
ljus strålar
fingrar flätas in i varandra
ögonvingar
omsluter
stiger in i varandra
läppar snuddar
vid
de omfamnar varandra
i
livets mitt
förståndstanken sitter tyst en stund
funderande, det rycker så där lite lätt i läpparna
näsan fnyser
men
så stiger en tår fram
en lyckotår:
så vackert,
stranden är ju
hjärtgården
å andra sidan kan det lika gärna vara
hon sluter honom till sitt bröst
mättnadsvila
kom låt oss vandra
vandra där in genom slöjan
han har vandrat i skogarna med markerna
han bär näring
med
in
över elden
hänger en gryta
en järnkittel
tre ben har den
ett vackert handtag, ett handtag med två vingar
en på varje sida om kitteln
kitteln hänger i en kedja
tolv ringar har den
eld brinner
eldstad är i boplatsens mitt
gnistor gnistfolk
virvlar genom
rökhål
stjärnor tändas
synes glimra genom dukens hål
ögonljus skimrar i natten
hon ser hans trötthet
hennes hjärta
stiger
rödskimrande om
hennes fingerljus smeker
hans panna
hon sätter sig ned
sätt dig
min älskade
hon sluter
armar
vingar om
då tröttheten
lämnat hans kropp
stiger hon upp
med varsamma fingrar
lägger hon
jordens gåvor
i gryta
med röken stiger
hennes lov
in i
vind
i kupade händer
håller hon snidad träskål
av hans
kärleks gärning
hon bjuder
honom
mättnads
vila
kom så smyger vi oss tysta in i natten
vi seglar in i himlars hav
sätter oss helt stilla
upptäcker
stjärnhav
upptäcker
vi sitter på en ö
vi sitter i stjärnhav
vad förtäljer ön
en vind sluter våra öron
en vind sluter våra ögon
en vind lyfter av hudar
en vind öppnar inre
långt där
nere
oändligt långt
där
nere
synes ett tält
en boplats
den går inte att röra vid
vi fylls av varmleende
ty
boplatsen är inom
kärleken
är friexperimenterande i löftesverkan
fri så svårgripbart är detta ord så lätt att misstolka
experimenterande så svårgripbart är detta ord så lätt att misstolka
tolka efter eget behag
det är behag
kärleken är behag
behagfull
hur skall ett väsen vilket alltid
alltid ger
skapar liv vara
obehagfull
obehaglig
kärleken
är behagfull i sitt rena ljus
i sin rena värme
så sitter vi i stjärnhavet
stjärnhavets kristalljus
det dras samman
samman
två löv seglar
två båtar
två dun
fjäderpenna raspar i vitt ark
gyllenskrift
stiger
fram
det dolda
hemligheter
stiger upp under stenar
ur öknar
ur
hennes händer
gyllenskrift i månsilverpärlors ljusskimran
skimran
skimmer
är ett vackert ord
är vackra innebördsgester
skimra är icke hårt ljus
skimra är gott för ögon
två båtar seglar
kristalljus dras samman
är en boll en kula en glob
en ögonglob
i den undre skålen
i det undre ögonlocket
ögonvingen
bär du
då globen icke skimrar
då globen mattas är ett levande behov framstiget
den övre skålen
det övre ögonlocket
ögonvingen
höljer
så är det i givande och tagande
tagande och givande
balans
innebördsljus
globen ögat skimrar
globen
ögat
är en kropp
vingar bredes ut
fågel
fågel
flyg
flyg
in i solvinds händer
berör
mitt hjärtas
ljus
helandegärning
obalans råder, visst är det så
dock inte en orubblig obalans
en obalans
en obalans där tagandet ofta väger över
tagandet väger över på grund av överkonsumtionen
vilken är väldigt lätt att förstå varför den blivit,
å andra sidan är det svårt att förstå hur något kan accelerera i den takt det gjorde.
Det är inte så att sakernas tillstånd måste föras åter till upphöra,
det är inte ett sådant upphörande.
Det är inte en fråga om total retardation.
Det är mer att likna vid att vända ut och in på begreppen
eller rättare sagt värdebegreppen.
Visst kan detta upplevas vara ett gungande markfly vilket ofta ger rädsla,
en upplevelse av fly, fly bort från.
Inom varje levande väsen stiger det inre ljuset alltmer starkare fram.
Detta kan även det liknas vid ögat.
I den undre skålen läggs mer och mer tyngd slutligen är ögat matt,
Förmår inte eller orkar inte se.
Den övre vingen når icke fram eller tillåts inte,
visst sker en blinkning ett ständigt fuktgivande,
ändå svider synen.
Detta tillstånd kan fortgå länge
det måste till en rejäl viljeansträngning för att våga sluta det övre ögonlocket, ögonvingen.
Det är svårt att våga sluta blicken i en människovärld där varje intryck kan vara ett angrepp.
det vackra är;
då det modet infinner sig
visar det sig att farorna inte var demonvingar
De var rädsla.
bilden av ögat, vingarna kan vara den enskilda, kan vara i relationer, kan vara kan vara allt.
vingar är en vacker bild ur bemärkelsen att händer är mycket lika vingar
se vingars rörelse
samt sök vara dem med era händer
visst kan vingar slå
det är inte den rörelsen
ty vingar slår då de är ryckta ur sammanhang
rör händerna
var vingar
vingar är luft
vad blir då händernas rörelse
andeljus
värme
helandegärning
era händer är helandegärning
tagare lämnar hårda avtryck i hennes hud
hennes hud är allts hud
stigfinnaren lyssnade till spåren
de vandrade spåren
markernas spår
stigfinnaren
var till viss del
ett orakel
stigfinnaren är ett orakel
är spårfinnare
siare
använde
brukade alla sinnen
allts sinnen
så gjorde de visa
de gamla folken
lever i de nya
de är inte de
de är vi
hur kan du spå i asfalt, det går
kan du spå i vind
kan du läsa spåren
ser du
spår i vind
är spåren
existens
existerande existens i existensens ljusupplevelse är existensen existera
är existens existerande tillstånd
är existensen spåren lagda dit
tillagda eller är existensen
spår i vind
vad är vad
vad är detta tillstånd för visst är det ett tillstånd
vari är existensens upplevelse upplevandebart
är existensens upplevelse upplevandebart i det nakna ljuset eller det påklädda ljuset
i det släckta ljuset eller det tända
Tydligare blir detta med
i den släckta ljuslågan eller
den tända ljuslågan.
betraktar du den släckta ljuslågan möter du en svart veke
inom dig har du möjligheten, kan du uppleva ljuslågan
lågan kan till och med värma dig i dystra stunder
så vari består existensens
är den en kropp en upplevelse ett skeende ett tillstånd
är existensens upplevelse upplevandebar
upplevelsen ”förhöjs” av ett skeende.
i föreningen av det så kallat yttre med det inre
upplever du existensens
fyllda uppenbarelse
genast inser du behovet av
hela ditt väsen
samt
hela ditt väsen
existensens upplevelse är upplevandebart i det nakna ljuset samt i det påklädda
De för en dialog.
varför allt detta tal
ofta har vi talat runt tankens övertagande
snuddat har vi vid känslan
att upplevelsen är djupare än känslan
känslan har hamnat i ett förvirringstillstånd i lika hög grad som tanken,
naturligtvis är det så,
naturligtvis.
det erfordras en mycket stark energivilja för att inom citationstecken
utesluta alla ilande intrycksbilder
vilka är mer eller mindre piskrapp
nåja vi har inte snuddat vi har talat djupare runt detta,
ser du en människa framför dig så kan du nu se bilden av hur du schematiskt delar upp kroppen. det finns bilder av detta inom konsten, huvudet är åtta delar av kroppen, armen är två huvuden, handen ett och så vidare.
vi nöjer oss med att dra en linje vid halsen, en linje mellan bröst och nedre del.
avskärande linjer,
Det är ett under att det överhuvudtaget går att balansera detta korthus.
Men det går helt uppenbarligen.
Detta är även bilden av trädet delat i tre delar.
tanken har blivit herreman, känslan lever i blodströmman; skriv bilden du ser: jag ser en höna slaktas, kroppen springer utan huvud, med blod yrandes runt.
ja, det är en otäck bild du ser, men den är verklig.
Det vilket nu sker är förening av den delade människan.
överkonsumtionen kommer av tankens vinstrop
överkonsumtionen kommer av känslans harop
tanken samt känslan är ytberöran i denna bild
upplevelsen sjunker djupare in
minns att alla dessa ord är belysandeljus
existensens upplevelse är upplevandebart i det nakna ljuset samt i det påklädda
De för en dialog.
Det vilket nu sker är förening av den delade människan.
därigenom sker ett helande
hennes hud är allts hud
era händer är helandegärning
Så är vingarnas ord.
era händer är helandegärning
var och en ”måste” inse sin outbytbara plats
våga uppleva; om jag inte finns blir det ett tomrum
om jag avviker blir uppkommer det ett tomrum
en saknad uppstår i allt;
av vindar, av marker, av allt liv.
Det är inte en slump att allt är.
väven kan inte vävas slumpmässigt, visst går det,
men trådarna brister.
Genom att allt behövs inträder en gudsvärdighet.
se det såhär; du har bjudit in en krets av människor till middag,
du har tillrett maten, dukat bordet, ”lagt ned hela din själ”.
Stolar står vackert runt bordet.
det ringer på dörren, människorna stiger in,
En saknas.
en stol är tom, det är ett saknadens tomrum vilken skänker ett vemod in i måltiden.
Du kan se det såhär.
ett teaterstycke skall uppföras, en opera, en operett, en symfoni
ni övar länge och väl, alla har en plats, så är det dags,
en uteblir,
Saknaden uppfyller rymden.
Du kan se det såhär
Du har en ljusstake en kandelaber, ett ljus saknas, vari faller blicken.
Ja, du kan lyfta fram den ena bilden av den andra,
det där gapande tomrummet/hålet är påtagligt.
det är en glädje i livet,
i vetskapen av helheten
barnet lever i den glädjen
våren lever i den glädjen
det är en glädje i livet,
i vetskapen av helheten
alltet, universums verkande helhet,
den glädjen ger i djupupplevandet en glädje inom varje levande väsen,
en tillit, en visshet i att allt är väl.
du skrev att det färdiga inte är skönhet att skönheten lever starkar i det ofärdiga
det kan kännas starkt att säga så; men det vackra är i växandet
se barnet
blomman
liv
vi är inte ofärdiga då vi anträder resan vi är inte färdiga
däri är det fullkomliga
det är inte
avslutade kapitel
nu är alla de bilder vi givit yttre bilder
ser du djupare i dem
finner du meningen
det tillstånd vilket är i detta upplevande av sin plats är det inre ljuset
genom att inse din universella förening andas hela människan hela gestalten
genom denna fridsandning
harmoniandning
strömmar ljus
värme
genom din hud
gemensammöten sker
genom denna gensidiga, bilaterala,
öm se sidiga upplevelse sker
det så kallade miraklet
kärlekens regn
faller ned
över
i
tusenfalt
genom att inse detta har du hittat hem
du är redo
att möta världen
du är i världen
är världen
du är fortfarande ett jag ett du ett väsen
men
du är samtidigt ett med allt
du lever i förening
med andra ord har ditt inre samt
ditt yttre förenats
är tillsammans
för inte
en kamp
med varandra
du är redo
att möta världen
i vitt ljus
i purpurskimrande värme
du är redo
att möta världen
inom dig i överensstämmelse
med ditt inre
med allt
skymningen
omfamnar
morgonrodnadens stränder
morgonrodnaden
omfamnar
skymningens stränder
sannheten lever
du är i sannhet
du har hittat hem
vi har hittat hem
är i hjärtats trädgård
i källan
genom detta vänds ditt inre ut
du är en stråle av ljus i mörker
morgonstjärna
aftonstjärna
en stjärna
strålar i ögons blick
ur pupill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar