18 april 2010

havet glittrar

tindrande
pärlor

varje pärla är en droppe

en
vattendroppe
inför dina ögon suddas konturer ut
havet är hav
du vet med vetande vet ande vattnets liv, invånare, deltagare. du vet allt in i minsta detalj ty detta har du fått undervisning i, i skolan. du kanske inte minns varje detalj, men du vet att detta har du lärt. försvinner havet eller dess invånare för att du inte minns varje namn. nej, havet försvinner inte för dig kanske det blir otydligare för en stund.
kanske ett moln sänker sig ned över, glittret upphör, havets yta havet är nu mattgrått, du vet vetande vet ande att blåsten nalkas, blixtar, åska, allt detta vet du. du har även i detta ämne givits undervisning, regnets uppkomst, åskans, blixtarnas, ett ganska torftigt torrt knastrande innehåll, faktamässigt, inte faktamässande, ändå borde varje så kallat uns av skapelsen vara en mässa, en nattvard, en lovsångsmässa. i själen är det så, vad skrev du; i hjärtdammen.
hjärnans vindlingar har all fakta inmatat

i hjärtdammen vattnas ökenmarker

nattens drottning stiger fram

natt till natt, natt efter natt
blommar hon

varsamt lyfter hon kronan
lägger den runt ditt huvud

lättar tankens påbud

stjärnstrålar väver.

du ser denna blomma växa i ökenland, hon kryper med marken, visste du ej att detta är en blomma kanske tanken skulle säga; detta är en spindel. spindelmor väver sjunger du, visst gör hon det med stjärntrådar. så låt henne vara en blomma, låt henne vara en spindel, förändrar det hennes inregest, väverska, kärleksgåva.
försvinner hon av den anledning att du lyfter av hennes täckmantel, inte alls hon är där.
se åter havet, livshavet andas fram i då nu i är, brukar du säga i förklaringens ljus för dig själv. lyft så in detta i havet, se våra händer kupas om, de är icke händer, de är i denna bild en hinna, en fosterhinna om, är en glashinna är skirvingar klara rena, du ser livet andas inom, du ser mötande livet, du ser en bjudande gest, händer håller i kärlek kula. du ser rörelsen liven sakta svepande röras, lugnt stilla. ibland ser du inte ett av dem, är det borta. nej inte borta det framstiger. för en stund sänktes ett moln ned över, för en stund var inte detta inom din åker, ditt synfält. det är där, vad är det vi säger, visar, livets kretsgång. den eviga gesten av tillblivelseljus. skulle du alltid minnas alla steg du vandrat bakåt, längre bak i andra kläder skulle du bli, bli en sprängfylld behållare, en sprängfylld korg. tyngden att bära allt detta minne skulle bli övermäktigt, därför lindar molnet in dig en stund för vila.
du har sökt beskriva hennes inre, det är inte lätt att beskriva jordemoderns inre, jordens inre. vetenskapen skulle enkelt med diagram förklara och visst är det alldeles ypperligt att ha i bakfickan vid behov, den förklaringen kan spricka närsomhelst ty livet har inte koppel eller sele, ett handtag har det, det handtaget är ditt inres visshet.
Livet har stundeligen koppel samt sele, det är inte alltid lätt att vara utbrytare, det vill säga ta sig ur dessa fångstarmar vilka är pålagor, icke ödeslevande. du tycker inte om att skriva öde, ofta inte mening heller ty du upplever dessa ha blivit flyktvägar, gömsloväggar, men hur skall ordens klarhet stiga fram om vi ej skriver dem rena. vad avser vi med utbrytare, det finns artister vilka stänger in sig i burar med kedjor och lås samt låter sig kastas i havet för att bryta sig ur dessa galler samt kedjor. det är en god bild av utbrytare i syfte att finna vägen, vägen hem. denna akrobatör har några minuter på sig, innan det sker ser akrobatören bubblor stiga, andningsluft, ansiktet blir förändrat, akrobatören har övat länge för att ej drabbas av panik, visst kan det under filmatiseringen se dramatiskt ut, men det sker lugnt samt metodiskt. så går låsen upp, eller ”kedjorna brister” akrobatören stiger med jubel upp, klyver ytan, så gör valen, så gör delfinen, bärandes djupets sånger med, huden glänser kaskadljus glittrar i skyn.

vi sade att vi håller jorden i våra händer en kula, en glasboll, du ser livet.
åter ser du rörelsen i jorden, ett jättelikt urverk, det du ser vara kugghjul är länder kontinenter. spiralvirvlar skrev du tidigare, tar du ort kugghjulen samt ser rörelseströmmen i luften är det spiraler. nåväl ibland sjunker vissa kontinenter, är så kallat ej synliga ibland stiger vissa. med andra ord kanske du stod på ett berg för oceaner av skeenden sedan, så står du idag på en bergstopp, du känner igen dig och klart är väl det, dina fötter har upplevt, ni har mötts. ävenså om dessa länder och kontinenter hav och landmärken skiftar befinner sig varandes på olika platser, så minns att de alla alltid är förenade.
hon jorden har en kropp. hennes innandöme finns inom er, det är samtidigt bilden av det ni kallar öde. se då åter hinnan, kupolen, glaset bli våra händer, vänster hjärthand, framombarnet höger gärning bakombarnet, i kulan i livet sker samverkan. därför måste båda händerna vetande veta vad den andra gör,
känn med dina händer vad dina steg gör var de vandrar.
ditt liv är i en vacker kristallkula, jordens liv är i en vacker kristallkula. livet är inte svåravläst, det är enkelt med öppna ögon vandrar jag i ängens blomstrande grönska.
så kan du se dina livsvandringar vara länder, landmärken, kontinenter, stränder, mellan dem alla bygger du broar, samma livsvatten flödar under dem alla, lyssna till bäckens porlande stämma. i stunder av frågan sucka gärna, lyssna då till bäckens suckan, den andas in din fråga, skänker dig svar; varifrån – var flyter den. den, bäcken river inte dina regnbågsbroar.

så vandrar vi vidare
havet är i en skål
stränderna är skålens kanter
vidga blicken
se vida havet
två stränder
ett
mötesviljande sker
det lever en mening i detta möte
du skrev; andeljuset, den store anden ser markers torka, ser jordar blomstra av ett möte
ser markers blomstrande skönhet framstiga
ljuset talar; i vinden andas andens ord in i människoande
sakta rör sig livet väcker andesjälen
regn
regn
fallande regn
livsbörd
livsinnebörd
bäckar floder hav allt förenas
själen är en jonglör
jonglerar med bollar
icke av en slump
icke på måfå
övande är en god väg
själen lyfter rörelsen
människa
till svar

de stå på vardera strand
havet andas
andas
för att nå varandra kan de ej ta ett skutt tvärs över ån, detta är ett hav.
ett tålamodstillitshav
de måste bygga en framtidsväg
de börjar bygga en bro
ett steg två tre fyra
eller brädor
oj, detta blev jobbigt
så söker de riva de lagda stegen och rusa vidare framåt
går det
kan de luftspringa
kanske en stund i brist på annat
kan de springa åter
ångra
ta tillbaka
kanske
blir de lyckliga
nej
de resterande plankorna, stegen vittrar sakta sönder
stickor sticks
vad är det för bro de bygger steg för steg, det är en svarandebro eller en ödebro. inte i bemärkelsen övergiven, den blir det om de hoppar av, tror sig hoppa av, detta är öde en ödebro eller en ödesbro.
det kanske låter tråkigt eller tvångsgörande
det är inte tråkigt
det är inte tvång
det är er egen för- tecknade målade dröm
i målandet med barn brukar du förmåla; visa tekniken
den innehåller inte slag samt illagöranden
slagen är alla dessa tvära motståndskast, slippa undan
varför slippa undan en världsmåltidsfest
kärlek kan aldrig bli tråkigt
det är levande liv

ett ganska torftigt torrt knastrande innehåll, faktamässigt, inte faktamässande, ändå borde varje så kallat uns av skapelsen vara en mässa, en nattvard, en lovsångsmässa
*
Kanske
För inte alls så längesedan i ett andetag vilket känns så fjärran ändå nära. Satt jag här på samma plats i samma pose med blicken varandes en vinge vilken flyger fri ut genom glasets hinna. I vanligt språkbruk fönster. Då var fönstren inramade i violetta slöjor, i vanligt språkbruk lila gardiner. Min själ tycker om violett, färgen är upplevandebar hemma för mig, tolka inte denna utsaga tillåt färgen leva. Lägg inte pålagan runt lila på den; den sista chansen. Det är aldrig den sista chansen.
Fönstren bär andra kläder i dessa dagar, skira turkosa slöjor, ljuset är så skimrandeglatt genom dem upplevde ett behov av ljussvepande andning så blev det som det blev;turkos. Genom dessa vackra slöjor, gardiner ser jag älskad gran, lugnt stilla vajar grenar, det är sagovaggastämning, fylls av längtan, grenarna, armarna är vida armar händer doftande skimrande gröna, fylls av längtan; låt mig andas i din hand. Granen hör mig vaggar leendeljus, svingar lugnstilla in i bröstet. Fågel skuttar lätt och kvickt, hör inte dess sånger genom rutan, ändå hör jag dem genom fågels rörelsefröjd. Lyfter blicken ännu ett steg, björkar med långt svepande hår, kanske väna jungfrur dansar i kvarnbacken. Sluter ögonen ser hästar, vagnar, hör skramlet. Ser säden bäras in i kvarnen, mjölnaren, kvarnhjulens sånger, kvarndoft av sten, trä, säd, mjöl. Säckar bäres ut, åter hör jag skramlet, det är glatt, fröjdansglatt. Med slutna ögon vandrar jag vidare, vinden för mig den andas friskklar, hör bäckens porlande, hör gräsvingar andas en mjuk tass till kind, runt fötter dansar solkjolar. Vandrar vidare befinner mig i skogsdungen, lägger hand till var sten, ännu så kalla, mina händer kanske skänker en stunds värme. Träden höga raka åldersled, bugar i kärlek omfamnar jag dem, stannar vid modersträd, lägger kinden till, tårar stiger rinner sakta nedför kind, hon lägger armar runt mig, vi är tysta tillsammans, jag vet säger hon, jag vet, minns ditt djup, minns din hjärtdamm, vår damm. Jag hör kvarnstenar snurra, vatten porla, säden doftar, eld brinner i spisen, bakar bröd bjuder in till fest, till gästabud. Hjärtdammen porlar rödskimrande fylls bröstet hör fiolen sjunga rena strängars vemod till stigande porlande, mina fötter lindas om in av mossa. Ser stenar stora stenar ligga vila, hullerombuller i en hög. De rör sig en boplats stiger fram, enkla boningar i ring, eld brinner, den gamla berättar liv. lyssnar andas djupare djupare in, doften av sköljer in, så är allt sig likt hullerombuller, följer stigen där väntar stenen, den stora stenen. Brukar stanna länge hos den, den är en bädd en säng, mjuk mossa har den, där ligger jag helt stilla ser solen strila ned genom grenar, badar i sol gör jag eller kanske solens fingrar rör vid min själs strängar. Hör klockans lugna rytm, ser granen, turkosa slöjor andas, stiger upp in i tankars virrvarr, vandrar genom labyrinten håller tråden i hand, kanske är jag tillåten att finna hem.
*
hjärtleende
i vindfägnans mildhänder


stiger mina ögon

tvagas
ur kylsvep

i mina händer är
ispärlor

följer
fågels vingsvepan

ack tag mig

med

in i fägringsljus
blomning


jag springer med lätta fötter

lyfts in i
molnbädd

strör ispärlor i grässtrås välvda salar

vindfägnan sveper upp mantel

ser ispärlors

knoppljus
öppnas

mitt hjärta ler

då du i möte
andas

blommans skönhet